Jag kan inte låta bli att tänka att Quentin Tarantino skulle behöva en självständig manusredaktör. Nog för att han är en filmbegåvning utöver det vanliga, men även en sådan kan behöva vissa tyglar. Ingloriuos Basterds är bitvis lysande, men sviktar under oändligt utdragna scener som låter ana att QT kanske är lite för övertygad om sin egen storhet.
Filmen börjar 1941 i det ockuperade Frankrike, där SS-översten och judejägaren Hans Landa hälsar på hos en lantbrukare som misstänks gömma judar. Det är en riktigt bra öppning och nästan en kortfilm i egen rätt: tempot är ytterst makligt men det finns en poäng med omständligheten och scenen byggs skickligt upp mot en fasansfull klimax.
Därefter introduceras vi för titelns Inglorius Basterds – en grupp judisk-amerikanska soldater under ledning av löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt med bred sydstatsdialekt i en karikatyr värdig Robert Gustafsson) vars uppgift är att operera bakom fiendelinjen och sätta skräck i nazisterna genom att vara ännu jävligare än nassarna själva. Raine kräver 100 naziskalper av var och en av sina mannar, och det vore väl inte en Tarantinofilm om vi inte fick se några skalperingar i kärleksfull närbild.
Ett hopp i tiden tar oss fram till 1944 och den egentliga intrigen. Aldo Raine och några av hans Basterds blir enrollerade att medverka till ett attentat mot en filmpremiär där hela det nazistiska ledargarnityret kommer att närvara. Premiären hålls på en biograf i Paris som drivs av en ung judisk kvinna, Shosanna, som själv planerar sin egen hämnd mot nazisterna – hon är nämligen den enda överlevande från massakern i inledningsscenen.
Den som väntar sig en actionfilm i högt tempo med munter nazislakt får vackert ställa om sina förväntningar (likaså den som förväntar sig en film som håller sig till historiska fakta – men det var det väl ingen som trodde). Visst slaktas nazister, men det här är en mycket sävlig och mycket dialogtung film där Brad Pitt och hans Basterds i någon mån förblir bifigurer. De intressantaste (och mest välspelade) karaktärerna är tveklöst Shosanna (Mélanie Laurent) och SS-översten Hans Landa (Christoph Waltz i vad som borde vara en internationell genombrottsroll).
Quentin Tarantino orkestrerar en magnifik final där berättelsens olika trådar tvinnas ihop, men vägen dit är stundtals påfrestande omständlig. Vi får den ena oändligt utdragna scenen efter den andra, och det hade väl varit acceptabelt om de hade haft samma substans som inledningen på filmen, men alltför ofta känner jag istället att det handlar om att Tarantino är alltför förälskad i sin egen formuleringskonst och i sina skådespelare. Och det får han väl vara, men det är inte nödvändigtvis det bästa för filmens helhet.
Öppningen och den avslutande halvtimmen eller så är väldigt bra. Däremellan glimrar det stundtals till, men jag hinner också bli uttråkad och otålig mer än en gång. QT kanske skulle ha dödat några av sina darlings vid sidan av nazisterna.
Andra bloggar om film, recensioner, quentin tarantino, brad pitt
När David Fincher regisserar brukar resultatet oftast bli sevärt och så även den här gången. The Curious Case of Benjamin Button är en finstämd, melankolisk och snygg kärlekshistoria med en annorlunda twist.
Saken är nämligen den – och vid det här laget kan det omöjligen ha undgått någon – att Benjamin föds gammal. Modern dör i barnsäng och den chockade fadern lämnar den nyfödde på en trappa utanför ett ålderdomshem. Benjamin växer upp bland åldringarna på hemmet men blir i motsats till dem bara yngre och friskare i takt med att åren går. I 12-årsåldern lär Benjamin känna en lite yngre flicka, Daisy, vilket bli inledningen på en livslång kärlekshistoria som dock har sina komplikationer.
Storyn bygger på en novell av F Scott Fitzgerald som fövandlats till filmmanus av Eric Roth, som tidigare skrivit bland annat The Insider och Forrest Gump (samt, lustigt nog, den eländiga Airport ’79), och det finns något här som gör att man lätt associerar till just Forrest Gump. Kanske handlar det bara om att här är ytterligare en fundersam film om en särlings väg genom livet som balanserar mellan känslosamt drama och varm komedi.
Filmen är stundtals storartat vacker – jag hann inte med att knycka screencaps från dvd:n innan den skulle tillbaka till butiken så jag får nöja mig att illustrera den här recensionen med en bild hittad på nätet – och både Brad Pitt och Cate Blanchett gör fina prestationer i huvudrollerna. I Pitts fall riskerar de rikliga ålderseffekterna att lite grann dra uppmärksamheten från en tilltalande avskalad rolltolkning.
