"Allt är ditt fel, ärthjärna."
Nu var det väl bra länge sedan det vankades katastroffilm här på bloggen, eller hur? För ett tag sedan avhandlade jag de två första filmerna i den trevliga Airport-serien från 70-talet (här och här), och nu har turen äntligen kommit till nummer tre, som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Inte för att den skulle vara den bästa filmen i serien – den hedern går trots allt till originalet – utan för att den är skönt over the top i sitt koncept och i många avseenden den kvintessentiella katastrofrullen.
Airport 77 - eller Haveriplats Bermudatriangeln, som den mycket jazzigare svenska titeln lyder – utspelas ombord på en lyxig jumbojet ägd av miljonären Phillip Stevens (spelad av en påtagligt åldrad James Stewart) som låter flyga sin konstsamling och ett antal utvalda gäster till öppningen av sitt privata museum. Besättningen har dock infiltrerats av skurkar som planerar att lägga vantarna på konsten. De söver passagerarna med gas, men klantar sedan till det ordentligt genom att krascha planet mitt i – just det – Bermudatriangeln. Det bär sig inte bättre än att planet sjunker till botten, och i takt med att vattnet börjar stiga inne i kabinen blir överlevarnas situation allt mer desperat.
Det finns mycket att låta sig roas av här. Det här är den typen av flygplan där flygvärdinnan inte inleder med en säkerhetsgenomgång utan istället visar en karta över planet och förklarar var biblioteket är beläget. Passagerarna är den i katastroffilmer sedvanliga blandningen av typer, om än lite mer upscale. Gamla Hollywoodstjärnan Olivia de Havilland spelar en gammal välgörenhetstant som genast drar igång ett pokerparti, Christopher Lee spelar ena halvan av ett grälande par (hans småfulla fru spelas av Lee Grant, och här kommer en rolig vits: Vad skulle hon ha hetat om hon och Christopher varit gifta på riktigt…?). M Emmet Walsh spelar läkare och Jack Lemmon är stabil som den hjältemodige piloten.
Till skillnad från de två tidigare delarna i serien finns det ingen nunna ombord här. Vi får dock acceptabel kompensation i form av en blind pianist som mosas av sitt eget piano i samband med kraschen. Det sker dock liksom i förbigående, och ingen bryr sig om att se till honom efteråt så vi får anta att han dog.
Tillbaka från de två tidigare filmerna är George Kennedy i rollen som Joe Patroni, som här dock är relegerad till att stå och se bekymrad ut i några scener när räddningsaktionen dragits igång. Detsamma gäller också Jimmy Stewart, som efter inledningen knappt har en enda replik i hela filmen. Det är ju lite av det inbyggda problemet när man ska använda sig av en all-star cast: det finns inte utrymme att låta alla stjärnorna glänsa.
Men underhållande är det. Och det är faktiskt viss stuns över en del av räddningsscenerna där flottans glada gossar rycker in med vad som, enligt eftertexterna, ska vara alldeles genuin räddningsteknik.
Nästa katastroffilm: The Concorde…Airport 79!
Andra bloggar om film, filmrecensioner, katastroffilm
The Charlton.
Airport var den halvseriösa melodramen som inspirerade den våg av katastroffilmer som förgyllde 1970-talet. Den blev också en tillräckligt stor framgång för att få tre uppföljare, varav den första kom 1975 och fick den väldigt fyndiga titeln Airport 1975.
Där original-Airport fokuserade på rollfigurernas relationer är Airport 1975 all about the action: det blir helt enkelt mer katastrof för pengarna. Precis som föregångaren rymmer filmen ett myller av karaktärer, men här är det huvudsakligen irrelevant vilka de är och vad de gör – de är bara med i filmen för att råka i fara, inte för att de är intressanta i sig.
Karaktärsskildringen i Airport 1975 är, för att formulera det någorlunda nyanserat, heldum. Linda Blair spelar den lilla flickan som är livshotande njursjuk men som paradoxalt nog är den lyckligaste och käckaste varelsen ombord. Helen Reddy spelar en ung nunna (varför alla dessa nunnor i katastroffilmer?!) som utan anledning får stoppa handlingen i några minuter för att riva av en sång till eget gitarrackompanjemang. Gamla storstjärnan Gloria Swanson är också ombord i rollen som sig själv och svamlar om gamla tider när hon flög loopingar med Cecil B de Mille. Charlton Heston är hjälten, förstås, och markerar sin handlingskraftiga manlighet genom att blängstirra intensivt och hojta fram sina repliker när det är dramatiskt.
