En idiotklassiker

Weekend at Bernie’s

Jag hade glömt bort hur idiotiskt rolig Weekend at Bernie’s (eller Länge leve Bernie, som den heter på svenska) faktiskt var tills jag såg om den på TV häromkvällen.

Bratpackaren Andrew McCarthy plus nån annan snubbe spelar två kontorsslavar på ett försäkringsbolag som blir bjudna till sin korrupta chef Bernies sommarställe över helgen. När de väl kommer dit visar sig deras värd vara död, mördad av sina maffiakontakter. Och av diverse anledningar som är för dumma för att redovisa gäller det för de två att försöka övertyga omgivningen om att Bernie fortfarande lever och mår bra. Vilket huvudsakligen innebär att släpa omkring med liket i den ena klantiga situationen efter den andra.

Föga överraskande var kritikerna måttligt roade. Den stående invändningen var att man inte kan bygga en hel film på ett enda gag, som kanske inte är så himla roligt ens från början. Och visst, för det mesta räcker inte ett gag för att bära en hel film, men i den här idiotpärlan spelar det ingen roll. Bernie’s försöker inte ens vara sofistikerad. (Jag tvivlar till och med på att den ens försöker vara en bra film.) Vad åtminstone somliga recensenter verkade missa var att det här är ren slapstick, och att sådant som trovärdighet därmed är ganska oväsentligt och att eventuell plot enbart är till för att generera absurda situationer och tillfällen att slå folk i skallen och dratta på ändan. Torftigt? Ja, inte är det någon föda för hjärnan i alla fall. Smaklöst? Jo, för all del. Roligt? Ja, väldigt.

Weekend at Bernie’s kom 1989, det vill säga fem år innan bröderna Farrelly inledde sin karriär med Dum & Dummare. Jag vill minnas att den fick ett ganska snålt mottagande också – för att inte tala om den ännu roligare Kingpin två år senare. Numera är de lite av ett alibi för folk som egentligen vill skylta med lite mer sofistikerad tittning men som gillar lite idiothumor ibland (folk som jag själv, med andra ord – och ja, jag gillar bröderna Farrelly). Den här rullen känns lite som samma andas barn, om än utan den underliggande värme som präglar många av brödernas filmer.

Fotnot: Den enda av de medverkande som egentligen är värd att minnas är killen som spelar Bernie själv. Vem är det, kan man undra. Det visar sig att han heter Terry Kiser och utbildade sig på Actor’s Studio i New York – ni vet, metodskådespeleriets mecka. Bernies och en roll i Fredag den 13:e del 7 är nog det mest välkända han gjort, vid sidan av mängder av gästroller i TV (inklusive en episod av WKRP in Cincinatti, om nu någon mer än jag kommer ihåg den serien). Fast nu verkar han ha gått i pension – hans senaste credit på IMDb är från 2001 och Terry fyller 70 bast om två år så han kan väl vara värd att softa nu.

Fotnot 2: Regissören heter Ted Kotcheff. Ted vem, undrar man. Det visar sig att det var han som regisserade Firtst Blood. Numera är han exekutiv producent för Law & Order: SVU. Där ser man.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>