Någonsin undrat vad John McClane hade för sig innan han blev instängd på Nakatomi Plaza? Så klart du har! Och nu har du chansen att äntligen få veta, eftersom Die Hard är på väg att bli serietidning.
Det är BOOM! Studios som släpper första numret av Die Hard: Year One i augusti. Tecknaren Stephen Thompson tror jag inte jag läst något av, men Howard Chaykin skriver manus och jag läste en del av hans grejor för många år sen. Det var väl skiftande kvalitet men jag minns att jag gillade en del. American Flagg, tror jag.
Så här beskrivs första numret på Comics Continuum:
America’s greatest action hero is translated into the sequential art form for the first time! Every great action hero got started somewhere. Batman Began. Bond had his Casino Royale. And for John McClane, more than a decade before the first Die Hard movie, he’s just another rookie cop, an East Coast guy working on earning his badge in New York City during 1976′s Bicentennial celebration… and the Summer of Sam. Too bad for John McClane, nothing’s ever that easy.
McClane och Son of Sam? Hmm. Okej, jag erkänner: jag är så pass förtjust i Die Hard att jag faktiskt blir lite nyfiken här. Du tar väl in nåt ex, Staffan?
(Via /Film.)
Andra bloggar om film, serier, die hard
Aftonbladet rapporterar att Anthony Hopkins ska spela Hannibal Lecter igen i en ny film regisserad av Ridley Scott.
Nej, det ska han inte. Någonting lät inte riktigt rätt med den där korta lilla notisen, och ett par minuters googlande gav svaret: Aftonbladet hänvisar till en sajt som heter Female First som i sin tur inte ger några källor alls för påståendet. Moviehole har däremot bättre koll på läget, och konstaterar att det handlar om uppgifter från en cirka nio år gammal artikel i New York Post som handlade om den (då) kommande filmen Hannibal.
Ja, jag vet att jag är lite sent ute. Men det är aldrig för sent för skadeglädje.
Andra bloggar om film, hannibal lecter, aftonbladet, ridley scott
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Fa7ck5mcd1o]
Det var först idag jag insåg att jag väntat hela livet på att få se en jättehaj anfalla ett flygplan…i luften. Trailern för Mega Shark vs Giant Octopus har varit överallt på nätet de sista dagarna så du har kanske sett den redan, men det vore väl tjänstefel att inte posta den.
Det här kan vara den bästa film som någonsin gjorts. Fast troligen inte. Risken är överhängande att det blir som med Snakes on a Plane: mycket roligare på idéstadiet än som färdig film. Men vi får väl se. Med lite tur blir det precis rätt sorts B-filmsskräp.
Man kan också konstatera att Lorenzo Lamas forsätter att gå från klarhet till klarhet.
Andra bloggar om film, trailers
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=MoiQ64QUaqM]
Det känns som fel årstid att diskutera det, men History Channel har hur som helst släppt några teasers för tredje säsongen av Ice Road Truckers, som börjar den 31 maj. Vi som följer den i svensk tv får nog vänta till vintern, antar jag. Vilket i just det här fallet känns helt okej i mitt tycke.
Jag noterar med förtjusning att Alex är tillbaka. Det är i hög grad han och Hugh som gör serien. Dessutom tar de med en kvinnlig förare i år, vilket kan bli en intressant konstrast mot den massiva machostämningen.
Du som har Facebook kan kolla in en mycket tjusigare och längre trailer som än så länge inte verkar ha hamnat på YouTube.
Andra bloggar om tv, ice road truckers
Postat den 10 maj 2009 Knowing
Nicolas Cage brukar ofta se lite slokörad ut i sina filmer men i Knowing slår han något slags rekord. Cage spelar en astrofysiker vid MIT som heter John. John miste sin fru för ett år sedan eller så, och ser följaktligen jätteledsen ut hela tiden. Caleb, Johns hörselskadade son, ser också jätteledsen ut hela tiden. De säger ”du och jag, tillsammans för evigt” till varandra på teckenspråk och ser ledsna ut. De bor i ett stort dystert hus där det är mörkt hela tiden, och på kvällarna efter att Caleb lagt sig sitter John och dricker jättemycket sprit. Och ser ledsen ut.
Annars börjar storyn hyfsat. I en prolog förlagd till 1950-talet möter vi flickan Lucinda. Eleverna i hennes skola får i uppgift att rita teckningar av hur de tror framtiden kommer att se ut. Dessa teckningar ska sedan grävas ned i en ”tidskapsel” till framtida generationer. Medan de andra barnen ritar robotar och rymdraketer fyller Lucinda sitt papper med rad efter rad av siffror.
Femtio år senare grävs kapseln med teckningarna upp igen, och Lucindas papper hamnar i händerna på Caleb. En dyster och whiskyblöt kväll tar så John en närmare titt på siffrorna och upptäcker ett mönster: siffrorna visar sig ange tid och plats för alla större olyckor och katastrofer som inträffat de senaste femtio åren, och som Lucinda på något vis alltså förutsett. Och nu återstår bara en handfull datum på pappret…
Inte helt ospännande i mitt tycke, men den massivt dystra iscensättningen, som väl är avsedd att skapa en stämningsfull inramning, blir efter ett tag snudd på parodisk. Regissören Alex Proyas lyckades bättre med mörker och paranoia i Dark City.
