Lawless

Jag har inte riktigt haft Lawless på radarn men nu seglade den upp på min ”måste se”-lista tack vare soundtracket. Det är signerat Nick Cave & Warren Ellis och innehåller några riktigt fina grejor, inklusive ett spår där bluegrasslegenden Ralph Stanley sjunger Velvet Undergrounds White Light/White Heat. Vem kan motstå det?

Nick Cave har dessutom skrivit manus till filmen som handlar om ett par hembrännarbröder under depressionen, och John Hillcoat har regisserat. Jag tyckte rätt bra om deras dystra western, The Proposition, och Hillcoat lyckades få till stämningen skapligt i The Road, så det här kan nog bli intressant.

Lyssna:

”Bring me a vital organ!”

Skotske komikern Danny Bhoy kommer till RAW Comedy Club i Stockholm den 7-8 september. Häng med!

Rymdzeppelinare

Iron Sky.

Jag tyckte konceptet för Iron Sky lät stolligt kul när jag först hörde talas om det, och den färdiga filmen blev riktigt charmig. Visst har den sina brister, främst när det gäller manus och skådespeleri som inte håller hela vägen, men jag är beredd att överse med dem just för att jag gillar den medvetna B-filmskänslan och tycker att genomförandet i det stora hela rätt lyckat. Framför allt visuellt är Iron Sky riktigt fin, CGI:n är snyggare än i somliga storproduktioner jag sett, och steampunkiga detaljer som rymdzeppelinare av stål och det imponerande old school-mekaniska supervapnet Götterdämmerung får mig att fnissa förtjust. Satiren är för all del inte direkt subtil men god nog för några skratt längs vägen. Dessutom är det alltid roligt att se Udo Kier.

Definitivt värd en titt.

Min vän Kobo

Jag har gått ett tag och funderat på att köpa en läsplatta, och slog äntligen till. Efter att ha jämfört några olika modeller fastnade jag som synes för Kobo Touch.

Varför läsplatta och inte en iPad eller motsvarande?, undrar säkert någon. Helt enkelt därför att jag ville ha något som a) är litet, lätt och smidigt,  b) ligger på ett överkomligt pris, och c) är specifikt anpassat för läsning snarare än webb/spel/film.

Jag har läst på min iPhone ett tag, och den är för all del smidig nog men skärmen är i mitt tyckte lite för liten för att vara behaglig att läsa hela böcker på. Om man dessutom befinner sig utomhus och det är soligt är kombinationen måttlig ljusstyrka och speglande glasskärm rätt besvärlig. En iPad-skärm reflekterar på samma sätt, och dessutom är paddan inte direkt byggd i fickformat.

Kobon har en matt e-ink-skärm som inte speglar det minsta, och vars läsbarhet bara blir bättre ju ljusare det är. Mycket behaglig för ögonen. Jämfört med en surfplatta framstår den faktiskt som närmast analog, och eftersom den mer eller mindre försöker emulera en vanlig boksida är det avsett som beröm. För den som är van att peta på en iPhone är responstiden i touchskärmen i längsta laget, men det är i princip den enda anmärkning jag har, och man kan kanske anta att det är en av de saker man kommer att jobba på för kommande generationer av läsplattor.

Nämnde jag att den dessutom glider ner hur elegant som helst i innerfickan på kavajen?

Nya upptåg med Paul Thomas Anderson

De av er som haft vägarna förbi den här bloggen tidigare vet redan att jag är väldigt svag för Paul Thomas Andersons filmer, och nu är han på gång igen. The Master lär vara inspirerad av historien om L. Ron Hubbard, science fiction-författaren som hittade på scientologin, och med både Joaquin Phoenix och PSH i rollistan så kan man väl säga att mina förväntningar är hyfsat höga.

Katastroferna bara fortsätter

Deep Core

Hur går det med katastroffilmsbloggen då?

Tackar som frågar, det går alldeles utmärkt. Den har precis nått den magiska gränsen av 60 recensioner. Nu senast ett riktigt uselt lågbudgetepos betitlat Deep Core. Ni kan ju ana er till kvaliteten på specialeffekterna av bilden här ovan.

Det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. När jag når 100 recensioner smäcker jag ihop en bok, tänkte jag.

A sort of homecoming

dan hylander

En bra sak med att ha passerat 45 och sakta men säkert närma sig den gräns där man går från medelålders man till tvättäkta gubbe, är att man slipper låtsas bry sig om vad som är trendigt. Så jag tänker inte för ett ögonblick försöka ge intryck av något annat än att jag tycker det är härligt att ett gammalt lik som Dan Hylander flutit upp till ytan med ett nytt album, och jag tänker inte automatiskt säga något svalt reserverat om övervintrande semiproggare eller pretentiösa rocklyriker.

Istället tänker jag säga som det är: nämligen att jag blir väldigt glad och på ett par ställen till och med lite rörd när jag lyssnar på Dans nya platta, Den försenade mannen.

Det finns en rätt stor grupp killar/män/farbröder/gubbar som vurmar för Ulf Lundell eller Bruce Springsteen och som anses fullkomligt rumsrena (och det är givetvis fullkomligt rumsrent) medan Hylander gärna avfärdas som proggigt 80-talsflum. Men alla tre representerar en form av bred, stundtals storvulen rock, gärna med ett episkt anslag — även om Dans estetik är mindre macho, mycket mer romantisk och ogenerat idealistisk.