Och så har vi Karen Black i rollen som flygvärdinnan Nancy, som tvingas ta över spakarna efter att en kollision med ett annat plan slår ut piloterna. Jag blir inte klok på henne. Att hon är en självständig och rejäl kvinna förstår vi redan i inledningen när hon snäser av Charlton för att han bara vill ha en snabbis mellan flighterna. Men när väl den katastrofala olyckan inträffat förvandlas hon till en sömngångare. Jag vet inte om man ska anta att Nancy tullat på taxfreespriten för att kunna hantera krisen eller om det är ett medvetet försök från Blacks sida att skildra en kvinna bedövad av chock – men resultatet blir att hon framstår som lätt efterbliven. Inte minst när Charlton för femtielfte gången ber henne läsa av hastighetsmätaren, och Karen verkar oförmögen att såväl fokusera blicken som läsa siffror.
Allra märkligast är dock killen som befinner sig på planet enbart för att han vill se ombordfilmen, i vilken han råkar medverka som statist. Han ska förmodligen föreställa något slags comic relief, men hans misslyckade skämt får honom bara att framstå som alltmer psykotisk ju längre filmen pågår. Honom skulle man ha gjort en egen film om.
Airport 75 kommer inte i närheten av Airport när det gäller skådespeleriet. Däremot bjuder den på mer katastrofaction, med försöket att sätta ombord en ny pilot på det skadade planet mitt i luften som huvudnummer. Det är underhållande, men inte alls lika snyggt som Airport och filmen dras dessutom med vissa tempoproblem när Karen sitter och halvsover i cockpit. På det hela taget en lagom halvkokt historia, som parodierades mycket träffsäkert i Titta vi flyger, men givetvis ett måste för alla vänner av katastroffilm.
Andra bloggar om film, katastroffilmer, charlton heston
Kapten Dino begrundar livet.
Airport var filmen som satte fart på 1970-talets katastroffilmsvåg, vilket såhär i efterhand nästan är lite lustigt eftersom man nätt och jämnt kan beskriva själva Airport som en katastroffilm. Visst sker katastrofala saker i den, men det dröjer nästan 100 av filmens 137 minuter innan vi kommer dithän. Dessförinnan handlar det betydligt mer om huvudpersonernas trassliga kärleksförhållanden och hur stressigt det är att sköta en flygplats.
Nu menar jag inget negativt med det. Tvärtom är Airport en riktigt underhållande film, om än mer melodrama än renodlad katastrofrulle. Burt Lancaster spelar huvudrollen som flygplatsens operativa chef, som hellre stannar på jobbet hos sin snygga assistent (Jean Seberg) än åker hem till sin bittra fru. Burt får mycket att stå i när ett snöoväder slår till och ett plan halkar snett och blockerar ena landningsbanan. Han ringer in George Kennedy som får uppdraget att skotta loss planet. Samtidigt lyfter en annan flight, med Dean Martin vid spakarna, mot Rom. Ombord finns även den snygga flygvärdinnan (Jacqueline Bisset) som Dino har en affär med. Samt en geriatrisk fripassagerare. Plus ett par nunnor. Och – vilket är mer väsentligt än nunnorna – en desperat bombman…
Det kanske inte blir så mycket action förrän sista halvtimmen men på vägen dit håller man tillräckligt många bollar i luften för att det ska bli intressant. Både thrillerelementen och relationerna funkar. Värt att notera är också att bombmannen inte skildras som en typisk filmskurk utan görs mänsklig tack vare en ömkansvärd backstory. Dessutom är allting rätt jazzigt presenterat och snyggt filmat – och vem kan motstå en film där nåt slags bossanovaliknande groove drar igång på soundtracket så fort det vankas romantik och känslor?
Airports efterföljare renodlade konceptet: stora ensembler som löser sina privata problem mitt under pågående kris – men blåste upp själva katastrofmomentet avsevärt jämfört med originalet. Här dör nästan ingen. Airport är den lite återhållsammare och kanske aningen vuxnare storebrorsan till de katastrofrullar som följde. Och fortfarande väl värd att se.
Andra bloggar om film, filmrecension, katastroffilm, airport
