Japp, jag klämde nyligen Earthquake från 1974 med Charlton Heston i huvudrollen – en fantastiskt underhållande katastrofrulle som gör slarvsylta av hela Los Angeles. En fullskalig recension går att läsa på Disaster Movie World. Jag är för lat för att skriva den en gång till på svenska.
Andra bloggar om film, katastroffilm
The Charlton.
Airport var den halvseriösa melodramen som inspirerade den våg av katastroffilmer som förgyllde 1970-talet. Den blev också en tillräckligt stor framgång för att få tre uppföljare, varav den första kom 1975 och fick den väldigt fyndiga titeln Airport 1975.
Där original-Airport fokuserade på rollfigurernas relationer är Airport 1975 all about the action: det blir helt enkelt mer katastrof för pengarna. Precis som föregångaren rymmer filmen ett myller av karaktärer, men här är det huvudsakligen irrelevant vilka de är och vad de gör – de är bara med i filmen för att råka i fara, inte för att de är intressanta i sig.
Karaktärsskildringen i Airport 1975 är, för att formulera det någorlunda nyanserat, heldum. Linda Blair spelar den lilla flickan som är livshotande njursjuk men som paradoxalt nog är den lyckligaste och käckaste varelsen ombord. Helen Reddy spelar en ung nunna (varför alla dessa nunnor i katastroffilmer?!) som utan anledning får stoppa handlingen i några minuter för att riva av en sång till eget gitarrackompanjemang. Gamla storstjärnan Gloria Swanson är också ombord i rollen som sig själv och svamlar om gamla tider när hon flög loopingar med Cecil B de Mille. Charlton Heston är hjälten, förstås, och markerar sin handlingskraftiga manlighet genom att blängstirra intensivt och hojta fram sina repliker när det är dramatiskt.
Och så har vi Karen Black i rollen som flygvärdinnan Nancy, som tvingas ta över spakarna efter att en kollision med ett annat plan slår ut piloterna. Jag blir inte klok på henne. Att hon är en självständig och rejäl kvinna förstår vi redan i inledningen när hon snäser av Charlton för att han bara vill ha en snabbis mellan flighterna. Men när väl den katastrofala olyckan inträffat förvandlas hon till en sömngångare. Jag vet inte om man ska anta att Nancy tullat på taxfreespriten för att kunna hantera krisen eller om det är ett medvetet försök från Blacks sida att skildra en kvinna bedövad av chock – men resultatet blir att hon framstår som lätt efterbliven. Inte minst när Charlton för femtielfte gången ber henne läsa av hastighetsmätaren, och Karen verkar oförmögen att såväl fokusera blicken som läsa siffror.
Allra märkligast är dock killen som befinner sig på planet enbart för att han vill se ombordfilmen, i vilken han råkar medverka som statist. Han ska förmodligen föreställa något slags comic relief, men hans misslyckade skämt får honom bara att framstå som alltmer psykotisk ju längre filmen pågår. Honom skulle man ha gjort en egen film om.
Airport 75 kommer inte i närheten av Airport när det gäller skådespeleriet. Däremot bjuder den på mer katastrofaction, med försöket att sätta ombord en ny pilot på det skadade planet mitt i luften som huvudnummer. Det är underhållande, men inte alls lika snyggt som Airport och filmen dras dessutom med vissa tempoproblem när Karen sitter och halvsover i cockpit. På det hela taget en lagom halvkokt historia, som parodierades mycket träffsäkert i Titta vi flyger, men givetvis ett måste för alla vänner av katastroffilm.
Andra bloggar om film, katastroffilmer, charlton heston
Charlton Heston är död. Avled igår efter att de senaste åren ha lidit av alzheimer. 83 år blev han (han hade inte hunnit fylla 84, som Aftonbladet påstår). En stor Hollywoodgestalt och enligt alla uppgifter en imponerande figur även i verkliga livet.
Ur filmperspektiv lär Heston bli bäst ihågkommen för huvudrollen i den klassiska mastodontfilmen Ben-Hur (som han fick en Oscar för) och för den första Apornas planet (”It’s a madhouse. A MADHOUSE!!!!!”). Själv minns jag honom också gärna som Vargas i Touch of Evil.
På senare år är det kanske bilden av den ärkekonservative NRA-ordföranden som fastnat, i synnerhet efter Hestons svårigheter att hantera Michael Moores gerillataktik i Bowling for Columbine. Lustigt nog var Heston en av de som krävde hårdare vapenlagar efter mordet på Robert F Kennedy 1968. Och vad man sällan hör numera är att Heston också var uttalad antirasist innan det var comme il faut och demonstrerade tillsammans med Martin Luther King. Vilket kan vara värt att minnas, även om man inte delar hans uppfattning i vapenfrågan.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SWv53OJ-ydI&hl=en]
Andra bloggar om film, charlton heston