Ett ännu allvarligare problem för filmen som helhet är dock att handlingen allt eftersom övergår i en rörig kamp mot klockan och utmynnar i en jolmig moralitet där det paranormala anslaget övergår i metafysisk overkill. Att diskutera upplösningen i mer detalj är rätt omöjligt utan att avslöja vad som händer, men finalen är en orgie i religiöst anstruken kitsch.
Behållningen för min del är det inledande mysterier och ett par effektfulla katastrofscener, varav en flygkrasch ganska tidigt i handlingen faktiskt är rätt spektakulär. Skådespelarinsatserna spänner däremot från det anonyma till det irriterande, och budskapet levereras med inte så lite övertydlighet.
Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecensioner, nicolas cage
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=lP8qpld9upI]
Möjligen avslöjar jag min okunnighet nu, men jag kände inte till Adam Hills förrän jag råkade se hans Comedy Store-special på TV4 Komedi igår kväll. Australisk komiker med (visar det sig) tio soloshower under bältet sedan 1997. Och nu måste jag ju kolla upp om de går att få tag på, för karln är ju riktigt rolig.
Gillar du det du ser i klippet ovan finns resten av föreställningen här och här.
Andra bloggar om stand up comedy, humor
Bara ett snabbt tips om att WB lagt ut en sprillans ny 4-minuters trailer för Terminator Salvation och banne mig om det inte ser riktigt fläskigt och fint ut. Kan det möjligen vara så att det är dags att glömma att McG gjorde Charlies änglar 2? Låt oss hoppas det.
Andra bloggar om film, trailers, terminator
Person most likely to be governor of California.
Enda egentliga anledningen till att rapportera nyheten att guvernör Schwarzenegger (känns alltid lika konstigt att skriva det) vill ha en debatt om legalisering av marijuana är förstås att det ger mig en ursäkt att visa den här jätteroliga bilden ur Pumping Iron från 1977 där en ung herr Schwarzenegger, sannolikt utan tankar på att en dag kandidera till posten som guvernör i Kalifornien, röker på av hjärtans lust. Det förtjänar dock att nämnas att Arnold – till skillnad från Bill Clinton – aldrig försökt påstå att han rökt gräs utan att dra halsbloss.
Citatet i rubriken var Arnolds försvar när han i en intervju för GQ hävdade att han inte använt droger. Också det ganska roligt.
Andra bloggar om arnold schwarzenegger, marijuana
Check it out, kids.
Tänkte bara sprida budskapet att Sveriges hårdast nischade tv-kanal, TV4 Science Fiction, i dagarna lanserat en egen science fiction-blogg med Johnny Lindqvist vid spakarna. Jag själv kommer att medverka som en av flera olika gästbloggare (som om jag inte försummade den här bloggen tillräckligt…) och gör min debut nästa vecka. Och då måste ni ju kika in, annars blir jag besviken på er.
Andra bloggar om tv, science fiction, tv4
Russell Crowe och Leonardo DiCaprio.
En sak ska George W Bush i alla fall ha cred för: hans regeringstid och i synnerhet kanske hans utrikespolitik har resulterat i ett uppsving för politiskt orienterade amerikanska filmer, flera av dem riktigt bra. Body of Lies är ytterligare en rulle inspirerad av kriget mot terrorismen, som dock prioriterar att berätta en ren thrillerhistoria.
Ridley Scott har regisserat, och Leonardo DiCaprio gör huvudrollen som CIA-agenten Roger Ferris. Han är stationerad i mellanöstern där han försöker skapa allianser med lokala underrättelsetjänster i jakten på terrorledaren al-Salim – en svårfångad Usama-version som bland annat ligger bakom ett bombdåd mot turistkvarteren i Amsterdam. Ferris överordnade är en CIA-byråkrat vid namn Ed Hoffman (Russell Crowe) som styr operationen via mobiltelefon hemifrån Virginia samtidigt som han skjutsar ungarna till skolan. Att det blir konflikt mellan två helt olika sätt att förhålla sig till verkligheten säger sig självt – Ferris är upptagen av praktisk diplomati och får handskas med vad det innebär att faktiskt döda någon med sina egna händer medan Hoffman övervakar via högteknologi och ger order på distans.
Saker och ting når ett kritiskt läge när Ferris och Hoffman diktar upp en falsk terrororganisation i ett försök att locka ut den oåtkomlige al-Salim ur hans gömställe. Ferris råkar i onåd hos den jordanska säkerhetstjänsten, som vägrar hjälpa honom när kvinnan han intresserar sig för, Aisha, försvinner…
Jovisst, här finns både ett love interest och häftiga shootouts av ett slag som kanske inte hade funkat riktigt i en mer politiskt centrerad film. Men Ridley Scott har satt ihop en snygg, välspelad och ganska effektiv thriller där spänningshistorien kommer i första hand och politiken mest fungerar som stoff för intrigen.
Om man bortser från det osannolika i att någon skulle ta Leonardo DiCaprio för arab (som han klär ut sig till i en scen – och nej, det hjälper inte att han odlat ett tovigt skägg) är Body of Lies en klart sevärd och ganska maffig film: snygg, spännande och välspelad. Vid sidan av tungviktarna Crowe och DiCaprio gör Mark Strong intryck i rollen som chefen för den jordanska underrättelsetjänsten.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, leonardo dicaprio
