War, Inc.

warinc480

Det är inte helt lätt med satir. Eller med komedi, för den delen. War, Inc., med John Cusack som primus motor (producent, medförfattare och huvudrollsinnehavare), vill väldigt mycket men lyckas bara fläckvis.

Cusack spelar Brand Hauser, en frilansande yrkesmördare som nu blir inhyrd för ett uppdrag i det fiktiva mellanösternlandet Turakistan. Uppdragsgivare är det amerikanska megaföretaget Tamerlane, som drivs av en före detta vicepresident som stolt förkunnar att det som pågår i Turakistan är det första krig som i sin helhet lejts ut på privata entreprenörer. Hausers uppdrag är att mörda en oljeminister, men alltihopa kompliceras när han blir indragen i bröllopsbestyren för en turakisk popstjärna (Hilary Duff) och samtidigt faller för en vacker grävande reporter (Marisa Tomei).

Den här filmen har en ganska ambitiös agenda, och med både Afghanistan och Irak som ännu flammande oroshärdar är det inte svårt att se varifrån infallen kommer. Exempelvis är företaget Tamerlane rimligtvis en passning till Halliburton som hade band till vicepresidenten Dick Cheney och passade på att göra sig en hacka i Irak och Kuwait. Filmen diskuterar i första hand krig som affärsidé och/eller ekonomisk stimulans, men skjuter också in sig på allmän kulturimperialism samtidigt som den i någon mån vill vara en allmänt absurd komedi.

Det är mycket som ska klaffa, och det gör det som sagt inte fullt ut. Även om det finns flera riktigt bra idéer här, som baletten bestående av landmineoffer med benproteser eller driften med ”inbäddade journalister” som här resulterar i vad som liknar en åktur på ett nöjesfält, så är det lika mycket som faller ganska platt. Efter den något osmidiga inledningen med drivor av förklarande dialog hittar filmen så småningom sin rytm, men den kastar sig så ivrigt mellan bred komedi, försök till hård satir och enstaka sekvenser som närmar sig rent drama att resultatet blir rätt rörigt.

Mest av allt känns War, Inc. som en senkommen och klumpigare kusin till Cusacks fantastiskt roliga lönnmördarkomedi Grosse Pointe Blank: rollfiguren är i hög grad samma karaktär, med samma slags betänkligheter inför sitt yrke, och humorn är av liknande art – och dessutom dyker både Joan Cusack och Dan Aykroyd upp även här.

Jag gillar idén och avsikten med filmen, men jag är tvungen att konstatera att resultatet inte riktigt håller måttet. Tyvärr.

Andra bloggar om , , ,

Föregående post

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>