Terry Gilliam seglar ut på mörka vatten

Jodelle Ferland i Tideland.

På IMDb var det någon som beskrev Tideland som (bland mycket annat) ”Terrence Malick gone insane”, och det är faktiskt inte alls någon dum karaktäristik, i kombination med Terry Gilliams egen varudeklaration, ”Alice i Underlandet möter Psycho”. Tideland kombinerar något av Malicks naturlyrik med en nattsvart berättelse och halvt psykotiskt skådespeleri. Ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den.

Att den skulle bli en kommersiell flopp var väl närmast givet. Däremot förvånar det mig att kritikerkåren var så massivt negativ (åtminstone den amerikanska – jag har överhuvudtaget inte sett många svenska recensioner av filmen). Tideland är utmanande på många sätt, en provokativ och udda film och inte direkt behaglig att se – men också stark, fascinerande och vacker, och jag hade nog förväntat mig att fler recensenter skulle se de kvalitéerna. Mest av allt är det kanske lite ironiskt. Först fick Terry Gilliam skäll för Bröderna Grimm som ansågs för mainstream och tillrättalagd. Sen kom Tideland och då tycktes många sakna det tillrättalagda och lättsmälta. Oh well.

Navet i Tideland är Jeliza-Rose, en flicka i ungefär tioårsåldern som växer upp med ett par hopplösa knarkare till föräldrar. När mamman dör tar pundarpappa med sig Jeliza-Rose till farmors övergivna hus nånstans ute på den amerikanska landsbygden. Det dröjer inte alltför länge förrän knarket tar kål även på pappan. Kvar är Jeliza-Rose som enbart har sällskap av fyra kroppslösa dockhuvuden, och som hanterar den genuint mardrömslika situationen genom att spinna en bisarr fantasivärld. Och så träffar han det minst sagt underliga syskonpar som bor grannar med ödehuset…

Man hade kunnat vänta sig att Gilliam skulle ta till allehanda specialeffektsknep för att måla upp vidunderliga fantasivärldar – men det gör han inte. Istället låter han Jeliza-Roses fantasier vara helt grundade i den verkliga världen, vilket någonstans gör det hela väl så starkt, och svårare att avfärda som pittoresk fantastik. Det handlar ju, tror jag, om hur Jeliza-Rose som det barn hon är försöker göra en fullkomligt genomhemsk verklighet uthärdlig, och det hade nog lätt kunnat bli lättköpt eller banalt om man gjort för mycket cartoon av det hela.

Skildringen av det ensliga huset mitt ute i ett hav av böljande sädesfält är i sig rätt fantastisk – det är som om Gilliam tagit Norman Bates kåk från Psycho och parkerat den på ett av fälten i Himmelska dagar, och det är kanske mer än en tillfällighet: det är vemodigt och bildskönt men här lurar förruttnelse, psykoser och otäcka familjehemligheter. Det är på en gång vackert, krypande obehagligt, nattsvart komiskt, poetiskt och fullkomligt sinnessjukt.

Huvudrollen spelas på ett imponerande sätt av Jodelle Ferland – det är inte illa av en elvaåring att bära en hel film, i synnerhet en som är så avig som den här. Bra är också Brendan Fletcher i den utmanande rollen som Dickens.

Med Tideland ger sig Terry Gilliam ut på betydligt mörkare vatten än han seglat på tidigare. Den är lite lång och lite svår och definitivt inte en film för alla, men ge den gärna en chans. Den stannar kvar i skallen.

Andra bloggar om , , ,

Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. daniel

     /  28 april, 2008

    jag tyckte faktiskt väldigt mycket om tideland, den är ordentligt skev men både hoppfull och deprimerande på samma gång, Jeliza-Rose verkar trots allt inte må så dåligt av hennes hemska levnadsförhållanden, hon lever i sin egen värld. Jag har väntat på att se om filmen, kanske dags snart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>