Burn After Reading

burn480

Bröderna Coens två senaste filmer visar med eftertryck att de är i högform igen efter den okaraktäristiska besvikelsen som var The Ladykillers. No Country for Old Men var en tuff och tung historia, medan Burn After Reading är komedi av prima märke med idel högklassiga skådisar i rollistan.

För visst är det så att en del av nöjet med Burn After Reading är att se Brad Pitt, John Malkovich och Tilda Swinton samsas med Coen-bekanta som George Clooney och Frances McDormand. Det är bra spelat hela vägen, och ganska underhållande att se en aktör som Malkovich måla med en betydligt bredare pensel än han oftast gör.

Malkovich spelar CIA-analytikern Cox som får sparken. Hans fru vill skiljas, och via hennes advokats tankspridda sekreterare hamnar en CD-skiva med manuset till Cox självbiografi, där han tänker avslöja de hemligheter han samlat på sig under karriären, i händerna på den korkade gymtränaren Chad (Pitt). Chad och hans kollega Linda (McDormand) får för sig att utpressa Cox för att skaffa pengar till de plastikoperationer Linda vill genomföra. Cirkeln sluts när Linda dejtar via nätet och träffar Harry (Clooney) som är något slags beväpnad statstjänsteman och råkar vänstra med Cox fru.

Naturligtvis går allt fel som kan tänkas gå fel i en historia som allteftersom tvinnar ihop de olika trådarna på ett mycket underhållande sätt. Det här är Coen-komedi av välkänt snitt, befolkad av knepiga typer och allmänna losers som ställer till det i sin hopplösa jakt på något slags lycka.

Story, rollfigurer och skådespeleri är kul i sig, men grädden på moset är nästan hur Joel och Ethan förpackar vad som i grunden är en klantfars och ger den de attribut som traditionellt tillhör jättetuffa teknothrillers, inklusive magnifika inzoomningar från spionsatelliter och ett stundtals dundrande soundtrack. Det senare blir närmast metafilmiskt komiskt när de mullrande trummorna ackompanjerar ett montage där de olika karaktärerna utför diverse triviala ärenden i sin vardag.

Slutligen måste jag också nämna Richard Jenkins, som lite grann i skuggan av storstjärnorna gör en lysande insats som den slokörade gymägaren. Toppklass där.

Andra bloggar om , , , ,

Föregående post
Nästa post
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Själv tyckte jag den kändes grymt ofärdig på något sätt. Som om Cohens hittade ett halvfärdigt manus i byrålådan efter No Country och tänkte ”vafan, vi slänger ihop den här också nu när vi ändå är igång”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>