Varning: lyrik!

Innan du fortsätter läsa det här inlägget måste jag utfärda en varning: Det handlar inte om film. Däremot tar det upp såväl jazzmusik och poesi som norska språket. Känsliga tittare varnas, alltså.

I alla fall:

Förr i tiden, när jag fortfarande hade intellektuella ambitioner och inte helt hade kapitulerat för kommersiell tv, buskisteater och hasardspel, läste jag en hel del lyrik. En av mina största favoriter blev så småningom norrmannen Jan Erik Vold, som lustigt nog gav ut sin första diktsamling samma år som jag föddes. Nu har jag tappat kollen på vad han haft för sig på senare tid men hans diktning rymmer en försvarlig bredd, från konkretistiska experiment via långa och flödande dikter som doftar beatpoesi till stramt haikuinfluerade verser. Vill du läsa honom är Mor Godhjertas glade versjon. Ja från 1968 en bra bok att börja med, eller den svenska antologin Ingentings bjällror, om du skulle ha turen att hitta den på nåt antikvariat eller så.

Hur som helst. Jan Erik Vold är förutom poet också en stor jazzfantast och brukar göra uppläsningar till livemusik. För många herrans år sen, när jag bodde i Uppsala under en period, hade jag chansen att se honom framträda ackompanjerad av en liten jazzkombo och det var helt fantastiskt. Sedan dess har jag tyckt att norska är ett rätt groovy språk. Jag vet att jazz och poesi är en farligt pretentiös kombination, but there you have it. (Jag måste ju leva upp till underrubriken i vinjetten till den här bloggen.) Efter ett visst letande lyckades jag några år senare få tag på en av de skivor Vold läst in.

Och här kommer vi äntligen till poängen med det här inlägget: Jag upptäckte nämligen alldeles häromdagen att Spotify lagt till några av Volds inspelningar, bland annat just den skivan jag pratade om nyss. Den heter Blåmann! Blåmann!, och bjuder inte bara på Jan Erik Vold i fin form utan har dessutom distinktionen att vara den sista studioinspelning som legenden Chet Baker gjorde i livet, bara ett par månader innan han ramlade/hoppade ut genom ett fönster i Amsterdam och dog ihjäl.

Och nu när jag lyssnar på plattan igen för första gången på jag vet inte hur många år så är den precis lika bra som jag minns den. Men det förutsätter förstås att man gillar poesi, jazz och norska språket.

Lyssna själv.

(Klippet ovan är en senare inspelning, gjord 2008. Utan Chet Baker, av uppenbara skäl.)

Andra bloggar om , , ,

Föregående post
Nästa post
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Tack för tipset!

    Men framförallt tack för ”Förr i tiden, när jag fortfarande hade intellektuella ambitioner och inte helt hade kapitulerat för kommersiell tv, buskisteater och hasardspel…”

  2. Om du/ni kommer til Oslo en gång så kan vi time det med en afton på Josefines. Det är fantastiskt mysigt och Jan Erik är där med jämna mellanrum.

    http://www.josefine.no/

    :)

  3. Vad trevligt med en film blogg :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>