A Serious Man – bröderna Coen gör det igen

A Serous Man
Michael Stuhlbarg i A Serious Man. (Foto: SF)

Ni vet ju redan att jag gillar bröderna Coen, och A Serious Man är ytterligare ett argument för deras förträfflighet. Det är lika delar Job och Kafka placerade i det sena 60-talets USA, snyggt filmat, mycket välspelat och bittert roligt. Den arme matematikprofessorn Larry Gopnik ser sitt äktenskap, sin karriär och sitt liv i största allmänhet spricka i alla fogar, famlar förtvivlat efter svar, finner inga. Och just som det verkar som det värsta är över drar ytterligare ett oväder in, både bildigt och bokstavligt.

Joel och Ethan bollar här med diverse existentiella och metafysiska frågor, och gör det på sitt sedvanligt stilfulla sätt, och det är knappast någon överraskning att slutet är av det slaget som kommer att göra en stor del av publiken smått förbannade. ”Va? Tar det bara slut där? Men vad var poängen?”

Och poängen här är möjligen att det inte finns någon poäng. Larry och alla de andra centralfigurerna är judar, men religionen förefaller reducerad till ett system av ritualer som i vissa fall kan ge tröst och en känsla av identitet genom att knyta an till gamla traditioner – fint skildrat i samband med sonens bar mitzvah som innebär en ljusning i Larrys i övrigt alltmer pressade tillvaro – men Larrys samtal med olika rabbiner avslöjar skoningslöst att de är precis lika svarslösa som han. Inte för inte är Heisenbergs osäkerhetsprincip en metafor i den här filmen.

Bröderna Coen har ofta kritiserats för att vara stil utan substans. Ju längre jag följer dem, desto mer undrar jag om det inte är just deras bedrägliga ytlighet som är själva substansen. Deras filmer berättar en serie udda historier om människor som försöker skapa ordning och hitta någon form av lycka i ett av allt att döma absurt universum kännetecknat av slumpmässighet, missförstånd och guds ekande frånvaro. Det har sällan känts tydligare än just i A Serious Man. Filmen inleds rentav med ett citat — ”Recieve with simplicity all that happens to you” — som ska härröra från en medeltida rabbi men som i mina öron lika mycket ekar av Camus förhållningssätt till det absurda.

Somliga kritiker, främst amerikanska, tycker att bröderna Coen hånar rollfigurerna i den här filmen (och för all del i de flesta andra filmer också). Jag förstår inte vad de menar. Jag tycker tvärtom Larry är väldigt sympatiskt skildrad, på samma sätt som det finns en ömhet för huvudpersonerna i Fargo, eller Barton Fink. Visst är många karaktärer karikatyrer, men det handlar ju mer om att det här i grund och botten är en komedi, om än svart.

En mycket sevärd film, för att fatta sig kort. Och Michael Stuhlbarg är fantastisk i huvudrollen.

Andra bloggar om , ,

Föregående post
Nästa post
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Ah, längtar efter att se den! Jag tyckte till och med om Burn After Reading.

  2. Runya

     /  20 juni, 2010

    Vilken monopolpjäs spelar du med? Svara på min blogg:) Kram

  3. Väldigt bra skrivet och äntligen någon som är positiv till den här. Har inte sett den än, men mina förväntningar pumpas upp en aning för varje dag som går.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>