Public Enemies tar sin början 1933, mitt under den stora depressionen – ”bankrånens gyllene tidsålder”, tydligen – och fokuserar på senare delen av den legendariske bankrånaren John Dillingers karriär. Han utses till ”samhällets fiende nummer ett” av FBI-chefen J. Edgar Hoover som satsar en hel del prestige på att sätta stopp för Dillinger. Han ger uppdraget till agent Purvis, som nyligen skjutit ihjäl en annan ökänd brottsling, Pretty Boy Floyd.
Dillinger visar sig vara ytterst svårfångad. Han rånar banker skoningslöst, men låter alltid bankkunderna behålla sina pengar och smycken, vilket bidrar till att göra honom ovanligt populär för att vara rånare. Han följer en gammal kumpans maximer: jobba aldrig med folk du inte känner, och jobba aldrig när du är desperat. Det är när omständigheterna tvingar honom att bryta dessa regler som hans dagar är räknade.
Public Enemies är en massivt mansdominerad film, så det är lite paradoxalt att den enda framträdande kvinnliga rollfiguren också blir den enda som får liv på allvar. Faktum är att Marion Cotillard som Dillingers kvinna Billie Frechette gör större intryck än någon annan medverkande, trots att hon syns på duken i bara kanske 15-20 minuter av de två timmar filmen pågår.
Johnny Depp är förstås ganska karismatisk som Dillinger själv, men är mestadels yta utan djup. Några scener låter oss förstå att Dillinger är väl medveten om sin publika persona men vi får inte många chanser att gå bakom hans fasad, vilket kanske kunde ha varit intressant givet Dillingers status som något slags mytomspunnen hjälte. Christian Bales omutlige FBI-agent Purvis å sin sida är så stenhårt sammanbiten att han är mer en funktion än en person.
Michael Mann i regissörsstolen brukar garantera en ganska hög lägstanivå, och Public Enemies är godkänd men ingen större framgång. Visst bjuder den på några spännande och inspirerade scener – rymningen från fängelset i Crown Pointe är en absolut höjdpunkt till skillnad från de utdragna skottväxlingarna – men som helhet är det inget som får pulsen att skena. Dessutom har jag personligen rätt svårt för kamerarbetet i många scener: Mann väljer att jobba med skakigt handhållen kamera, vilket i kombination med väldigt täta närbilder blir särdeles onjutbart.
Under sista tredjedelen tar det sig en del, bland annat genom att Cotillard på nästan helt egen hand lyckas ingjuta ett visst patos i filmen – men kanske är det också så enkelt som att det per automatik blir lite mer spännande när berättelsen närmar sig sin oundvikliga slutpunkt. Till syvende och sidst känns det dock i hög grad som som en ambitiös film full av missade möjligheter.
Andra bloggar om om film, filmrecensioner, johnny depp, christian bale, public enemies
När jag kom ut från biografen i lördags kväll tyckte jag att Terminator Salvation var en acceptabel actionfilm, ganska lagom att trycka i sig en bytta popcorn till: stora explosioner, elaka robotar. Ju mer jag tänkt på den, desto mer fastnar jag på saker som skaver. