Vi får se, sa zenmästaren.

Philip Seymour Hoffman och Tom Hanks.

Philip Seymour Hoffman och Tom Hanks.

En pojke får en häst i present på sin 14-årsdag. ”Så underbart”, säger alla byborna. ”Vi får se”, säger zenmästaren. Två år senare ramlar pojken av hästen och bryter benet. ”Så förfärligt”, säger byborna. ”Vi får se”, säger zenmästaren. Så bryter kriget ut och alla unga män måste dra ut i fält, utom pojken som inte kan på grund av sitt skadade ben. ”Så underbart”, säger byborna. ”Vi får se”, säger zenmästaren…

Den historien berättar Philip Seymour Hoffmans rollfigur, CIA-agenten Gust Avrakotos, mot slutet av Charlie Wilson’s War och knyter därmed ihop händelserna i slutet av 1980-talet med världen efter den 11 september 2001. En svårighet med operationer av den typ som skildras i filmen, när USA hjälpte mujaheddin att driva ut Sovjet ur Afghanistan, är ju att man aldrig har full kontroll över konsekvenserna. Poängen i sammanhanget, även om manusförfattaren Aaron Sorkin är för subtil för att säga det rakt ut, är att USA:s ovilja att stanna i Afghanistan och hjälpa till att återuppbygga landet i förlängningen banade väg för det kaos ur vilket talibanerna och Osama bin Laden kunde resa sig.

Historien i sig är fascinerande så det förslår och bra stoff för en film: en festprisse till kongressman och en undanskuffad CIA-agent med attitydproblem lyckas med hjälp av en stenrik societetsdonna från Texas beväpna den afghanska motståndsrörelsen och i förlängningen få Sovjetunionen på fall. Material som klippt och skuret för just Sorkin (Vita huset), och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler, med mera) gör en sevärd film av ett pratigt – men mycket välforumulerat – manus.

Det bör väl påpekas att inledningen är något kompakt och tungrodd: massor av politisk dialog introducerar kongressman Charlie Wilson (Tom Hanks) men hjälper inte storyn att komma igång. När väl CIA-mannen Avrakotots (Hoffman, som sagt) och societetskvinnan Joanne Herring (Julia Roberts) kommer in i bilden blir det dock fart på både intrigen och de snärtiga replikskiftena.

Det är intressant och, tack vare Sorkins rappa manus och den rutinerade och mycket samspelta huvudrollstrion, i stora delar väldigt underhållande. Samtidigt funkar filmen ypperligt som tankeväckare, i synnerhet (vilket sannolikt är avsikten med att göra den just nu) i ljuset av skeendena i Irak. ”Should we stay or should we go?”, för att citera The Clash.

Andra bloggar om , , , , ,

Föregående post

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>