Inglorious Basterds

basterds480

Jag kan inte låta bli att tänka att Quentin Tarantino skulle behöva en självständig manusredaktör. Nog för att han är en filmbegåvning utöver det vanliga, men även en sådan kan behöva vissa tyglar. Ingloriuos Basterds är bitvis lysande, men sviktar under oändligt utdragna scener som låter ana att QT kanske är lite för övertygad om sin egen storhet.

Filmen börjar 1941 i det ockuperade Frankrike, där SS-översten och judejägaren Hans Landa hälsar på hos en lantbrukare som misstänks gömma judar. Det är en riktigt bra öppning och nästan en kortfilm i egen rätt: tempot är ytterst makligt men det finns en poäng med omständligheten och scenen byggs skickligt upp mot en fasansfull klimax.

Därefter introduceras vi för titelns Inglorius Basterds – en grupp judisk-amerikanska soldater under ledning av löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt med bred sydstatsdialekt i en karikatyr värdig Robert Gustafsson) vars uppgift är att operera bakom fiendelinjen och sätta skräck i nazisterna genom att vara ännu jävligare än nassarna själva. Raine kräver 100 naziskalper av var och en av sina mannar, och det vore väl inte en Tarantinofilm om vi inte fick se några skalperingar i kärleksfull närbild.

Ett hopp i tiden tar oss fram till 1944 och den egentliga intrigen. Aldo Raine och några av hans Basterds blir enrollerade att medverka till ett attentat mot en filmpremiär där hela det nazistiska ledargarnityret kommer att närvara. Premiären hålls på en biograf i Paris som drivs av en ung judisk kvinna, Shosanna, som själv planerar sin egen hämnd mot nazisterna – hon är nämligen den enda överlevande från massakern i inledningsscenen.

Den som väntar sig en actionfilm i högt tempo med munter nazislakt får vackert ställa om sina förväntningar (likaså den som förväntar sig en film som håller sig till historiska fakta – men det var det väl ingen som trodde). Visst slaktas nazister, men det här är en mycket sävlig och mycket dialogtung film där Brad Pitt och hans Basterds i någon mån förblir bifigurer. De intressantaste (och mest välspelade) karaktärerna är tveklöst Shosanna (Mélanie Laurent) och SS-översten Hans Landa (Christoph Waltz i vad som borde vara en internationell genombrottsroll).

Quentin Tarantino orkestrerar en magnifik final där berättelsens olika trådar tvinnas ihop, men vägen dit är stundtals påfrestande omständlig. Vi får den ena oändligt utdragna scenen efter den andra, och det hade väl varit acceptabelt om de hade haft samma substans som inledningen på filmen, men alltför ofta känner jag istället att det handlar om att Tarantino är alltför förälskad i sin egen formuleringskonst och i sina skådespelare. Och det får han väl vara, men det är inte nödvändigtvis det bästa för filmens helhet.

Öppningen och den avslutande halvtimmen eller så är väldigt bra. Däremellan glimrar det stundtals till, men jag hinner också bli uttråkad och otålig mer än en gång. QT kanske skulle ha dödat några av sina darlings vid sidan av nazisterna.

Andra bloggar om , , ,

Föregående post
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Vet att det är många som upplevt den där dötiden med utdragna scener där under mittpartiet. Inget som jag störde mig på dock – utan IB var för mig en fantastisk bioupplevelse rakt igenom – utan tvekan 2009 års bästa film hittills.

  2. Lysande recension! jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.

  3. Vi såg den hemma igår. Somnade båda två. Seeeg film… =/
    Hans filmer brukar ju va mer fartfyllda.

  4. jessika

     /  27 december, 2010

    det är de långa scenerna jag älskar med filmen! just på grund av filmens handling gör de långa scenerna filmen så sjukt mycket mer spännande, om jag får säga det själv. den här nästan lugna och utdragna spänningen är det jag gillar så mycket!
    men jag förstår vad du menar, i andra filmer kan jag tycka att det är nästan outhärdligt med långa scener, men jag tycker de gör sig bra i inglorious basterds.
    öppningsscenen och avslutet håller jag med om att det är det bästa i filmen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>