Trailergodis från Joel & Ethan

Joel & Ethan. Jeff, Matt och Josh. Och så den musiken av The Peasall Sisters.

Yummy.

Harry Brown

Michael Caine i Harry Brown.

Möjligen är det ett tecken på att jag själv börjar bli gammal och sentimental, men jag tycker öppningen på Harry Brown är rörande på riktigt. Michael Caine spelar en pensionerad gammal man, titelns Harry Brown, som bor i ett nedgånget bostadsområde där knarkdealande ungdomsgäng gör gatorna osäkra. Inom en halvtimme eller så har Harry förlorat både sin fru, som går bort efter en längre tid på sjukhus, och sin bäste/ende vän, en annan knarrig gubbe vid namn Len, som blir ihjälslagen när han till sist fått nog av de trakasserier som det lokala ungdomsgänget utsätter honom för. Harry sitter ensam i soffan framför en ful brunmurrig tapet och gråter. Jag blir själv alldeles tårögd.

Det visar sig att Harry har ett förflutet som marinkårssoldat stationerad i Nordirland. Den gamle soldaten i honom gör sig påmind när Harry, sedan polisen visat sig oförmögen att reda ut mordet på Len, beslutar sig för att själv göra upp med ligisterna som terroriserar området. Här övergår filmen från misärdrama till hämndrulle, ett slags geriatrisk Death Wish, och härifrån sjunker också dess trovärdighet. Inte så att Caine plötsligt blir en outtröttlig dödsmaskin – tvärtom har Harry Brown lungemfysem, vilket gör honom till en mycket lätt uttröttad dödsmaskin – men nu rör vi oss plötsligt på de blodiga hämndfantasiernas territorium, vilket innebär att möjligheterna att diskutera samhälleliga problem på ett mer nyanserat sätt försvinner. In kommer självgoda polischefer som gillar PR, knarkhandlarskurkar från Mordor och ansiktslösa horder av kravallande ligister.

Spontant gillar jag Harry Brown, men den där irriterande sidan av mig som envisas med att problematisera allting gör att jag är samtidigt kluven till den. Den är intrigmässigt fullkomligt förutsägbar, men samtidigt både snyggt filmad och effektivt berättad. Å ena sidan köper jag lätt in mig i de blodiga fantasierna och hoppas innerligt att Harry ska lyckas utkräva hämnd på den vidrige Noel som är ledaren för gänget. Å andra sidan vet jag att en film som vill bli tagen som seriös inte kan tillåta sig den här sortens simplifiering, där orsakerna till problemen verkar reduceras till något slags allmän ”ondska”.

Mest av allt uppskattar jag dock att se en gammal favorit göra en riktigt fin rolltolkning, oavsett eventuella manusrelaterade brister. Han är Michael Caine, goddammit. Det är gott nog för mig.

Min hjälte

I'm Still Here med Joaquin Phoenix.Joaquin Phoenix är min nya hjälte.

För ett par år sen meddelade Phoenix att han skulle lägga skådespeleriet på hyllan för att ägna sig år sin rapkarriär (!), odlade sektledarskägg, uppträdde förvirrat hos David Letterman och föreföll på alla sätt ha genomgått någon form av mental härdsmälta.

Nu erkänner Casey Affleck, svåger till Phoenix och regissör till filmen I’m Still Here: The Lost Years of Joaquin Phoenix, att alltihopa var planerat. Phoenix och Affleck iscensatte en två år lång bluff för att göra en film.

Det är ju alldeles briljant. Det är som en enda stor konstinstallation. Och hur många allmänt hyllade, Oscarsnominerade Hollywoodstjärnor skulle lägga sin karriär på is i två år och riskera sitt anseende för en sån grej? Jag vet inte, men det känns inte som särskilt många.

Men givetvis är det smart. Plötsligt är I’m Still Here definitivt en av årets måste se-filmer.

Fast vänta nu: tänk om det är Afflecks ”erkännande” som är en hoax? Hmmmm…?

