Watchmen

watchmen480a

Att göra film av den vördade serieromanen Watchmen måste vara ett fall av ”damned if you do, damned if you don’t”: oavsett om du väljer att avvika från förlagan eller förhålla dig trogen mot den kommer du sannolikt att få skit för det.

Zack Snyder har valt att ligga väldigt nära serien, inte bara i intrig och dialog utan även visuellt – det förekommer gott om bilder som är mer eller mindre lyfta direkt ur boken (vilket givetvis är i sin ordning). Det är stundtals väldigt snyggt.

Men baksidan av att förhålla sig bokstavstrogen mot ett så massivt originalverk som Watchmen är att du riskerar att reducera filmen till ett sammandrag av höjdpunkter från originalet. Tyvärr tycker jag att Snyder i viss mån går i just den fällan. Här finns i princip alla centrala och minnesvärda scener med, men komprimerade och sammanfattade – stundtals så hårt att en lång och emotionell diskussion, som den mellan Laurie och Jon på Mars, reduceras till en handfull repliker som levererar slutpoängen men inte ens uns av känslan.

Här och var gör filmen ändå ett hyfsat jobb i att närma sig den poetiska tätheten i Alan Moores originalmanus, exempelvis i Dr Manhattans självreflekterande monolog som passande nog tonsätts med Philip Glass vackert repetitiva melodier. Men det är naturligtvis svårt att sy ihop en naturligt flödande helhet av en berättelse som skiftar mellan explosiva actionsekvenser och långa filosofiska resonemang, och Snyder får definitivt godkänt på den punkten.

Den kalla kriget-paranoia som ligger till grund för hela berättelsen blir dock mer akademisk än dramatisk, och när vi når fram till upplösningen (som ändrats en hel del av fullkomligt begripliga skäl) känns den lösryckt och svagt förankrad i vad som utspelats tidigare.

Av karaktärerna är det främst (och föga överraskande) Rorschach som gör störst intryck, inte minst i de scener där Jackie Earle Haley drar av sig masken. Patrick Wilsons Night Owl är också en någorlunda flerdimensionell figur, medan The Comedian förblir en brutalnik vars drivkrafter aldrig riktigt kommer i dagen och Ozymandias är en bleksiktig figur i periferin. Dr Manhattan, i Billy Crudups digitaliserade gestalt, är stundtals effektfull men blir aldrig helt trovärdig.

Om det här låter som rena sågningen så är det inte så det är avsett – Watchmen har sina förtjänster, men filmen får inte riktigt liv annat än i enstaka sekvenser. Faktum är att det här mycket möjligt är den bästa film man kan göra baserad på den ”ofilmbara” Watchmen. Men även om jag försöker kan jag inte låta bli att referera tillbaka till boken hela tiden, och i den jämförelsen kommer filmen ovillkorligen  till korta.

watchmen480b

Andra bloggar om , ,

Föregående post
Nästa post
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. Jonas

     /  19 mars, 2009

    Bästa recensionen av filmen jag läst! Hel objektivt…

  2. Michael

     /  19 mars, 2009

    Intressant recension. Tror att filmens soundtrack kan vara en av filmens brister. Annars så försöker jag att inte tänka allt för mycket på filmen föränn jag har sett den själv.

    Får skrapa ihop pengar till ett biobesök. Watchmen verkar vara en fantastiskt intressant filmatisering och serietidningen är en av dom bästa som finns där ute så det ska bli ett nöje att se filmen 😀

  3. Philip

     /  25 mars, 2009

    Bra recension.
    Personligen tycker jag dock att man ska se det för vad det är och inte för vad orginalserien var. Jag menar, film och serie-böcker är två HELT olika medier, och därför går det självklart inte att få till båda på EXAKT samma varken stil, sätt och många gånger (som i detta fall) inte heller storyn. Boken är ju så otroligt händelserik och allt detta går i princip inte få in i en film, som är på rimlig längd.
    Själv såg jag filmen helt ovetandes om vad WATCHMEN var för något ens en gång. JAg såg det som en film, som vilken annan film som helst. Jag tror att jag därför hade lättare att tycka om den eftersom jag ej hade någon serie att relatera till.
    I början var det lite svårt att komma in i handlingen, men å andra sidan, en film som börjar med ett mord, hur många vet varför det händer då?
    När jag väl kommit in i handlingen var det inte alls svårt att hänga med. Jag såg filmen som en film om personer som tar lagen i egna händer, helt enkelt. Jag tycker att soundtracket var grymt, särskilt Halleluja. Den fick mig att få en känsla av välbehag i kroppen. Hela den scenen var lite underlig i jämförelse till resten av filmen, men det var en härlig kontrast till de i övrigt brutala och våldsamma scenerna.

  4. Crippa

     /  25 mars, 2009

    Jag håller ju med dig om principen, Philip: en film ska bedömas som film och inte i relation till förlagan. Men i det här fallet har jag tyvärr svårt att se förbi originalet…

  5. Philip

     /  25 mars, 2009

    Ok det tycker jag är synd, för som en helt oberoende film var den myket bra! Jag ska dock ta och läsa serien nu (hade den tdligen hemma) och se om jag kanske ändrar uppfattning. Måste säga att alla recensioner du skriver är mycket bra i alla fall!=)

  6. Jag tycks gilla filmen mer för varje gång jag ser den, och jag tycker att det är en värdig filmatisering av Alan Moores verk. Visuellt fantastisk är den och den tunga storyn ger bestående avtryck. 9 av 10 gav jag den i min recension.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>