Hylander må vara mer eller mindre bortglömd (det får man ta när man inte släpper eget på sisådär 16 år – vi snackar typ två generationer som aldrig ens hört talas om karln) men han och hans Raj Montana Band hörde till Sveriges populäraste artister i början och mitten av 1980-talet. Det var ungefär då jag upptäckte honom, och något sa klick. Jag kan på rak arm inte nämna någon annan musikartist vars produktion har talat så direkt till mig som Hylanders plattor gjorde just där och då. Åren går, jag har förändrats och musiken likaså — jag har skaffat mig nya husgudar längs vägen som är mer subtila i sina texter och mer musikaliskt sofistikerade men i emotionella termer är det få som haft samma impact som Dan. Jag har 25 år gamla men fortfarande glasklara minnen som är oupplösligt förknippade med vissa Hylanderlåtar. Den tributen kommer mitt yngre jag alltid att kräva, så gammal jag blir.

Jag ska erkänna att jag inte återvänt till Dans skivor alltför ofta (om alls) under de senaste tio åren. Så när jag sent omsider snubblade över informationen att han släppt nytt (det här inlägget skrevs i mars men har blivit liggande), och letade upp Den försenade mannen på Spotify för en provlyssning, så var det inte utan en viss bävan: det är aldrig roligt att återse en gammal favorit och behöva konstatera att vederbörande blivit en patetisk föredetting.

Men vad jag vill berätta med det här inlägget är att redan den första genomlyssningen kändes som att komma hem efter en lång tids frånvaro. Det låter väldigt välbekant, men inte identiskt och inte nostalgiskt. Och framför allt finns där, tvärtemot vad jag hade förväntat mig, ett tilltal som genast får mig att reagera och ett poetiskt uttryck som vid några tillfällen ger mig gåshud på samma sätt som de gamla klassikerna gjorde för över två decennier sedan.

Jag säger inte att det är något mästerverk, men det är en skiva som gör mig glad där, låt säga, Paul Heatons Acid Country mest gjorde mig besviken. Det känns bra att upptäcka att Dan Hylander har kvar låtskrivarförmågan, att han fortfarande är skicklig med orden, och att han fortfarande kan uttrycka den vilja, den lust och det engagemang som jag själv allt oftare får anstränga mig för att hålla liv i. Den försenade mannen får mig att vilja blåsa bort en del av dammet från vissa ”skrymslen där jag alltid är densamme nu som då”, för att citera en gammal Raj Montana-klassiker.

Och det är fan inte illa.

*

Lyssna: Den försenade mannen på Spotify

Och läs gärna Fredrik Fyhrs utmärkta historik/hyllning: The Dan Hylander Story.

Filmaffischer från ett alternativt universum

Fantastisk, eller hur? Marsch iväg till Sean Hartter där du kan se (och köpa) den här och många fler underbara filmaffischer från ett alternativt universum.

Våga vägra 3D

Vi gick på bio i helgen för att se den senaste Pirates of the Caribbean-rullen. Vi övervägde 3D-versionen en kort stund. 140 pix per skalle, det vill säga 560 spänn för en familj på fyra. ”Ja, eller hur?” var min första och enda reaktion. Det blev 2D-versionen istället. Och personligen föredrog jag ju det i vilket fall som helst.

För som den surmulna och framstegsfientliga gamla get jag är så är jag ganska skeptisk till den här idén med 3D skulle vara filmens framtid och räddningen för biobranschen. Det är en kommersiell gimmick av det slag som Hollywood gärna krystar ur sig när det är lite motigt för dem, men det ger sannerligen inte en större filmupplevelse. Snarare tvärtom.

Jag har sett en enda 3D-film i mitt liv där tekniken möjligen tillförde något, och det var givetvis Avatar. Det funkade skapligt, mycket beroende på att själva miljöskildringen någonstans var filmens poäng och starkaste sida, och att Avatar dessutom var ovanligt subtil i användningen av 3D-effekter. Jag menar, säg vad ni vill om James Cameron men han är tekniskt väldigt skicklig.

Men: Även vad gäller Avatar tycker jag att de eventuella vinsterna med 3D negerades ganska effektivt av att behöva sitta med de där jobbiga clownbrillorna på näsan (för oss som redan har glasögon i normala fall är det extra obekvämt, kan jag meddela), svårigheter att fokusera blicken i vissa sekvenser med ytterligare obehagskänslor som följd, samt det faktum att 3D-tekniken av någon anledning får allting att kännas mindre. Som att titta in i ett dockskåp, jämfört med de underbara vidder som i normala fall öppnar sig på en bioduk.

Eftersom 3D, för att låna Roger Eberts ord, är komplett olämpligt för vuxna filmer med några som helst seriösa anspråk används det huvudsakligen för nonsensaction och barnfilmer. Men den som någon gång varit på 3D-bio med yngre barn vet att de små knoddarna inte sällan tröttnar på clownbrillorna efter fem minuter och hellre ser dubbelt i 90 minuter.

I rådande läge är 3D detsamma som att betala extra mycket för att få en underlägsen upplevelse. Tack, men nej tack.

God jul

Nej, jag gör inga utfästelser om en nystart för den här bloggen. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra med den. Men tills jag kommer fram till något ber jag att få önska en god jul.

Du som har Spotify hittar lite countrydoftande julstämning här: Honky Tonk Christmas.