Den enda tyngre invändning jag har är speltiden; filmen är ungefär 2:40 lång och jag tycker att man kunde ha trimmat den en del på sina håll – det finns partier i mitten där berättelsen riskerar att tappa styrfarten. Ett exempel är backstoryn till bilolyckan, som i sig är vacker och fyndig men som i sammanhanget känns mer som en onödig utvikning än som något väsentligt. Det hindrar dock inte att Fincher lyckas avrunda filmen med en mycket fin och rörande final. Klart sevärt.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, brad pitt, cate blanchett, david fincher
Bröderna Coens två senaste filmer visar med eftertryck att de är i högform igen efter den okaraktäristiska besvikelsen som var The Ladykillers. No Country for Old Men var en tuff och tung historia, medan Burn After Reading är komedi av prima märke med idel högklassiga skådisar i rollistan.
För visst är det så att en del av nöjet med Burn After Reading är att se Brad Pitt, John Malkovich och Tilda Swinton samsas med Coen-bekanta som George Clooney och Frances McDormand. Det är bra spelat hela vägen, och ganska underhållande att se en aktör som Malkovich måla med en betydligt bredare pensel än han oftast gör.
Malkovich spelar CIA-analytikern Cox som får sparken. Hans fru vill skiljas, och via hennes advokats tankspridda sekreterare hamnar en CD-skiva med manuset till Cox självbiografi, där han tänker avslöja de hemligheter han samlat på sig under karriären, i händerna på den korkade gymtränaren Chad (Pitt). Chad och hans kollega Linda (McDormand) får för sig att utpressa Cox för att skaffa pengar till de plastikoperationer Linda vill genomföra. Cirkeln sluts när Linda dejtar via nätet och träffar Harry (Clooney) som är något slags beväpnad statstjänsteman och råkar vänstra med Cox fru.
Naturligtvis går allt fel som kan tänkas gå fel i en historia som allteftersom tvinnar ihop de olika trådarna på ett mycket underhållande sätt. Det här är Coen-komedi av välkänt snitt, befolkad av knepiga typer och allmänna losers som ställer till det i sin hopplösa jakt på något slags lycka.
Story, rollfigurer och skådespeleri är kul i sig, men grädden på moset är nästan hur Joel och Ethan förpackar vad som i grunden är en klantfars och ger den de attribut som traditionellt tillhör jättetuffa teknothrillers, inklusive magnifika inzoomningar från spionsatelliter och ett stundtals dundrande soundtrack. Det senare blir närmast metafilmiskt komiskt när de mullrande trummorna ackompanjerar ett montage där de olika karaktärerna utför diverse triviala ärenden i sin vardag.
Slutligen måste jag också nämna Richard Jenkins, som lite grann i skuggan av storstjärnorna gör en lysande insats som den slokörade gymägaren. Toppklass där.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, bröderna coen, brad pitt, george clooney
Om man är på jakt efter en typisk vilda västern-rulle med pangpangdueller i O.K. Corral så är The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford fel film att välja. Känner man däremot att en långsamt växande historia om hjältedyrkan och förräderi kan vara något, då sitter den som en smäck.
Här möter vi en Jesse James som börjar närma sig slutet på sin banditkarriär. Tillsammans med brodern Frank och ett gäng hopsamlade dönickar (alla gamla kumpaner är fängslade eller döda) genomför han en sista kupp mot ett tåg. Inför denna stöt sällar sig nittonårige Robert Ford till gänget. Ford är en lika naiv som kaxig kille, som haft den legendariske Jesse James som idol hela sin uppväxttid och nu drömmer om att själv bli en berömd revolverman.
Ford får dock sina illusioner om det romantiska banditlivet isärplockade. Jesse James visar sig vara en allt mer paranoid sociopat som så sakteliga börjar inse att han kommit till vägs ände. James pratar om kupper som aldrig blir av, och samröret med den lynnige gamle rånaren får Robert och hans bror Charlie att frukta för sina liv. Sedan Robert sålt ut en av James gamla kumpaner i förhoppningen om att hamna i rampljuset som hjälte gör han en deal med guvernören om att även leverera Jesse James.
Det här är en film som kan te sig lite väl stillastående till en början men växer allteftersom. Mer än en traditionell westernhistoria ägnar den sig åt att undersöka och ifrågasätta såväl myten om Jesse James som effekterna av hjältedyrkan i vidare mening. I början ser vi Ford som en rövslickande streber och James som den coole banditen, men bilden av båda förändras successivt. Ford vann folkets förakt för mordet på James som istället blev en älskad ikon, ett slags amerikansk Robin Hood. Gjorde Ford rätt som satte stopp för en kallblodig och obotfärdig mördare? Var han bara en ynkrygg som sänkte sig till föraktligt förräderi? Det finns rentav ett stänk Jesus/Judas över berättelsen – även om verkligheten knappast var lika ödesmättat poetisk som denna filmversion.
Brad Pitt är alldeles utmärkt som en trött och alltmer isolerad gammal bandit som inte längre litar på någon. Casey Affleck som Robert Ford visar att det är han som är den verkliga skådisbegåvningen i familjen. Birollerna fylls av stabila aktörer som Sam Rockwell och Sam Shepard. Alltihopa är mycket vackert filmat, på en gång jordnära och lyriskt, av Roger Deakins (bröderna Coens husfotograf). Lägg därtill ett hypnotiskt knarrigt soundtrack med Nick Cave som en av kompositörerna och du har en i alla avseenden högklassig film.
Andra bloggar om film, filmrecension, the assassination of jesse james, brad pitt, casey affleck
