Airport – katastroffilm utan bodycount

Kapten Dino begrundar livet.

Kapten Dino begrundar livet.

Airport var filmen som satte fart på 1970-talets katastroffilmsvåg, vilket såhär i efterhand nästan är lite lustigt eftersom man nätt och jämnt kan beskriva själva Airport som en katastroffilm. Visst sker katastrofala saker i den, men det dröjer nästan 100 av filmens 137 minuter innan vi kommer dithän. Dessförinnan handlar det betydligt mer om huvudpersonernas trassliga kärleksförhållanden och hur stressigt det är att sköta en flygplats.

Nu menar jag inget negativt med det. Tvärtom är Airport en riktigt underhållande film, om än mer melodrama än renodlad katastrofrulle. Burt Lancaster spelar huvudrollen som flygplatsens operativa chef, som hellre stannar på jobbet hos sin snygga assistent (Jean Seberg) än åker hem till sin bittra fru. Burt får mycket att stå i när ett snöoväder slår till och ett plan halkar snett och blockerar ena landningsbanan. Han ringer in George Kennedy som får uppdraget att skotta loss planet. Samtidigt lyfter en annan flight, med Dean Martin vid spakarna, mot Rom. Ombord finns även den snygga flygvärdinnan (Jacqueline Bisset) som Dino har en affär med. Samt en geriatrisk fripassagerare. Plus ett par nunnor. Och – vilket är mer väsentligt än nunnorna – en desperat bombman…

Det kanske inte blir så mycket action förrän sista halvtimmen men på vägen dit håller man tillräckligt många bollar i luften för att det ska bli intressant. Både thrillerelementen och relationerna funkar. Värt att notera är också att bombmannen inte skildras som en typisk filmskurk utan görs mänsklig tack vare en ömkansvärd backstory. Dessutom är allting rätt jazzigt presenterat och snyggt filmat – och vem kan motstå en film där nåt slags bossanovaliknande groove drar igång på soundtracket så fort det vankas romantik och känslor?

Airports efterföljare renodlade konceptet: stora ensembler som löser sina privata problem mitt under pågående kris – men blåste upp själva katastrofmomentet avsevärt jämfört med originalet. Här dör nästan ingen. Airport är den lite återhållsammare och kanske aningen vuxnare storebrorsan till de katastrofrullar som följde. Och fortfarande väl värd att se.

Andra bloggar om , , ,

Föregående post

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>