Låt den rätte komma in

Per Ragnar i Låt den rätte komma in.

Per Ragnar i Låt den rätte komma in.

Per Ragnars vardagsgråa mördare är kanske det jag främst tar med mig från Låt den rätte komma in. Han, och en del anslående bilder som den brinnande kvinnan eller den nattliga björkskogen.

Det är en väldigt fint filmad historia, och den återskapar också på ett ypperligt sätt en tid mitt emellan sent 70-tal och tidigt 80-tal som jag minns obehagligt väl. Berättelsen är mer finstämd och poetisk än rafflande, och väver elegant samman den mobbade pojkens utanförskap och ensamhet med vampyrflickans dito.

Så jag säger som en och annan sagt tidigare (på ett ungefär i alla fall), nämligen att om jag inte hade läst boken så hade jag förmodligen kapitulerat helt för filmen. John Ajvide Lindqvists bok är den bästa svenska roman jag läst på år och dag, och bär på en grym emotionell intensitet som inte riktigt kommer fram i filmen. Tycker jag, så här efter en första titt – men jag kanske behöver två, vad vet jag?

Bra är det absolut. Men sen är det nog en liten kombination av löjligt höga förväntningar och den klassiska ”boken-kontra-filmen”-problematiken. Jag får återkomma efter reprisen.

Sedan ligger det väl en viss sanning i att det här, som Pidde Andersson skriver, är en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm. Och eftersom väldigt få skräckfilmer gjort särskilt mycket för mig tycker jag inte att det är något negativt. Jag menar, Frostbiten, anyone?

Andra bloggar om , , ,

Föregående post

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>