Troligen den bästa sci-fi-western-psychobilly-musikal du nånsin kommer att se

Tom Aldredge och Cory McAbee i The American Astronaut. (Foto: BNS Productions)

Den som inte hört talas om Cory McAbee och hans band The Billy Nayer Show behöver inte skämmas, för de hör inte direkt hemma i den kommersiella mittfåran. Själv snubblade jag över dem på nätet för ett tag sedan när jag hittade ett par klipp från McAbees film The American Astronaut, som jag varit nyfiken på ända sedan dess. Nu har jag till sist sett den – och är du öppen för något udda och delvis ofullgånget men samtidigt väldigt snyggt och underhållande egendomligt (eller egendomligt underhållande!) så är det här en film för dig.

Kan man säga att det är en lätt absurdistisk science fiction-western-musikal med anstrykning av såväl gammal god expressionism som David Lynch i höjd med Eraserhead, framförd till tonerna av brötig psychobilly? Jag har i alla fall svårt att beskriva den på något annat sätt.

Filmen utspelas i ett slags parallellt förflutet där rymdfärder är en angelägenhet för samhällets sjaskigaste element. McAbee spelar Samuel Curtis, en rymdpilot och fixare som åtar sig att föra den enda pojke på Jupiter som någonsin sett en kvinnas bröst (en upplevelse han varje kväll beskriver för särskilt förtjänta bland planetens uteslutande manliga befolkning av gruvarbetare) till Venus, vars uteslutande kvinnliga befolkning behöver en ny avelshingst. På vägen utspelas diverse episoder, och Curtis blir förföljd av sin nemesis, den psykopatiske professor Hess.

Intrigen är förvisso tunn och tjänar mest som en stomme att hänga upp ett antal mer eller mindre bisarra episoder och musiknummer på. Men så är det här heller inte en film man i första hand ska se för handlingens skull. Njut istället av det low-fi-snygga svartvita fotot, de absurda infallen och karaktärerna, den knepiga humorn och inte minst den fantastiska musiken (den som vill kan lyssna på soundtracket här nedanför).

The American Astronaut förefaller vara en av de där filmerna som de flesta antingen älskar eller hatar. Jag ansluter mig tveklöst till dem som älskar den. Det är sant att den lösa intrigen gör att det finns partier som blir lite för stillastående, och det är också sant att slutet är i svagaste laget även för en så icke-konventionell film som denna, men det förtar inte nöjet för mig. Det här var hur som helst knappast avsett som en traditionellt strukturerad berättelse, och McAbee och kompani skapar en egen värld som är mycket mer fascinerande att besöka än många aldrig så slicka studioproduktioner.

Kolla trailern:

Lyssna på soundtracket:

Andra bloggar om , , ,

Föregående post
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Yay! Kul att du är tillbaka i bloggsfären Crippa. Hade i alla fall jag missat, till idag. =)

  2. Crippa

     /  6 juli, 2010

    Tack. Good to be back. :)

  3. Den filmen måste genast ses! Den verkar ju lysande. Tackar för tipset!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>