Postat den 15 november 2009 2012
Jag gick och såg 2012 igår och den var ungefär precis vad jag hade förväntat mig: jordens undergång iscensatt som en spektakulär åktur för hela familjen. Passande nog var hela familjen på plats, inklusive ungarna och deras morfar, och alla var ganska nöjda med upplevelsen. Visst är det fint att generationerna kan förenas i enkla nöjen, som till exempel slutet på civilisationen som vi känner den?
Emmerich har gjort en klart underhållande film — om man gillar den här typen av film alls, vill säga. Jag har roat mig med att ögna igenom en del recensioner, framför allt amerikanska eftersom de varit lite tidigare ute, under dagarna innan premiären, och det har varit ganska underhållande i sig. Det är nämligen i hög grad så att alla, både de som gillar filmen och de som ogillar den, är ganska överens om filmens styrkor och svagheter: de flesta skriver att 2012 är en stor och dum film utan trovärdiga karaktärer eller mycket till intrig, men att den är tekniskt välgjord och bjuder på en del spektakulära effekter. Skillnaderna består i huruvida man tycker det är roligt eller ej.
Jag hör alltså till de som tycker det är roligt och inte har vett att skämmas för det heller. Som katastroffilmsspektakel är 2012 riktigt maffig, om än aningen lång. Historien tappar lite styrfart sista timmen. Men filmen bjuder på en trevlig rollista (som kanske inte får visa framfötterna, men Woody Harrelson är rolig som småtokig konspirationsteoretiker) och framför allt massor av spektakulära katastrofscener där i synnerhet Kaliforniens undergång är något utöver det vanliga (hur löjeväckande huvudpersonernas flykt än må vara). Vill du ha förnuft, trovärdighet, subtilitet och kanske en djupare diskussion om de moraliska valen kring vilka liv som bör räddas och vilka som ska lämnas åt sitt öde — ja, då borde du kanske inte köpa biljetter till en Roland Emmerich-film överhuvudtaget.
Nu tror jag att jag har tjatat färdigt om den här rullen — jag vet att jag har nämnt den rätt ofta på sista tiden — men låt mig som avslutning påpeka att den som vill ha en lite utförligare recension kan söka sig bort till Disaster Movie World.
Andra bloggar om film, recensioner, 2012, katastroffilm, roland emmerich
Katastroffilmen 2012 av Roland Emmerich har snart premiär och häromdagen läste jag den första recensionen jag hittills sett av den. Det är IGN som kallar den för ”Terrible, wonderfully terrible”. Vilket låter ungefär som vad jag förväntar mig (hoppas på?): bedrövlig – men på ett underbart sätt.
Annars har Emmerich fått lite extra uppmärksamhet (åtminstone i bloggvärlden) senaste dagarna på grund av en intervju med SciFi Wire, där han diskuterar de byggnader och landmärken som han kvaddar i filmen. Eller rättare sagt, det som ådragit sig uppmärksamhet är det han inte kvaddar. Efter att medförfattaren uttryckt reservationer beslutade sig Emmerich för att inte fullfölja sin ursprungliga idé att, vid sidan av Kristusstatyn i Rio och Sankt Peterskyrkan, även visa hur den muslimska helgedomen Kaba i Mecka mosas.
Det här väcker flera tankar:
1. Jag kan förstå Emmerichs beslut. Han gör korkade blockbusters, inte djuplodande dramer, och har kanske inte lust att bli mordhotad på grund av några specialeffekter.
2. Å andra sidan är Emmerich en uttalad kritiker av organiserad religion, och ur det perspektivet kan det onekligen ses som aningen mjäkigt att nita en religion men inte en annan. En lite kaxigare och mer ekumenisk variant hade ju kunnat vara att ödelägga ett representativt landmärke från varje större religion. Jag är egentligen inte någon anhängare av provokation för provokationens egen skull, men om man ändå är igång och provocerar så…
3. Vad som gör mig smått deprimerad är att vi fortfarande ska behöva göra den här sortens överväganden, dikterade av sagor och myter om gudar och demoner och allsköns oknytt. Att kritisera och satirisera alla andra filosofiska eller politiska system är vid det här laget accepterat (och tongångarna kan bli rejält hårda ibland) men när det gäller religion leder ofta varje form av kritik ofelbart till verop om kränkning och förföljelse, och i vissa fall alltså rentav dödshot. Men det blir väl lätt så när man är övertygad om att man har Gud Vår Herre Universums Allsmäktige Skapare på sin sida och alla andra har fel – det är inte riktigt en världsåskådning som främjar vidsynthet.
