Förbisett #7: Wonder Boys

En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de har fått.

wonder480

Jag vet inte om man kan kalla en film som nominerades till fyra Golden Globes och tre Oscars för ”förbisedd”, men för bloggändamål får den hamna i den kategorin. Och det är sant att medan kritikerna tog den till sina hjärtan så var publiken allmänt ointresserad vilket resulterade i en ekonomisk flopp. Men låt dig inte luras av det, för Wonder Boys är en liten pärla, regisserad av Curtis Hanson som ett par år tidigare levererat den finfina L.A. Confidential.

Wonder Boys, byggd på en roman av Michael Chabon, berättar en varm och ömsint historia om att hitta rätt i sitt liv. Michael Douglas är ruskigt bra som Grady Tripp, universitetslärare i litteratur och själv en gång i tiden ett litterärt underbarn med en succéroman bakom sig. Just nu präglas hans liv av allmän oreda: hans fru har lämnat honom, han vänstrar med sin chefs hustru Sara, hans nya roman har blivit ett evighetsprojekt av löjliga proportioner och han röker för mycket gräs. Saker och ting sätts i rörelse i samband med universitetets årliga litteraturfestival, då diverse trassliga händelser gör att Grady blir tvungen att ta itu med sitt eget liv.

Handlingen rymmer diverse mer eller mindre sorglustiga episoder men Curtis Hanson låter det aldrig bli platt situationskomik. Här är det verkligen karaktärerna som driver filmen framåt och historien är berättad med en underbar känsla för detaljer. Det finns inget överflödigt i filmen – allting (okej, nästan allting) har sin givna plats och kommer förr eller senare till ”nytta”, utan att för den skull bli förutsägbart.

Figurerna är väl tecknade och Douglas & co. gör dem flerdimensionella och komplett trovärdiga. Douglas blir allt mer nedgången och sjavar runt i en ful gammal badrock men filmen förlöjligar honom aldrig. Tobey Maguire spelar studenten James återhållet men med fina nyanser medan Robert Downey, Jr. tillåts släppa loss mer som Gradys strulige redaktör Crabtree. Och Frances McDormand är som vanligt strålande: pricksäker, värdig och vacker i rollen som Sara.

Komedin är av det finstilta slaget och bygger mer på en underliggande humoristisk ton än på direkta skämt (även om det finns några roliga replikväxlingar). Det är fint flyt i berättandet och för en gångs skull känns huvudpersonens inre utveckling både naturlig och trovärdig. En intellektuell feelgoodrulle – när såg du något sådant senast?

Andra bloggar om , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>