A sort of homecoming

dan hylander

En bra sak med att ha passerat 45 och sakta men säkert närma sig den gräns där man går från medelålders man till tvättäkta gubbe, är att man slipper låtsas bry sig om vad som är trendigt. Så jag tänker inte för ett ögonblick försöka ge intryck av något annat än att jag tycker det är härligt att ett gammalt lik som Dan Hylander flutit upp till ytan med ett nytt album, och jag tänker inte automatiskt säga något svalt reserverat om övervintrande semiproggare eller pretentiösa rocklyriker.

Istället tänker jag säga som det är: nämligen att jag blir väldigt glad och på ett par ställen till och med lite rörd när jag lyssnar på Dans nya platta, Den försenade mannen.

Det finns en rätt stor grupp killar/män/farbröder/gubbar som vurmar för Ulf Lundell eller Bruce Springsteen och som anses fullkomligt rumsrena (och det är givetvis fullkomligt rumsrent) medan Hylander gärna avfärdas som proggigt 80-talsflum. Men alla tre representerar en form av bred, stundtals storvulen rock, gärna med ett episkt anslag — även om Dans estetik är mindre macho, mycket mer romantisk och ogenerat idealistisk.

Hylander må vara mer eller mindre bortglömd (det får man ta när man inte släpper eget på sisådär 16 år – vi snackar typ två generationer som aldrig ens hört talas om karln) men han och hans Raj Montana Band hörde till Sveriges populäraste artister i början och mitten av 1980-talet. Det var ungefär då jag upptäckte honom, och något sa klick. Jag kan på rak arm inte nämna någon annan musikartist vars produktion har talat så direkt till mig som Hylanders plattor gjorde just där och då. Åren går, jag har förändrats och musiken likaså — jag har skaffat mig nya husgudar längs vägen som är mer subtila i sina texter och mer musikaliskt sofistikerade men i emotionella termer är det få som haft samma impact som Dan. Jag har 25 år gamla men fortfarande glasklara minnen som är oupplösligt förknippade med vissa Hylanderlåtar. Den tributen kommer mitt yngre jag alltid att kräva, så gammal jag blir.

Jag ska erkänna att jag inte återvänt till Dans skivor alltför ofta (om alls) under de senaste tio åren. Så när jag sent omsider snubblade över informationen att han släppt nytt (det här inlägget skrevs i mars men har blivit liggande), och letade upp Den försenade mannen på Spotify för en provlyssning, så var det inte utan en viss bävan: det är aldrig roligt att återse en gammal favorit och behöva konstatera att vederbörande blivit en patetisk föredetting.

Men vad jag vill berätta med det här inlägget är att redan den första genomlyssningen kändes som att komma hem efter en lång tids frånvaro. Det låter väldigt välbekant, men inte identiskt och inte nostalgiskt. Och framför allt finns där, tvärtemot vad jag hade förväntat mig, ett tilltal som genast får mig att reagera och ett poetiskt uttryck som vid några tillfällen ger mig gåshud på samma sätt som de gamla klassikerna gjorde för över två decennier sedan.

Jag säger inte att det är något mästerverk, men det är en skiva som gör mig glad där, låt säga, Paul Heatons Acid Country mest gjorde mig besviken. Det känns bra att upptäcka att Dan Hylander har kvar låtskrivarförmågan, att han fortfarande är skicklig med orden, och att han fortfarande kan uttrycka den vilja, den lust och det engagemang som jag själv allt oftare får anstränga mig för att hålla liv i. Den försenade mannen får mig att vilja blåsa bort en del av dammet från vissa ”skrymslen där jag alltid är densamme nu som då”, för att citera en gammal Raj Montana-klassiker.

Och det är fan inte illa.

*

Lyssna: Den försenade mannen på Spotify

Och läs gärna Fredrik Fyhrs utmärkta historik/hyllning: The Dan Hylander Story.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>