De suger – på svenska!

Frostbiten

Sent omsider kom jag mig för att se Frostbiten, den berömda svenska vampyrfilmen som dök upp 2006. Det var en vankelmodig upplevelse.

Inför de fåtaliga försöken till svensk genrefilm som görs vill man gärna ropa hejaramsor och vara allmänt uppmuntrande. Att sedan möta resultatet är inte alltid lika kul. Man är så glad att någon ändå vågat försöka att man lätt fastnar i en lite mjäkigt överseende attityd.

För visst är det skoj att någon tar sig an att göra en svensk vampyrrulle, och visst märks det att människorna bakom filmen kan sin filmskräck och har gjort sin hemläxa när det gäller kameraarbetet, och visst är åtminstone de flesta effekterna hyggliga (det är väl storvampyren i slutet som blir lite väl mycket gummidräkt i vissa vinklar). Men det håller ju ändå inte!

En stor del av problemen kommer från manuset. Frostbiten börjar i ett ambitiöst försök att berätta en sammanhållen historia, men övergår så småningom i ett collage av smålustiga episoder. Det allvarsamma anslaget i inledningen övergår successivt i spexig komedi. Ungefär som om man insett att ‘visst ja, vi kan ju inte göra skräck på riktigt för vi är ju svenskar. Vi får försöka göra det skojigt istället.’

Och visst är det bitvis roligt. Överlägset bäst i hela filmen är sekvenserna där en vampyrssmittad ung man hamnar på middag hos flickvännens kyrkliga föräldrar. Där lyckas filmen med något slags ”tänk om man var vampyr i vardags-Sverige”-humor som både är småfyndig och serverad med bra tajming. Alltför mycket av komiken i filmen består annars av taffliga skådisar som levererar illa skrivna repliker.

Skräckfilmsentusiaster som själva får göra film vill gärna peppra sina alster med referenser och ironiska passningar. Det gör att det ibland är svårt att avgöra vad som är avsiktligt och pricksäkert, och vad som bara är fumligt och dåligt. Även åtskilliga amerikanska skräckisar erbjuder ju massor av dåligt skådespeleri, korkad intrig och haltande repliker. Innebär det att dåligt skådespeleri och korkad intrig i en svensk film är en hyllning, en ironisk referens eller bara dåligt?

Jag vet inte. Och jag vet inte heller varför man alltid måste ha överseende med dåligt skådespeleri i entusiastdrivna filmprojekt. Jag har sett amatörteaterföreställningar där nivån på agerandet varit högre än i detta 21-miljonerkronorsepos. (Nej, Petra Nielsen imponerar inte heller.)

Visst har jag sett betydligt sämre filmer än Frostbiten. (Genrekollegan Van Helsing, till exempel, är direkt outhärdlig till tonerna av en 50 gånger högre budget.) Den är självironisk och habilt hopsnickrad – fotot är riktigt snyggt – och visst duger den för några garv.

Man jag menar, hallå? Det blev ju inte ens nåt naket! I en skräckfilm med knarksugna ungdomar på ff-partaj? Kom igen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>