Kolla mig ‘rå!

Vårt hotell låg tvärsöver gatan från Brooklyn Detention Center. Det innebar att det var fullt med bail bond-kontor som skyltade med mugshots på gripna kändisar. Det tyckte i alla fall jag var jättefestligt.

Tyvärr tog jag aldrig någon bild på den hemlöse mannen som stod på t-baneperrongen och sjöng soulklassiker med en röst som många yrkesverksamma artister skulle döda för. Missade inte en ton.

Bacon. ‘Nuff said.

Hollandtunneln, där Sylvester Stallone blev instängd i Daylight.

Så gott som varenda ställe vi drack på hade intressanta ölsorter på lager — lite grann till min förvåning eftersom jag fruktat en parad av Bud Light-barer. Det här stället bryggde sina egna sorter.

Världens bästa godis. När ska svenska godisfabrikanter fatta att kanel is the shit?

Hur går det med katastroffilmsbloggen då?

Tackar som frågar, det går alldeles utmärkt. Den har precis nått den magiska gränsen av 60 recensioner. Nu senast ett riktigt uselt lågbudgetepos betitlat Deep Core. Ni kan ju ana er till kvaliteten på specialeffekterna av bilden här ovan.

Det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. När jag når 100 recensioner smäcker jag ihop en bok, tänkte jag.

En bra sak med att ha passerat 45 och sakta men säkert närma sig den gräns där man går från medelålders man till tvättäkta gubbe, är att man slipper låtsas bry sig om vad som är trendigt. Så jag tänker inte för ett ögonblick försöka ge intryck av något annat än att jag tycker det är härligt att ett gammalt lik som Dan Hylander flutit upp till ytan med ett nytt album, och jag tänker inte automatiskt säga något svalt reserverat om övervintrande semiproggare eller pretentiösa rocklyriker.

Istället tänker jag säga som det är: nämligen att jag blir väldigt glad och på ett par ställen till och med lite rörd när jag lyssnar på Dans nya platta, Den försenade mannen.

Det finns en rätt stor grupp killar/män/farbröder/gubbar som vurmar för Ulf Lundell eller Bruce Springsteen och som anses fullkomligt rumsrena (och det är givetvis fullkomligt rumsrent) medan Hylander gärna avfärdas som proggigt 80-talsflum. Men alla tre representerar en form av bred, stundtals storvulen rock, gärna med ett episkt anslag — även om Dans estetik är mindre macho, mycket mer romantisk och ogenerat idealistisk.

Hylander må vara mer eller mindre bortglömd (det får man ta när man inte släpper eget på sisådär 16 år – vi snackar typ två generationer som aldrig ens hört talas om karln) men han och hans Raj Montana Band hörde till Sveriges populäraste artister i början och mitten av 1980-talet. Det var ungefär då jag upptäckte honom, och något sa klick. Jag kan på rak arm inte nämna någon annan musikartist vars produktion har talat så direkt till mig som Hylanders plattor gjorde just där och då. Åren går, jag har förändrats och musiken likaså — jag har skaffat mig nya husgudar längs vägen som är mer subtila i sina texter och mer musikaliskt sofistikerade men i emotionella termer är det få som haft samma impact som Dan. Jag har 25 år gamla men fortfarande glasklara minnen som är oupplösligt förknippade med vissa Hylanderlåtar. Den tributen kommer mitt yngre jag alltid att kräva, så gammal jag blir.

Jag ska erkänna att jag inte återvänt till Dans skivor alltför ofta (om alls) under de senaste tio åren. Så när jag sent omsider snubblade över informationen att han släppt nytt (det här inlägget skrevs i mars men har blivit liggande), och letade upp Den försenade mannen på Spotify för en provlyssning, så var det inte utan en viss bävan: det är aldrig roligt att återse en gammal favorit och behöva konstatera att vederbörande blivit en patetisk föredetting.

Men vad jag vill berätta med det här inlägget är att redan den första genomlyssningen kändes som att komma hem efter en lång tids frånvaro. Det låter väldigt välbekant, men inte identiskt och inte nostalgiskt. Och framför allt finns där, tvärtemot vad jag hade förväntat mig, ett tilltal som genast får mig att reagera och ett poetiskt uttryck som vid några tillfällen ger mig gåshud på samma sätt som de gamla klassikerna gjorde för över två decennier sedan.

