Airport 77 – Titta vi dyker

"Allt är ditt fel, ärthjärna."

"Allt är ditt fel, ärthjärna."

Nu var det väl bra länge sedan det vankades katastroffilm här på bloggen, eller hur? För ett tag sedan avhandlade jag de två första filmerna i den trevliga Airport-serien från 70-talet (här och här), och nu har turen äntligen kommit till nummer tre, som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Inte för att den skulle vara den bästa filmen i serien – den hedern går trots allt till originalet – utan för att den är skönt over the top i sitt koncept och i många avseenden den kvintessentiella katastrofrullen.

Airport 77 – eller Haveriplats Bermudatriangeln, som den mycket jazzigare svenska titeln lyder – utspelas ombord på en lyxig jumbojet ägd av miljonären Phillip Stevens (spelad av en påtagligt åldrad James Stewart) som låter flyga sin konstsamling och ett antal utvalda gäster till öppningen av sitt privata museum. Besättningen har dock infiltrerats av skurkar som planerar att lägga vantarna på konsten. De söver passagerarna med gas, men klantar sedan till det ordentligt genom att krascha planet mitt i – just det – Bermudatriangeln. Det bär sig inte bättre än att planet sjunker till botten, och i takt med att vattnet börjar stiga inne i kabinen blir överlevarnas situation allt mer desperat.

Det finns mycket att låta sig roas av här. Det här är den typen av flygplan där flygvärdinnan inte inleder med en säkerhetsgenomgång utan istället visar en karta över planet och förklarar var biblioteket är beläget. Passagerarna är den i katastroffilmer sedvanliga blandningen av typer, om än lite mer upscale. Gamla Hollywoodstjärnan Olivia de Havilland spelar en gammal välgörenhetstant som genast drar igång ett pokerparti, Christopher Lee spelar ena halvan av ett grälande par (hans småfulla fru spelas av Lee Grant, och här kommer en rolig vits: Vad skulle hon ha hetat om hon och Christopher varit gifta på riktigt…?). M Emmet Walsh spelar läkare och Jack Lemmon är stabil som den hjältemodige piloten.

Till skillnad från de två tidigare delarna i serien finns det ingen nunna ombord här. Vi får dock acceptabel kompensation i form av en blind pianist som mosas av sitt eget piano i samband med kraschen. Det sker dock liksom i förbigående, och ingen bryr sig om att se till honom efteråt så vi får anta att han dog.

Tillbaka från de två tidigare filmerna är George Kennedy i rollen som Joe Patroni, som här dock är relegerad till att stå och se bekymrad ut i några scener när räddningsaktionen dragits igång. Detsamma gäller också Jimmy Stewart, som efter inledningen knappt har en enda replik i hela filmen. Det är ju lite av det inbyggda problemet när man ska använda sig av en all-star cast: det finns inte utrymme att låta alla stjärnorna glänsa.

Men underhållande är det. Och det är faktiskt viss stuns över en del av räddningsscenerna där flottans glada gossar rycker in med vad som, enligt eftertexterna, ska vara alldeles genuin räddningsteknik.

Nästa katastroffilm: The Concorde…Airport 79!

Andra bloggar om , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>