The Spirit

spirit480

Jag kan inte påstå att jag har några djupare kunskaper om Will Eisners klassiska serie The Spirit, men när jag var yngre läste jag en del av den och tyckte väldigt bra om den. Den var en skön kombination av humor och hårdkokt, med fin atmosfär och snygga teckningar.

Så varför väljer man Frank Miller av alla människor till att göra filmatiseringen? Nog för att Miller gjort en del bra saker han också – han skrev och ritade en av tidernas allra bästa Batman-serier, The Dark Knight Returns, och han gjorde effektiv neo-noir i Sin City (även om jag tröttnade efter de tre första böckerna eller så) – men jag kan inte påstå att jag någonsin känt att det föreligger ett släktskap mellan Miller och Eisner. Tvärtom tycker jag att det finns en värme och mänsklighet i det jag läst av Eisner som mestadels lyser med sin frånvaro i det jag läst av Miller.

Men nog tusan var det Miller som fick äran, och möjligen är han något av en one-trick pony, för hans The Spirit ser ut ungefär som Sin City och låter ungefär som Sin City, trots Millers egna utfästelser om motsatsen.

Men till skillnad från Sin City är The Spirit en helt hopplös film. Den har en dum story rotad i övernaturligheter, stolpig dialog, patetiska försök till humor och en bunt välkända skådespelare som rabblar de erbarmliga replikerna och som med facit i hand antagligen skäms en smula. (Eller ja, Samuel L Jackson ställer ju upp på lite vad som helst.)

The Spirit är en tungfotad och alldeles livlös film som ibland får mig att undra om Miller i själva verket är en avantgarde-auteur som gjort något som ligger bortom min enkla fattningsförmåga. Kanske är det här avsett som en surrealistisk stilövning, där sådant som dramaturgi är oväsentligt?

Filmen är på en gång galen och jättetråkig. Det finns åtskilliga scener som går ut på att någon, inte sällan just Samuel L Jackson (som spelar en skurk kallad The Octopus som tycks ägna större delen av sin vakna tid åt att sminka sig och klä ut sig i bisarra kostymer), håller långa ansträngda monologer. Sen slåss han och The Spirit i ultravåldsamma sekvenser som inte heller de leder någonstans. Sen skjuter alla på varann med stora pistoler och sen är det slut.

Visst, rent visuellt är somligt rätt snyggt, om än på ett ganska kitschigt sätt. Men om det är så här det blir när Frank Miller får göra film på egen hand så ser jag verkligen inte fram mot Sin City 2.

Andra bloggar om , , ,

Föregående post
Nästa post

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>