Inception

Det har inte varit mycket på biorepertoaren som har lockat mig i sommar. Christopher Nolans Inception är det lysande undantaget. Att karln är väldigt begåvad är ju väl etablerat vid det här laget. Baklängesthrillern Memento var ett genombrott som hette duga, och även om hans version av Insomnia gick relativt obemärkt förbi så har han i åtminstone mina ögon visat att han även fortsättningsvis är en kraft att räkna med tack vare den spektakulära nystarten för Batman-franchisen (Batman Begins och The Dark Knight) och det stämningsfulla trollerimysteriet The Prestige. Om modern blockbusterfilm drar åt Nolans håll så är jag en rätt nöjd kille.

Inception
fortsätter på den inslagna vägen: en något mystisk berättelse, snyggt och muskulöst filmad, och levererad av en attraktiv skådislineup: här Leo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Cillian Murphy, Ken Watanabe och Ellen Page med flera.

Intrigen i korthet: Cobb (DiCaprio) är expert på att stjäla information ur människors drömmar, men får i uppdrag att göra det motsatta, nämligen plantera en idé i huvudet på arvtagaren till ett stort företagsimperium. Det är svårt nog i sig, men uppdraget äventyras dessutom av Cobbs känslor kring hans hustru som dyker upp i hans undermedvetna och försöker sabotera det hela. För att gå i land med uppdraget måste Cobb alltså konfrontera sina egna känslor.

Intrigen är fantasieggande och lagom invecklad, actionscenerna för tankarna till såväl Bond som The Matrix, Marion Cotillard tillför en välbehövlig emotionell förankring, och utan att gå överstyr utnyttjar Nolan de möjligheter som drömmiljön ger till att leverera några visuella godbitar. Exakt hur begåvad han är visar Nolan i en storslaget orkestrerad klimax där han staplar tre drömnivåer på varandra (en dröm i en dröm i en dröm) och tvingar huvudpersonerna att fly upp ur alla tre simultant.

Så visst är det bra: två och en halv timme rullar snabbt förbi, jag har roligt under tiden och ser gärna filmen en gång till vid tillfälle. Men jag måste erkänna att jag tyckte Memento var mer raffinerad i sin uppbrutna berättarstruktur, och i termer av ren impact — både känslomässigt och visuellt — fick jag ärligt talat en större kick av The Dark Knight.

Föregående post
Nästa post
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Jag tyckte första halvan var fantastisk med leken med arkitektur, speglar, människor i drömmen som reagerar som antikroppar mot drömmaren osv, och var helt beredd på att det skulle bli en riktigt bra film. Men andra halvan levde inte riktigt upp till det, när de mer fantasieggande delarna byttes ut mot pang-pang (”Normala” människor som plötsligt alla vänder sig mot drömmaren: Kusligt. Soldater som jagar huvudpersonerna med gevär: Not so much.). Så när jag gick därifrån skulle jag säga att jag sett en bra/riktigt bra sommarfilm, men inte mer tyvärr. Memento & The Prestige var båda bättre, mer gedigna, enligt mig.

    Men å andra sidan är jag ju en av de få som inte gillade Nolans Läderlappenfilmer, så ta det jag skriver med en nypa salt 😉

  2. Crippa

     /  18 augusti, 2010

    Men jag håller ju med, Simon! Du säger vad jag menar men mycket effektivare!

    Att du sedan inte gillar Nolans Batman gör dig bara klädsamt excentrisk. 😉

  3. ”klädsamt excentrisk” låter mycket bättre än ”nördig”; jag ska börja använda det mer tror jag.

  4. Detta är faktiskt den bästa filmen jag någonsin sett. Konceptet är så otroligt invecklat och elegant ! En av världens bästa skådespelare gör sin bästa roll i karriären, DiCaprio. Den får utan tvekan 10/10 i betyg av mig :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>