Jag säger inte att det är något mästerverk, men det är en skiva som gör mig glad där, låt säga, Paul Heatons Acid Country mest gjorde mig besviken. Det känns bra att upptäcka att Dan Hylander har kvar låtskrivarförmågan, att han fortfarande är skicklig med orden, och att han fortfarande kan uttrycka den vilja, den lust och det engagemang som jag själv allt oftare får anstränga mig för att hålla liv i. Den försenade mannen får mig att vilja blåsa bort en del av dammet från vissa ”skrymslen där jag alltid är densamme nu som då”, för att citera en gammal Raj Montana-klassiker.

Och det är fan inte illa.

*

Lyssna: Den försenade mannen på Spotify

Och läs gärna Fredrik Fyhrs utmärkta historik/hyllning: The Dan Hylander Story.

Fantastisk, eller hur? Marsch iväg till Sean Hartter där du kan se (och köpa) den här och många fler underbara filmaffischer från ett alternativt universum.

Vi gick på bio i helgen för att se den senaste Pirates of the Caribbean-rullen. Vi övervägde 3D-versionen en kort stund. 140 pix per skalle, det vill säga 560 spänn för en familj på fyra. ”Ja, eller hur?” var min första och enda reaktion. Det blev 2D-versionen istället. Och personligen föredrog jag ju det i vilket fall som helst.

För som den surmulna och framstegsfientliga gamla get jag är så är jag ganska skeptisk till den här idén med 3D skulle vara filmens framtid och räddningen för biobranschen. Det är en kommersiell gimmick av det slag som Hollywood gärna krystar ur sig när det är lite motigt för dem, men det ger sannerligen inte en större filmupplevelse. Snarare tvärtom.

Jag har sett en enda 3D-film i mitt liv där tekniken möjligen tillförde något, och det var givetvis Avatar. Det funkade skapligt, mycket beroende på att själva miljöskildringen någonstans var filmens poäng och starkaste sida, och att Avatar dessutom var ovanligt subtil i användningen av 3D-effekter. Jag menar, säg vad ni vill om James Cameron men han är tekniskt väldigt skicklig.

Men: Även vad gäller Avatar tycker jag att de eventuella vinsterna med 3D negerades ganska effektivt av att behöva sitta med de där jobbiga clownbrillorna på näsan (för oss som redan har glasögon i normala fall är det extra obekvämt, kan jag meddela), svårigheter att fokusera blicken i vissa sekvenser med ytterligare obehagskänslor som följd, samt det faktum att 3D-tekniken av någon anledning får allting att kännas mindre. Som att titta in i ett dockskåp, jämfört med de underbara vidder som i normala fall öppnar sig på en bioduk.

Eftersom 3D, för att låna Roger Eberts ord, är komplett olämpligt för vuxna filmer med några som helst seriösa anspråk används det huvudsakligen för nonsensaction och barnfilmer. Men den som någon gång varit på 3D-bio med yngre barn vet att de små knoddarna inte sällan tröttnar på clownbrillorna efter fem minuter och hellre ser dubbelt i 90 minuter.

I rådande läge är 3D detsamma som att betala extra mycket för att få en underlägsen upplevelse. Tack, men nej tack.

Nej, jag gör inga utfästelser om en nystart för den här bloggen. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra med den. Men tills jag kommer fram till något ber jag att få önska en god jul.

Du som har Spotify hittar lite countrydoftande julstämning här: Honky Tonk Christmas.

Joel & Ethan. Jeff, Matt och Josh. Och så den musiken av The Peasall Sisters.

Yummy.

Möjligen är det ett tecken på att jag själv börjar bli gammal och sentimental, men jag tycker öppningen på Harry Brown är rörande på riktigt. Michael Caine spelar en pensionerad gammal man, titelns Harry Brown, som bor i ett nedgånget bostadsområde där knarkdealande ungdomsgäng gör gatorna osäkra. Inom en halvtimme eller så har Harry förlorat både sin fru, som går bort efter en längre tid på sjukhus, och sin bäste/ende vän, en annan knarrig gubbe vid namn Len, som blir ihjälslagen när han till sist fått nog av de trakasserier som det lokala ungdomsgänget utsätter honom för. Harry sitter ensam i soffan framför en ful brunmurrig tapet och gråter. Jag blir själv alldeles tårögd.