Religionsfriheten är en fundamental mänsklig rättighet, men den har definitivt inte självklar förkörsrätt framför en annan fundamental rättighet, nämligen yttrandefriheten. Förvisso innebär inte heller yttrandefriheten en automatisk rätt att urskillningslöst kränka vem man behagar; det handlar om balans och avvägningar som inte nödvändigtvis är lätta att göra. Men rent personligen tycker jag det skulle vara ganska skönt om vi äntligen kunde skaka av oss de mest inskränkta yttringarna av dessa dammiga gamla vidskepelser, såhär ett decennium in på 2000-talet.
Och om inte det här är den mest bombastiska text du nånsin kommer att få läsa i relation till Roland Emmerichs 2012 så vet jag inte vad…
Andra bloggar om film, religion, 2012
Som ni vet har jag en viss faiblesse för katastroffilm, med allt vad det innebär av ostiga relationsdramer mot en bakgrund av katastrofal förstörelse. Och som ni säkert vet är Roland Emmerich, som ju redan kvaddat jorden ett par gånger i Independence Day och Day After Tomorrow, på gång med en ny katastrofrulle som heter 2012. Jag har postat några inlägg om den borta på min renodlade (och engelskspråkiga) katastroffilmsblogg, för den som är intresserad av lite trailers och grejor.
Jan-Olov Andersson på Aftonbladet hör till dem som fått se en 53-minuters preview av filmen, och han rapporterar nu i ganska positiva ordalag. Jag tar förvisso inte hans omdömen som the gospel truth, men när han skriver att han sällan sett så maffiga och realistiska effekter är det ju lovande. För om inte effekterna klaffar i 2012 så rasar ju sannolikt hela bygget. Tunn story, klyschor och diverse logiska luckor är man ju liksom förberedd på och inom rimliga gränser beredd att förlåta, eftersom vi snackar om just katastroffilmsgenren här, men det är ju ingen diskussion om att det här i första hand kommer att vara en effektrulle. Och då gäller det att man får det rätt.
Jag försöker inte för en sekund göra gällande att 2012 kommer att gå till hävderna som ett enastående drama, men om trailern och förhandsklippen håller vad de lovar kommer jag förmodligen att ha vansinnigt roligt i biomörkret i två timmar och 40 minuter.
13 november är domedagen här.
Andra bloggar om film, katastroffilmer, 2012
Postat den 20 juni 2009 Tre snabba
2012: Där ryker Vita huset...igen!
1. Jordens undergång: Häromdagen släpptes den första fullskaliga trailern för Roland Emmerichs kommande undergångsrulle 2012, och det ser ut att kunna bli en spektakulär historia, åtminstone vad gäller effektarbetet. När det gäller storyn ska man kanske inte vänta sig något alltför subtilt – men ni som följer Disaster Movie World vet att jag är mycket förlåtande när det gäller katastroffilmer…
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=F6hGgbE-r0k]
2. Mega-Shark vs. Giant Octopus: Jag skrev om trailern för den här b-rullen för ett tag sen, och nu har jag sett själva filmen. Den var, för att hålla det kort och koncist, fullkomligt värdelös från början till slut. Jag menar, den var inte ens så dålig att den var rolig. Den var enbart usel i alla avseenden: manus, skådespeleri, effekter, till och med klippning är kass. Allt du behöver se finns i trailern, som är ett under av elegans i jämförelse med the main attraction…
3. Vem recenserar recensenterna? Svaret på den frågan är The Critics, en blogg som recenserar bloggar. Nu har de även recenserat mig. Jag tackar för de vänliga orden och tar till mig kritiken om ojämn inläggsfrekvens. Jag försöker, men ibland…
Andra bloggar om film, trailers, 2012, katastroffilm
