Apropå Aaron Sorkins gyllene penna blev jag just uppmärksammad av en god vän på en text Sorkin skrev som en kommentar till presidentvalskampanjen, way back i september. Det är en dialog mellan Barack Obama och hans fiktiva kollega Jed Bartlet från Vita huset. En drapa som rymmer replikskiften som det här:
BARTLET: It seems to me your problem is a lot like the problem I had twice.
OBAMA: Which was?
BARTLET: A huge number of Americans thought I thought I was superior to them.
OBAMA: And?
BARTLET: I was.
OBAMA: I mean, how did you overcome that?
BARTLET: I won’t lie to you, being fictional was a big advantage.
Hela texten finns här. (Tack Peter.)
Andra bloggar om tv, aaron sorkin, vita huset, barack obama
Jag var ju en av de ungefär nitton personerna i Sverige som gillade Aaron Sorkin-serien Studio 60 on the Sunset Strip, men jag lyckades bara se kanske hälften av den när den sändes i tv. Så jag blev förstås väldigt glad när hela serien i en behändig box trillade ner i knät på mig som tack för utförda tjänster (nej, inte den sortens tjänster). Nu blir det några tv-kvällar fyllda av snärtiga dialoger och halvkomiskt bakom kulisserna-drama.
Det där med ”nitton personer” var förstås bara koketteri. Faktum är att så gott som alla jag känner verkade gilla Studio 60, men jag antar att mina vänner och bekanta inte är representativa för tv-publiken i stort för serien drogs med rätt svaga siffror både här och i USA. Och visst, den var inte riktigt av Vita huset-kaliber, men samtidigt hade den tillräckligt mycket av samma kvalitéer för att den skulle vara mer sevärd än det mesta.
För snacka om att Sorkin kan skriva. Häromkvällen rullade Presidenten och Miss Wade (också en personlig favorit) på tv och jag råkade zappa förbi lagom till Michael Douglas stora tal i slutet. Jag skulle gärna citera hela talet men det är lite långt så vi tar bara finalen:
”We’ve got serious problems, and we need serious people, and if you want to talk about character, Bob, you’d better come at me with more than a burning flag and a membership card. If you want to talk about character and American values, fine. Just tell me where and when, and I’ll show up. This is a time for serious people, Bob, and your fifteen minutes are up. My name is Andrew Shepherd, and I *am* the President.”
Efter den tiraden känner man för att resa sig och göra honnör framför tv:n. Förvisso: Sorkins presidenter och politiker är en våt dröm av orubblig hederlighet, intellektuell skärpa och liberala humanistiska värderingar – men hur mycket vi önskar att den drömmen vore sann kan man väl ana av reaktionerna på resultatet i det senaste presidentvalet.
Och om du inte delar min svaghet för presidentfilmer och oändliga walk-and-talk-scener så kan jag påminna om att det också var Sorkin som skrev manuset till På heder och samvete, och därmed också ett av de oftast citerade replikskiftena i modern film:
Kaffee: I want the truth!
Jessep: You can’t handle the truth!
Så det så. Nu ska jag bara lägga undan några hundringar så att jag kan unna mig den här lådan också.
Läs även andra bloggares åsikter om tv, dvd, aaron sorkin, studio 60 on the sunset strip
Jag har inte så bra koll som jag borde ha just nu, så tack till The Movie Hamlet som uppmärksammade mig på Charlie Wilson’s War. Det ser ut att vara en film helt i min smak: politiskt tema, Aaron Sorkin (Vita huset) som manusförfattare och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler) som regissör. Tom Hanks och Julia Roberts är inte illa som stjärnduo, men spana för allt i världen in Philip Seymour Hoffmans på bilden här ovanför. Bara hans look hade varit tillräckligt för att sälja in den här filmen till mig.
Med tanke på att jag har en skaplig fetisch på president/politikfilmer så lär jag få anledning att återkomma i det här ämnet.
Bonuslänk: Tio filmpresidenter
Läs även andra bloggares åsikter om film, tom hanks, julia roberts, charlie wilson’s war
