Postat den 17 september 2010 Min hjälte
Joaquin Phoenix är min nya hjälte.
För ett par år sen meddelade Phoenix att han skulle lägga skådespeleriet på hyllan för att ägna sig år sin rapkarriär (!), odlade sektledarskägg, uppträdde förvirrat hos David Letterman och föreföll på alla sätt ha genomgått någon form av mental härdsmälta.
Nu erkänner Casey Affleck, svåger till Phoenix och regissör till filmen I’m Still Here: The Lost Years of Joaquin Phoenix, att alltihopa var planerat. Phoenix och Affleck iscensatte en två år lång bluff för att göra en film.
Det är ju alldeles briljant. Det är som en enda stor konstinstallation. Och hur många allmänt hyllade, Oscarsnominerade Hollywoodstjärnor skulle lägga sin karriär på is i två år och riskera sitt anseende för en sån grej? Jag vet inte, men det känns inte som särskilt många.
Men givetvis är det smart. Plötsligt är I’m Still Here definitivt en av årets måste se-filmer.
Fast vänta nu: tänk om det är Afflecks ”erkännande” som är en hoax? Hmmmm…?
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Ben Affleck som skådespelare, men jag får lyfta på hatten för hans regibegåvning. Gone Baby Gone är Afflecks första långfilm som regissör och han gör ett riktigt stabilt jobb med den.
Gone Baby Gone bygger på en deckare av Dennis Lehane och är en mörk berättelse om ett försvunnet barn. Casey Affleck spelar privatdetektiven som tillsammans med sin partner (Michelle Monaghan) blir anlitad att jobba med fallet. Polischefen (Morgan Freeman) tvingas motvilligt släppa in dem i utredningen, och Ed Harris och John Ashton (javisst, Taggart från Snuten i Hollywood) spelar de två veteranutredare som har hand om fallet från polisens sida.
Med god hjälp från sin utmärkta ensemble lyckas Affleck bjuda på en atmosfärrik kriminalhistoria med en twist eller två längs vägen. En av filmens allra bästa sidor är faktiskt miljöskildringen – inte för att jag någonsin varit i Boston, men Affleck har lyckats ge filmen en avskalat realistisk feeling.
Gone Baby Gone är mer spännande drama än nagelbitarthriller, och har en ganska vemodig ton. Storyn utmynnar till sist i ett moraliskt dilemma som i högsta grad är värt att fundera på och som är väl argumenterat från båda sidor.
Casey Affleck var bra i Mordet på Jesse James, och han är väldigt bra här också, kapabel till just de nyanser som hans äldre bror ofta har lite svårt med när han ställer sig framför kameran. Ed Harris, förnämlig som alltid, är filmens andra nav, men även Amy Ryan är mycket bra som den försvunna flickans mamma.
Andra bloggar om film, filmrecension, gone baby gone, ben affleck, dennis lehane, casey affleck
Om man är på jakt efter en typisk vilda västern-rulle med pangpangdueller i O.K. Corral så är The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford fel film att välja. Känner man däremot att en långsamt växande historia om hjältedyrkan och förräderi kan vara något, då sitter den som en smäck.
Här möter vi en Jesse James som börjar närma sig slutet på sin banditkarriär. Tillsammans med brodern Frank och ett gäng hopsamlade dönickar (alla gamla kumpaner är fängslade eller döda) genomför han en sista kupp mot ett tåg. Inför denna stöt sällar sig nittonårige Robert Ford till gänget. Ford är en lika naiv som kaxig kille, som haft den legendariske Jesse James som idol hela sin uppväxttid och nu drömmer om att själv bli en berömd revolverman.
Ford får dock sina illusioner om det romantiska banditlivet isärplockade. Jesse James visar sig vara en allt mer paranoid sociopat som så sakteliga börjar inse att han kommit till vägs ände. James pratar om kupper som aldrig blir av, och samröret med den lynnige gamle rånaren får Robert och hans bror Charlie att frukta för sina liv. Sedan Robert sålt ut en av James gamla kumpaner i förhoppningen om att hamna i rampljuset som hjälte gör han en deal med guvernören om att även leverera Jesse James.
Det här är en film som kan te sig lite väl stillastående till en början men växer allteftersom. Mer än en traditionell westernhistoria ägnar den sig åt att undersöka och ifrågasätta såväl myten om Jesse James som effekterna av hjältedyrkan i vidare mening. I början ser vi Ford som en rövslickande streber och James som den coole banditen, men bilden av båda förändras successivt. Ford vann folkets förakt för mordet på James som istället blev en älskad ikon, ett slags amerikansk Robin Hood. Gjorde Ford rätt som satte stopp för en kallblodig och obotfärdig mördare? Var han bara en ynkrygg som sänkte sig till föraktligt förräderi? Det finns rentav ett stänk Jesus/Judas över berättelsen – även om verkligheten knappast var lika ödesmättat poetisk som denna filmversion.
Brad Pitt är alldeles utmärkt som en trött och alltmer isolerad gammal bandit som inte längre litar på någon. Casey Affleck som Robert Ford visar att det är han som är den verkliga skådisbegåvningen i familjen. Birollerna fylls av stabila aktörer som Sam Rockwell och Sam Shepard. Alltihopa är mycket vackert filmat, på en gång jordnära och lyriskt, av Roger Deakins (bröderna Coens husfotograf). Lägg därtill ett hypnotiskt knarrigt soundtrack med Nick Cave som en av kompositörerna och du har en i alla avseenden högklassig film.
Andra bloggar om film, filmrecension, the assassination of jesse james, brad pitt, casey affleck
