Skräpfilm för finsmakare

Planet Terror.

Egentligen är det väl inte så konstigt att Grindhouse floppade på bio. När allt kommer omkring är det nog inte så många som är besatta av gamla skräpfilmer eller ens har en särskilt nostalgisk relation till dem.

Själv är jag långt ifrån någon expert på området, men jag tycker det kan vara ganska underhållande med B-film, även om det i ärlighetens namn oftast är roligare att läsa om dem än att faktiskt se dem.

Den sortens exploitation som Tarantino och Rodriguez anspelar på i Death Proof och Planet Terror var ju oftast snabba och hänsynslösa lågbudgetprodukter, hopslängda i förhoppningen om att göra stålar på något raffigt och snaskigt. Det resulterade ofta i coola affischer och underhållande trailers medan själva filmerna inte sällan var riktigt sega och trista historier. I slutänden räckte naturligtvis inte pengarna till mer än en eller två effekter eller stunts som payoff efter sjuttio minuter av tröga dialogscener och meningslösa förflyttningar i tid och rum. (Jag vet, jag generaliserar vilt här. Är du bättre bildad än jag på området och har tips på filmer som kan vidga mina vyer så hör gärna av dig!)

Så man önskar att alla gamla skräpfilmsregissörer hade haft både samma begåvning och samma budget som Tarantino och Rodriguez när de gör sin hommage till 70-talets grindhousebiografer. För visserligen har jag inte sett Death Proof ännu, men Robert Rodriguez bidrag Planet Terror är faktiskt sjukt rolig. Rodriguez släpper alla spärrar och levererar en zombierulle som är precis hur dum, våldsam och smaklös som helst – men gjord med en distans som gör att den kommer undan med det mesta.

Storyn är en lövtunn ursäkt för att servera en radda grisiga zombiescener och allmänt äckel: det är något om ett biologiskt vapen och några mystiska militärer under ledning av Bruce Willis, och det hänger inte ihop så noga men det spelar ju heller ingen roll. Rose McGowan som strippan Cherry och Freddy Rodriguez som den mystiske El Wray är huvudpersonerna i kampen mot zombieplågan, och får hjälp av ett skönt galleri av färgstarka bifigurer.

Det känns överlag som den medvetna B-filmsestetiken gett Robert Rodriguez en ursäkt att lattja runt lite som han behagar. Det dräller av för storyn fullkomligt irrelevanta och inte så lite bisarra infall, som den kvinnliga läkaren som bär sprutor i tufft strumpebandshölster, eller Jeff Faheys karaktär som är besatt av receptet till den perfekta barbequesåsen.

Rent tekniskt är det smått imponerande vilken omsorg Rodriguez lagt på att smutsa ner, repa och hacka sönder filmen för att få den att verka som en sliten gammal celluloidkopia. Det inkluderar även den ryckiga, hackiga klippningen i många scener, inklusive sexscenen mellan McGowan och Freddy som ger intryck av att vara hafsigt hoptejpad efter att ha spelats så många gånger att den mer eller mindre är på väg att falla sönder i projektorn. Det är snyggt på ett ohyggligt geekigt sätt.

Rodriguez gör sleazig exploitation som den borde ha gjorts när den gjordes på riktigt. Hade de gamla rullar som Rodriguez anspelar på kunnat uppvisa samma humor och samma filmiska flyt så hade de varit betydligt roligare att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Föregående post
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Men Death Proof var ju kulig med de tre tjejerna som våldtog en Dodge Challenger och skrämde vettet ur Kurt Russel.Gaaaasa ha ha …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>