Inception

Det har inte varit mycket på biorepertoaren som har lockat mig i sommar. Christopher Nolans Inception är det lysande undantaget. Att karln är väldigt begåvad är ju väl etablerat vid det här laget. Baklängesthrillern Memento var ett genombrott som hette duga, och även om hans version av Insomnia gick relativt obemärkt förbi så har han i åtminstone mina ögon visat att han även fortsättningsvis är en kraft att räkna med tack vare den spektakulära nystarten för Batman-franchisen (Batman Begins och The Dark Knight) och det stämningsfulla trollerimysteriet The Prestige. Om modern blockbusterfilm drar åt Nolans håll så är jag en rätt nöjd kille.

Inception
fortsätter på den inslagna vägen: en något mystisk berättelse, snyggt och muskulöst filmad, och levererad av en attraktiv skådislineup: här Leo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Cillian Murphy, Ken Watanabe och Ellen Page med flera.

Intrigen i korthet: Cobb (DiCaprio) är expert på att stjäla information ur människors drömmar, men får i uppdrag att göra det motsatta, nämligen plantera en idé i huvudet på arvtagaren till ett stort företagsimperium. Det är svårt nog i sig, men uppdraget äventyras dessutom av Cobbs känslor kring hans hustru som dyker upp i hans undermedvetna och försöker sabotera det hela. För att gå i land med uppdraget måste Cobb alltså konfrontera sina egna känslor.

Intrigen är fantasieggande och lagom invecklad, actionscenerna för tankarna till såväl Bond som The Matrix, Marion Cotillard tillför en välbehövlig emotionell förankring, och utan att gå överstyr utnyttjar Nolan de möjligheter som drömmiljön ger till att leverera några visuella godbitar. Exakt hur begåvad han är visar Nolan i en storslaget orkestrerad klimax där han staplar tre drömnivåer på varandra (en dröm i en dröm i en dröm) och tvingar huvudpersonerna att fly upp ur alla tre simultant.

Så visst är det bra: två och en halv timme rullar snabbt förbi, jag har roligt under tiden och ser gärna filmen en gång till vid tillfälle. Men jag måste erkänna att jag tyckte Memento var mer raffinerad i sin uppbrutna berättarstruktur, och i termer av ren impact — både känslomässigt och visuellt — fick jag ärligt talat en större kick av The Dark Knight.

Flickan från ovan

Kommer ni ihåg de där sammetsaffischerna som var populära nån gång i slutet av 1970- eller början av 1980-talet: kitschiga motiv som enhörningar eller otroliga stränder i nästan självlysande pastellfärger?

Ungefär så är stora delar av Flickan från ovan, Peter Jacksons filmatisering av Alice Sebolds roman om en 13-årig flicka som efter att ha blivit mördad av mannen i grannhuset vakar över sin familj från ett slags limbo. Det borde vara upplagt för ett uppslitande drama men resulterar istället i något vagt och halvljummet, och det man minns mest efteråt är hur Jackson gått bananas med en hel hög diskutabla specialeffekter. Mitt i filmen kommer jag på mig själv med att önska att Jackson istället hade valt samma väg som Terry Gilliam gjorde i Tideland.

Det är en våldsamt ojämn film detta. De rena thrillerinslagen är habila, och i synnerhet en scen mot slutet när huvudpersonens syster smyger in i gärningsmannens hus är riktigt spännande. Men storyn blir ofta stillastående, de tvära hoppen från känslosamhet till tokig komedi skorrar ganska illa, och den svävande new age-tonen och överdosen av kitscheffekter kväver tyvärr engagemanget. Tyvärr, PJ. Bättre kan du.

Andra bloggar om ,

Vi bryter för ett viktigt meddelande

Under stora delar av juli har jag befunnit mig i komplett mediaskugga (det kallas semester), så jag lyckades komplett missa den här historien med serieöversättaren som fälldes för innehav av 51 mangateckningar som enligt svensk lag tydligen är att betrakta som barnpornografi. Fallet har av begripliga skäl orsakat en hel del debatt.

