Roast på Berns: Det är inte lätt att vara rolig

roast480

Zappade in mitt i roasten av Sofia Wistam igår kväll och…näe. Jag har väl sett typ hälften av programserien Roast på Berns, och visst har det förekommit några bra stunder men jag kan inte påstå att jag blivit direkt såld på konceptet. Jag har inget emot elak humor, men någon form av originalitet kan ju förgylla. Efter att den första komikern i panelen försäkrat kvällens roastingoffer om att han/hon är både talanglös och ful, så kommer sen fem personer till och säger ungefär samma sak på inte alltför olikartade sätt. Är man en torrboll om man tycker det blir lite enformigt? Igår lyckades väl alla sex konstatera att Sofia Wistam legat med ett antal berömda män. Kul. Smart. Måste ha legat mycket jobb bakom de skämten.

Räddningen igår kväll var Peter Wahlbeck som valde ett eget spår och lyckades vara dubbelt så rolig som resten av församlingen. Han brukar ju vara det, de gånger han inte kraschar och brinner upp halvvägs genom sitt framträdande. Han tog tid på sig men lyckades håna sina kollegor utan att upprepa de allra vissnaste skrevsparkarna.

Däremot var det ganska uppenbart att inte heller han hade särskilt mycket att säga om kvällens huvudperson. Det blir ju lätt lite svajigt när man sätter ett antal komiker att skoja på det här viset med en person som de inte har nån relation till. Foghagen borta på TV-planeten konstaterar att roast måste göras ”med finess, eftertanke och kärlek mitt i alla grova förolämpningar”. Jag kan väl tycka att några av de elementen ganska ofta har saknats på Berns.

Nu kan jag inte heller påstå att jag blivit direkt imponerad av det begränsade urval av Comedy Central-roasts som jag tittat på (Shatner, Saget, Pamela Anderson och ytterligare någon). Faktum är att jag ofta tycker att det är ungefär lika glest mellan garven där. Tjugo skämt om att Mr Sulu suger kuk är typ femton för många, om du frågar mig. (Och varje program som låter Andy Dick medverka borde i princip bötfällas.)

Så kanske är det bara så att roast inte riktigt är min typ av humor. Jag vet inte. Klart man kan dra kuk & fitta-skämt, men även det kan ju göras med mer eller mindre komisk träffsäkerhet. Jag tyckte det var mycket roligare när Betnér gick loss på Bert Karlssons politiska meriter än när Mede säger att Felix Herngren har en gigantisk pung. Men jag är ju inte komiker, så vad vet jag?

Foghagen är mer optimistisk än jag vad gäller formatet som helhet. Fast det där om Wahlbeck håller jag med om.

Andra bloggar om , , ,

Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Den första roast jag såg, och som presenterade mig för konceptet som sådant, var roasten av Hugh Hefner. På den tiden (nu låter det som 40-talet, men det kanske var 8-10 år sen) så var det New York Friar’s Club som stod värd för evenemanget, och jag kommer ihåg att jag tyckte det var vansinnigt roligt. Men så höll det sig också till idén att det skulle finnas kärlek mellan förolämpningarna.

    Jeffrey Ross förklarade att ”it’s a good thing you only brought seven girlfriends with you tonight, Hugh. Seven. Really? Seven. What, because eight would have been ostentatious?”

    … och så fick jag lära mig ett nytt ord och det är ju aldrig fel. Jag har till och med använt det en gång.

  2. Du tar orden ur min mun. Det är ganska misslyckat när det är i princip samma människor som säger samma saker om varann varenda vecka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>