Jodå, visst blir det blod…

Buena Vista

Han gör film som ingen annan just nu, Paul Thomas Anderson, och han golvar mig gång på gång – och varje gång på helt olika sätt. Sydney var ett stramt, elegant och intensivt förstlingsverk. Boogie Nights snygg, kaxigt virtuos och underhållande med en delikat vändning ner i djupaste mörker. Magnolia en lika övermodig och melodramatisk som gripande röra av känslostormar. Punch Drunk Love så underbart egen och melankoliskt komisk att det tog mig ett par tittningar innan jag riktigt förstod dess finess.

Och här kommer nu There Will Be Blood och rullar in på biograferna som ett gammaltestamentligt åskväder, och den är på en gång något nytt och något välbekant från Anderson. Det nya är att den är en adaption (om än vad jag förstår väldigt lös) och ett periodstycke placerat kring förra sekelskiftet. Det är också en väldigt linjär och ”enkel” film från en regissör som gärna associeras med myllrande ensembler och diverse berättartekniska krumelurer. Samtidigt känns den bekant i åtminstone ett avseende: liksom i tre av Andersons fyra tidigare filmer är relationen mellan fäder och söner ett centralt tema.

Daniel Day-Lewis fick en Oscar för sin insats i huvudrollen som oljeletaren Daniel Plainview, och han dominerar filmen totalt – teatral och kraftfull med en djupt mullrande stämma. Plainview är inledningsvis en kombination av försäljarcharm och målmedvetenhet som under berättelsens gång övergår i något betydligt mörkare; enögd hänsynslöshet och så småningom galenskap. Han är en protagonist som är omöjlig att sympatisera med men ändå är fullkomligt magnetisk.

Somliga har tyckt att Day-Lewis blåser alla andra ur vattnet men riktigt så är det inte. Däremot är det sant att väldigt få andra rollfigurer får tillräckligt mycket utrymme i berättelsen för att hinna göra något större intryck. Men Paul Dano (tidigare surmulen tonårsson i Little Miss Sunshine) är alldeles utmärkt i rollen som den unge predikanten och helbrägdagöraren Eli Sunday, som till det yttre verkar vara den idealistiska motpolen till Plainview men inte nödvändigtvis är det. Dessutom vore det fel att inte nämna Dillon Freasier som inte får många repliker men ändå har fin närvaro i rollen som Plainviews unge son H.W.

There Will Be Blood har ett episkt drag i skildringen av oljeindustrins begynnelse, men den berättar sin historia på ett återhållsamt sätt – utan spektakel och masscener men med desto mera av jordnära realism. Det är smutsigt och dammigt och farligt och det skildras i bilder som stundtals är svindlande vackra i sin enkelhet. Samtidigt är det en intim film, ett slags karaktärsstudie av en genuint hänsynslös människa. Att ställa en oljekapitalist mot en predikant, pengar mot religion, är att inbjuda till allegoriska och/eller politiska, läsningar men den sidan av filmen behöver jag fundera mera på.

Det må vara en ”enkel” film, men den är för den skull inte självklar. Däremot är den oerhört fascinerande från början till slut – egensinnig och djärv och inte riktigt lik något annat du kan se just nu.

Extrapoäng dessutom för Johnny Greenwoods udda men oerhört effektfulla soundtrack.

Fotnot: Filmens titel är inte bara ett löfte om att berättelsen kommer att sluta våldsamt utan är också hämtad från en passage i Bibeln (2:a Moseboks sjunde kapitel, om man vill kolla upp det) där Gud straffar Egypten genom att förvandla allt vatten i landet till blod – och i det här sammanhanget är det kanske inte en alltför djärv tolkning att blod syftar på den i filmen överallt förekommande oljan, som till och med sipprar upp ur marken på familjen Sundays gård och som förgiftar Plainview och allt han kommer i kontakt med.

Andra bloggar om , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>