Guldkompassen, tyvärr

SF.

Jag tyckte väldigt bra om Philip Pullmans romansvit Den mörka materian men när jag sätter mig ner för att se filmversionen av den första delen, Guldkompassen, blir jag skeptisk redan från början. Filmen öppnar med ett slags prolog som etablerar hela paketet med parallella världar, det mystiska ”stoftet” och den sanningssägande alethiometern. Jag kan förstå att man med en så pass esoterisk berättelse som den här vill försöka lägga grunden för en bred publik redan från början, men samtidigt gör man alltihop så mycket plattare: vi får ingen chans att upptäcka någonting själva eftersom vi får det skrivet på näsan, vilket kan vara en bidragande orsak till att återstoden av filmen är så sorgligt tom på magiska ögonblick.

Handlingen kretsar, i all korthet, kring flickan Lyra som lever på ett universitet i Oxford. När hennes upptäcktsresande farbror Lord Asriel kommer på besök och berättar om märkliga upptäckter i den kalla Norden dras Lyra in i ett äventyr där långt mycket mer än hon själv anar står på spel. Hon blir centralpunkten i en kamp mellan gott och ont, där ondskan representeras av det totalitära Magisteriet och den förrädiskt ljuva Mrs Coulter.

Vad regissören/manusförfattaren Chris Weitz har åstadkommit är en plikttrogen redovisning av de viktigaste skeendena i intrigen, men han misslyckas tyvärr rejält med att knyta ihop dem till en vettig helhet. Det allmänna intrycket är jäktat och osammanhängande. Det finns scener som framstår som halvt obegripliga, och då har jag ändå läst boken så jag vet hur det hänger ihop.

Så rapsodiskt är berättandet att inte ens personerna i filmen verkar bekommas särskilt mycket av de mest traumatiska upplevelser. Här finns noll emotionell klangbotten – saker händer i ett skenande tempo men ingenting betyder något. Resultatet är särdeles oengagerande.

Jag får säga att både Nicole Kidman och Sam Elliott är väl valda för sina roller, och de två är i princip de enda som gör något större intryck (även om Elliott inte kan ha mycket mer än ett par minuters effektiv screen time). De digitala specialeffekterna ser dyra ut men är inte alltid helt övertygande.
Om Philip Pullmans romansvit rymmer en del intressanta och, för somliga, utamanande teman – exempelvis den omtalade religionskritiken – så är filmen det lättsmälta och färgglatt illustrerade Det Bästa-sammandraget där idéer och substans får stå tillbaka för fartfyllda äventyr. Förståeligt, men inte nödvändigtvis bra. Om de återstående två delarna blir verklighet ska jag erkänna att jag ser fram mot dem med rätt stor skepsis.

Andra bloggar om , , , , ,

Föregående post

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>