Det visar sig att Harry har ett förflutet som marinkårssoldat stationerad i Nordirland. Den gamle soldaten i honom gör sig påmind när Harry, sedan polisen visat sig oförmögen att reda ut mordet på Len, beslutar sig för att själv göra upp med ligisterna som terroriserar området. Här övergår filmen från misärdrama till hämndrulle, ett slags geriatrisk Death Wish, och härifrån sjunker också dess trovärdighet. Inte så att Caine plötsligt blir en outtröttlig dödsmaskin – tvärtom har Harry Brown lungemfysem, vilket gör honom till en mycket lätt uttröttad dödsmaskin – men nu rör vi oss plötsligt på de blodiga hämndfantasiernas territorium, vilket innebär att möjligheterna att diskutera samhälleliga problem på ett mer nyanserat sätt försvinner. In kommer självgoda polischefer som gillar PR, knarkhandlarskurkar från Mordor och ansiktslösa horder av kravallande ligister.

Spontant gillar jag Harry Brown, men den där irriterande sidan av mig som envisas med att problematisera allting gör att jag är samtidigt kluven till den. Den är intrigmässigt fullkomligt förutsägbar, men samtidigt både snyggt filmad och effektivt berättad. Å ena sidan köper jag lätt in mig i de blodiga fantasierna och hoppas innerligt att Harry ska lyckas utkräva hämnd på den vidrige Noel som är ledaren för gänget. Å andra sidan vet jag att en film som vill bli tagen som seriös inte kan tillåta sig den här sortens simplifiering, där orsakerna till problemen verkar reduceras till något slags allmän ”ondska”.

Mest av allt uppskattar jag dock att se en gammal favorit göra en riktigt fin rolltolkning, oavsett eventuella manusrelaterade brister. Han är Michael Caine, goddammit. Det är gott nog för mig.

För ett par år sen meddelade Phoenix att han skulle lägga skådespeleriet på hyllan för att ägna sig år sin rapkarriär (!), odlade sektledarskägg, uppträdde förvirrat hos David Letterman och föreföll på alla sätt ha genomgått någon form av mental härdsmälta.

Nu erkänner Casey Affleck, svåger till Phoenix och regissör till filmen I’m Still Here: The Lost Years of Joaquin Phoenix, att alltihopa var planerat. Phoenix och Affleck iscensatte en två år lång bluff för att göra en film.

Det är ju alldeles briljant. Det är som en enda stor konstinstallation. Och hur många allmänt hyllade, Oscarsnominerade Hollywoodstjärnor skulle lägga sin karriär på is i två år och riskera sitt anseende för en sån grej? Jag vet inte, men det känns inte som särskilt många.

Men givetvis är det smart. Plötsligt är I’m Still Here definitivt en av årets måste se-filmer.

Fast vänta nu: tänk om det är Afflecks ”erkännande” som är en hoax? Hmmmm…?

Intrigen i korthet: Cobb (DiCaprio) är expert på att stjäla information ur människors drömmar, men får i uppdrag att göra det motsatta, nämligen plantera en idé i huvudet på arvtagaren till ett stort företagsimperium. Det är svårt nog i sig, men uppdraget äventyras dessutom av Cobbs känslor kring hans hustru som dyker upp i hans undermedvetna och försöker sabotera det hela. För att gå i land med uppdraget måste Cobb alltså konfrontera sina egna känslor.

Intrigen är fantasieggande och lagom invecklad, actionscenerna för tankarna till såväl Bond som The Matrix, Marion Cotillard tillför en välbehövlig emotionell förankring, och utan att gå överstyr utnyttjar Nolan de möjligheter som drömmiljön ger till att leverera några visuella godbitar. Exakt hur begåvad han är visar Nolan i en storslaget orkestrerad klimax där han staplar tre drömnivåer på varandra (en dröm i en dröm i en dröm) och tvingar huvudpersonerna att fly upp ur alla tre simultant.

Så visst är det bra: två och en halv timme rullar snabbt förbi, jag har roligt under tiden och ser gärna filmen en gång till vid tillfälle. Men jag måste erkänna att jag tyckte Memento var mer raffinerad i sin uppbrutna berättarstruktur, och i termer av ren impact — både känslomässigt och visuellt — fick jag ärligt talat en större kick av The Dark Knight.