Recension: Lucky You

Drew Barrymore och Eric Bana i Lucky You.

Säga vad man vill om Rounders, men den ger inte någon särskilt realistisk bild av pokervärlden. Det är precis det felet Lucky You ger sig på att korrigera. Hur väl lyckas den?

Eric Bana spelar Huck Cheever, ett pokerproffs i Las Vegas som inte är mer framgångsrik än att han tvingas pantsätta sin döda mammas vigselring och polarens digitalkamera för att finansiera sina vändor vid borden. Sen går han raka vägen till turistborden på The Bellagio och lirar på några timmar ihop så mycket att han kan hoppa in i The Big Game – ett mytomspunnet highstakes-parti som även garvade storspelare närmar sig med hälsosam respekt. Realism? Oh, well.

Hur som helst – året är 2003 och Huck siktar på att spela i årets upplaga av WSOP, pokerns ”världsmästerskap”, men han saknar de tio loppor han behöver för att delta. Samtidigt som han försöker skramla ihop pengarna på olika sätt måste han reda ut gammal osämja med sin pappa, det legendariska pokerproffset L.C., och dessutom knackar kärleken på i form av söta sångerskan Billie…

Lucky You undviker många av de vanliga fällorna i Vegas-skildringar, och reducerar den glittrande fasaden till bakgrund till förmån för det mindre glamorösa vardagsgnetet som spelproffs. Man har också lagt sig vinn om att checka av alla möjliga detaljer som ska ge en mer genuin feeling åt filmen, och har till och med låtit pokerlegenden Doyle Brunson agera konsult för att de händer som spelas ska vara trovärdiga. Och visst är det lite kul för den pokerintresserade att se profiler som Sammy Farha och Barry Greenstein dyka upp vid borden.

Men hur minutiöst researchad och noggrannt iscensatt Lucky You än är så får den aldrig pulsen att höjas. Viss nerv finns i far/son-rivaliteten mellan Huck och L.C. (den senare solitt spelad av Robert Duvall) men romansen med Drew Barrymores Billie är alldeles livlös, och hur charmig Barrymore än må vara kan det inte dölja att hennes rollfigur är ett komplett vakuum. De många spelsekvenserna må också innehålla någorlunda verklighetstrogna händer, men de blir aldrig rafflande. Såväl regissören Curtis Hanson som övriga inblandade har gjort bättre ifrån sig på andra håll än de gör i Lucky You.

Säga vad man vill om Rounders – men den är fan så mycket mer underhållande.

Andra bloggar om , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>