Recension: 10 Rillington Place

Richard Attenborough i 10 Rillington Place.

Många seriemördarfilmer satsar hårt på att spela upp den sensationella aspekten av ämnet och lassar på med våld och blod så det står härliga till.

Men man kan göra tvärtom också, som Richard Fleischer gjorde i 10 Rillington Place från 1971, där seriemördaren skildras som en förvisso osympatisk men också trivialt vardaglig och grå liten man. Vilket faktiskt är betydligt mer intressant än det kanske låter.

Filmen bygger på det verkliga fallet med John Reginald Christie, som mördade ett flertal kvinnor i London under 1940- och början av 1950-talet. Förlagan till filmen är Ludovic Kennedys bok om Christie (som även den heter 10 Rillington Place), och så vitt jag kan se håller sig filmen ganska väl till kända fakta.

Richard Attenborough spelar rollen som Christie och gör det mycket bra. Det är långt ifrån någon extravagant Hannibal Lecter men en desto mer trovärdig figur som växer fram – en självupptagen, struntviktig och impotent typ som frammanar mer förakt än skräck. Ingen smickrande roll men mycket väl genomförd.

Väldigt bra är också John Hurt i rollen som Timothy Evans, en simpel och naiv man som bor inneboende hos Christie tillsammans med sin fru och sin ettåriga dotter, och som Christie lätt kan manipulera. Filmen ägnar mest tid åt relationen mellan Christie och paret Evans, och på goda grunder eftersom det var detta som gjorde fallet Christie så kontroversiellt i verkligheten: Evans fälldes och avrättades för mord som Christie med största sannolikhet begick, och Christie var huvudvittne mot honom. (Fallet var starkt bidragande till att dödsstraffet avskaffades i England.)

Ytterligare en styrka i filmen är det ekonomiska och elegant återhållsamma berättandet. Fleischer skildrar Christies karriär med ett minimum av våldsinslag och visar aldrig mer än han behöver. Vid flera tillfällen går han från första impuls direkt till fullbordad handling – till exempel i skildringen av det sista mordet i filmen, där Christie möter en kvinna på ett café innan Fleischer klipper till Christies kök där han är i färd med att tapetsera över dörren till kolkällaren. Inte unikt, men uppfriskande när man ibland får en överdos av modernt övertydligt filmberättande där allting ska visas och upprepas intill förbannelse.

Ingen direkt nagelbitare, men en mycket sevärd film med tät och stundtals rätt obehaglig atmosfär.

(Damn, I like 70’s cinema!)

Andra bloggar om , , , ,

Föregående post

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>