Vackert och fascinerande om hjältar och skurkar

Brad Pitt i The Assassination of Jesse James.

Om man är på jakt efter en typisk vilda västern-rulle med pangpangdueller i O.K. Corral så är The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford fel film att välja. Känner man däremot att en långsamt växande historia om hjältedyrkan och förräderi kan vara något, då sitter den som en smäck.

Här möter vi en Jesse James som börjar närma sig slutet på sin banditkarriär. Tillsammans med brodern Frank och ett gäng hopsamlade dönickar (alla gamla kumpaner är fängslade eller döda) genomför han en sista kupp mot ett tåg. Inför denna stöt sällar sig nittonårige Robert Ford till gänget. Ford är en lika naiv som kaxig kille, som haft den legendariske Jesse James som idol hela sin uppväxttid och nu drömmer om att själv bli en berömd revolverman.

Ford får dock sina illusioner om det romantiska banditlivet isärplockade. Jesse James visar sig vara en allt mer paranoid sociopat som så sakteliga börjar inse att han kommit till vägs ände. James pratar om kupper som aldrig blir av, och samröret med den lynnige gamle rånaren får Robert och hans bror Charlie att frukta för sina liv. Sedan Robert sålt ut en av James gamla kumpaner i förhoppningen om att hamna i rampljuset som hjälte gör han en deal med guvernören om att även leverera Jesse James.

Det här är en film som kan te sig lite väl stillastående till en början men växer allteftersom. Mer än en traditionell westernhistoria ägnar den sig åt att undersöka och ifrågasätta såväl myten om Jesse James som effekterna av hjältedyrkan i vidare mening. I början ser vi Ford som en rövslickande streber och James som den coole banditen, men bilden av båda förändras successivt. Ford vann folkets förakt för mordet på James som istället blev en älskad ikon, ett slags amerikansk Robin Hood. Gjorde Ford rätt som satte stopp för en kallblodig och obotfärdig mördare? Var han bara en ynkrygg som sänkte sig till föraktligt förräderi? Det finns rentav ett stänk Jesus/Judas över berättelsen – även om verkligheten knappast var lika ödesmättat poetisk som denna filmversion.

Brad Pitt är alldeles utmärkt som en trött och alltmer isolerad gammal bandit som inte längre litar på någon. Casey Affleck som Robert Ford visar att det är han som är den verkliga skådisbegåvningen i familjen. Birollerna fylls av stabila aktörer som Sam Rockwell och Sam Shepard. Alltihopa är mycket vackert filmat, på en gång jordnära och lyriskt, av Roger Deakins (bröderna Coens husfotograf). Lägg därtill ett hypnotiskt knarrigt soundtrack med Nick Cave som en av kompositörerna och du har en i alla avseenden högklassig film.

Andra bloggar om , , , ,

Nästa post
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Hjältar och skurkar´på TV och film´berikar livet,tills man upptäcker att det mesta också finns i det verkliga livet.Man mördar,bedrar,rånar och drar vapen´med samma behag-sånt är livet!

  2. Anna T

     /  27 april, 2008

    Nänä, Crippa, den här filmen var ju bara pretto! Även om jag verkligen gillade skådespelarinsatserna. Fast undrade vad Mary-Louise Parker tänkte när hon skrev på för rollen som Jesses fru. ”Här får jag nåt att bita i”. Hela tre repliker, typ.
    Hehe.

  3. Crippa

     /  28 april, 2008

    Men jag ÄR ju pretto. Klart jag gillade den. Vad trodde du? =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>