Jag har inte sett de teckningar det gäller, så jag kan inte uttala mig specifikt om dem, men jag får en akut flashback till 1990 när jag jobbade på serieförlaget Epix, vars ägare och följaktligen min chef, den i seriekretsar legendariske Horst Schröder, stod åtalad för olaga våldsskildring på grund av av några serier han publicerat i tidningen Pox. Horst blev till sist frikänd i den så kallade Pox-rättegången. Det hjälpte antagligen en del att en av de åtalade serierna helt enkelt var en illustrerad version av en berättelse ur Bibeln.

Samma tur hade alltså inte översättaren det gäller i det här fallet. Japanska serier har väl inte riktigt samma kulturella status som bibelsatirer, och en del manga kan som bekant vara ganska utmanande för västerländska ögon. Men från där jag står tycker jag det verkar som ungefär samma diskussion och samma problematiska vilja att inskränka yttrandefriheten för den goda sakens skull. Frågan är bara: om ett barnpornografiskt fotografi dokumenterar ett övergrepp, vad dokumenterar en serieteckning? Hur skiljer sig i det avseendet en teckning från en text, och bör vi åtala texter som skildrar samma sak? Vem avgör vad som är skändligt snusk och vad som har konstnärliga meriter?

Andra har redan skrivit bättre om frågan än vad jag kan prestera såhär i semesterdimman, men det är en principiellt viktig diskussion och det bör vara rätt uppenbart var jag står. Jag ber därför att få rekommendera följande två texter:

1. Den dömde översättaren skriver själv om fallet

2. Neil Gaimans ytterst relevanta ”Why defend freedom of icky speech?”

”If you don’t stand up for the stuff you don’t like, when they come for the stuff you do like, you’ve already lost.”

Andra bloggar om ,

The Men Who Stare At Goats

I boken The Men Who Stare At Goats berättade den brittiske journalisten Jon Ronson den märkliga men sanna historien om den amerikanska militärens försök att utveckla metoder för parapsykologisk krigföring — allt från experiment med fjärrskådning till direkta försök att döda med tankekraft. Det var en renodlad reportagebok, baserad på intervjuer med några av de som faktiskt medverkade i projektet. Det var mycket underhållande läsning, åtminstone om man som jag är road av de mer bisarra sidorna av verkligheten, och bjöd också på en del intressanta kopplingar till modern psykologisk krigföring.

Hur man gör spelfilm av det är en annan femma. Regissören Grant Heslov och manusförfattaren Peter Straughan har valt att snickra ihop en fiktiv ramhistoria om en journalist (Ewan McGregor) som efter ett kraschat förhållande drar till Irak-kriget för att bevisa sin manlighet. Där råkar han träffa på en amerikan (George Clooney) som visar sig vara en av ”jedikrigarna” från det parapsykologiska projektet, och som avslöjar historien om de bisarra psi-experimenten medan de två irrar genom den irakiska öknen på jakt efter grundaren till vad som kallades för New Earth Army (Jeff Bridges).

Det finns flera roliga enskildheter, men slutresultatet känns på en gång statiskt och rörigt. Massiva mängder berättartext krävs för att förklara sammanhangen, och ramhandlingen är trots tokiga episoder ganska stillastående och blir dessutom väldigt vag bland alla flashbacks till psi-experimentens glada dagar. Framför allt känns det som om man inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken historia man ska fokusera på — den dramaturgiskt anpassade fiktionen (komplett med ”skurk”) eller det dokumentära innehållet som är komiskt i egen rätt. Storyn spretar åt alla håll och får aldrig riktig fart, och då räcker det tyvärr inte riktigt med roliga insatser från Jeff Bridges och Goerge Clooney.

”Läs boken istället”, får bli slutomdömet. Och ta gärna Ronsons tidigare bok Them: Adventures With Extremists när du ändå är igång.

Andra bloggar om , , ,

Brokeback Mountain

Man fastnar väldigt lätt i det gamla vanliga ”bra/dåligt”-tänket när det gäller film. Man sätter betyg och försöker fastställa något slags kriterier för vad som är en ”bra” film, och varnar sina medmänniskor för de rullar som inte lever upp till det.

