Brokeback Mountain

Man fastnar väldigt lätt i det gamla vanliga ”bra/dåligt”-tänket när det gäller film. Man sätter betyg och försöker fastställa något slags kriterier för vad som är en ”bra” film, och varnar sina medmänniskor för de rullar som inte lever upp till det.

Som om det alltid vore det mest relevanta. Som om stämpeln ”4 av 5 stjärnor!” skulle säga något meningsfullt om en film. Som om det fanns ett objektivt sätt att mäta bra och dåligt i konstnärliga sammanhang. Ibland låtsas vi ju att det gör det, och vi kan kanske förhandla oss fram till vissa ideal för de mer tekniska sidorna av en film, men det är ju i allmänhet de icke kvantifierbara aspekterna som gör att vi älskar eller hatar en film. Det du tycker är gripande kanske jag tycker är banalt, och tvärtom.

Jag funderade lite på det här med anledning av att jag till sist såg Brokeback Mountain när den visades på tv häromkvällen (att dvd:n legat i min bokhylla i fyra år låtsas vi inte om) och har försökt formulera vad jag egentligen tycker om den. För spontant blev jag lite vagt besviken: efter allt ballyhoo kring filmens premiär och efter alla kritikerhyllningar hade jag förväntat mig något mer drabbande. I stället upplevde jag Brokeback Mountain som en kompetent och sympatisk film som trots några starka ögonblick aldrig riktigt engagerade mig. Vad gäller undertryckta känslor och emotionella konflikter tycker jag att Ang Lee fick till det ”bättre” i The Ice Storm.

Men det som är väsentligt med Brokeback Mountain är ju något helt annat. Oavsett om jag blir berörd eller ej förblir det en central film i kraft av hur den lyckades ta en historia med gaytema och föra ut den i mainstream. Den väckte debatt, den vann respekt och uppskattning, och den blev en angelägenhet för fler än ”gayfilmspubliken” (vilken den nu är). Det är starkt jobbat och värt att applådera, oavsett hur spännande jag tycker resultatet är.

Andra bloggar om , ,

Föregående post
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Du sätter fingret på problemen med betyg. Å ena sidan är man så nördig att det blir lättast att kategorisera allting som bra eller dåligt, men jag kan ju erkänna att det finns många treor som är stora favoriter hos mig ändå.

    Brokeback har jag faktiskt inte sett än. Budskapet har nått ut till mig ändå, så jag har inte känt behovet av att se Heath och Jake gulla med varann ännu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *