Harry Brown

Michael Caine i Harry Brown.

Möjligen är det ett tecken på att jag själv börjar bli gammal och sentimental, men jag tycker öppningen på Harry Brown är rörande på riktigt. Michael Caine spelar en pensionerad gammal man, titelns Harry Brown, som bor i ett nedgånget bostadsområde där knarkdealande ungdomsgäng gör gatorna osäkra. Inom en halvtimme eller så har Harry förlorat både sin fru, som går bort efter en längre tid på sjukhus, och sin bäste/ende vän, en annan knarrig gubbe vid namn Len, som blir ihjälslagen när han till sist fått nog av de trakasserier som det lokala ungdomsgänget utsätter honom för. Harry sitter ensam i soffan framför en ful brunmurrig tapet och gråter. Jag blir själv alldeles tårögd.

Det visar sig att Harry har ett förflutet som marinkårssoldat stationerad i Nordirland. Den gamle soldaten i honom gör sig påmind när Harry, sedan polisen visat sig oförmögen att reda ut mordet på Len, beslutar sig för att själv göra upp med ligisterna som terroriserar området. Här övergår filmen från misärdrama till hämndrulle, ett slags geriatrisk Death Wish, och härifrån sjunker också dess trovärdighet. Inte så att Caine plötsligt blir en outtröttlig dödsmaskin – tvärtom har Harry Brown lungemfysem, vilket gör honom till en mycket lätt uttröttad dödsmaskin – men nu rör vi oss plötsligt på de blodiga hämndfantasiernas territorium, vilket innebär att möjligheterna att diskutera samhälleliga problem på ett mer nyanserat sätt försvinner. In kommer självgoda polischefer som gillar PR, knarkhandlarskurkar från Mordor och ansiktslösa horder av kravallande ligister.

Spontant gillar jag Harry Brown, men den där irriterande sidan av mig som envisas med att problematisera allting gör att jag är samtidigt kluven till den. Den är intrigmässigt fullkomligt förutsägbar, men samtidigt både snyggt filmad och effektivt berättad. Å ena sidan köper jag lätt in mig i de blodiga fantasierna och hoppas innerligt att Harry ska lyckas utkräva hämnd på den vidrige Noel som är ledaren för gänget. Å andra sidan vet jag att en film som vill bli tagen som seriös inte kan tillåta sig den här sortens simplifiering, där orsakerna till problemen verkar reduceras till något slags allmän ”ondska”.

Mest av allt uppskattar jag dock att se en gammal favorit göra en riktigt fin rolltolkning, oavsett eventuella manusrelaterade brister. Han är Michael Caine, goddammit. Det är gott nog för mig.

Föregående post
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Inget betyg? Jag tyckte också den var bra men trycker på min recension lite till. Under tiden kan du gå in och läsa andra recensioner om du är intresserad.

  2. Filmen är riktigt bra men mellanåt lite långrandig. Michael Caine har en underbar förmåga och talang att dramatisera. En film som harry brown kanske man inte ser på bio men passar perfekt för soffan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>