Som om det alltid vore det mest relevanta. Som om stämpeln ”4 av 5 stjärnor!” skulle säga något meningsfullt om en film. Som om det fanns ett objektivt sätt att mäta bra och dåligt i konstnärliga sammanhang. Ibland låtsas vi ju att det gör det, och vi kan kanske förhandla oss fram till vissa ideal för de mer tekniska sidorna av en film, men det är ju i allmänhet de icke kvantifierbara aspekterna som gör att vi älskar eller hatar en film. Det du tycker är gripande kanske jag tycker är banalt, och tvärtom.

Jag funderade lite på det här med anledning av att jag till sist såg Brokeback Mountain när den visades på tv häromkvällen (att dvd:n legat i min bokhylla i fyra år låtsas vi inte om) och har försökt formulera vad jag egentligen tycker om den. För spontant blev jag lite vagt besviken: efter allt ballyhoo kring filmens premiär och efter alla kritikerhyllningar hade jag förväntat mig något mer drabbande. I stället upplevde jag Brokeback Mountain som en kompetent och sympatisk film som trots några starka ögonblick aldrig riktigt engagerade mig. Vad gäller undertryckta känslor och emotionella konflikter tycker jag att Ang Lee fick till det ”bättre” i The Ice Storm.

Men det som är väsentligt med Brokeback Mountain är ju något helt annat. Oavsett om jag blir berörd eller ej förblir det en central film i kraft av hur den lyckades ta en historia med gaytema och föra ut den i mainstream. Den väckte debatt, den vann respekt och uppskattning, och den blev en angelägenhet för fler än ”gayfilmspubliken” (vilken den nu är). Det är starkt jobbat och värt att applådera, oavsett hur spännande jag tycker resultatet är.

Andra bloggar om , ,

Katastroffilmstorsdag

Category 6: Day of Destruction

Chicago är i knipa! Två massiva stormsystem kolliderar över staden samtidigt som en hacker släcker ner elektriciteten i hela området. Brian Dennehy är gammal knarrig meteorolog. Dianne Wiest är energiminster. Randy Quaid spelar över så det skvätter i rollen som bindgalen tornadojägare. Och vad vi i slutänden kan lära oss av Category 6: Day of Destruction är att naturkatastrofer bara dödar människor som förtjänar det, samt att allting ordnar sig till det bästa om man fokuserar på kärnfamiljen. Recensionen ligger förstås på Disaster Movie World.

Andra bloggar om , ,

Vägen

Vägen, med Viggo Mortensen.Jag har fortfarande inte läst Cormac McCarthys roman Vägen. Den ligger nånstans i mitten av den envist växande högen olästa böcker som upptar ett hörn intill sängen. Eftersom jag blir mer och mer bekväm för varje år som går gick jag direkt på dvd:n istället.

John Hillcoats filmatisering är konsekvent dyster. Världen efter den aldrig specificerade katastrofen är en grå och disig ödemark, där en far och hans son (Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee) vandrar söderut på väg mot havet. Exakt vad de hoppas finna där är oklart. De överlever på vad de kan hitta längs vägen, och försöker samtidigt undvika de kannibalistiska band av busar som drar omkring på jakt efter människokött. Äta eller ätas, kort sagt. Fadern och sonen försöker hålla en viss moral vid liv och upprepar gång på gång att de själva är ”the good guys”, men i några laddade ögonblick sätts även sådana principer på prov.

Att ro i land en så nedstämd och sävlig historia kräver sin man. Vägen är ingen nagelbitare, den bygger mer på en allmänt olustig stämning än mer definierade spänningsscener, men jag tycker John Hillcoat lyckas skapligt. Mycket beror på fina insatser från Viggo Mortensen och birollsskådisar som Robert Duvall. Bränner till på riktigt gör det dock bara i ett par scener. Jag hoppas nog fortfarande att boken ger ytterligare någon dimension.

Andra bloggar om , ,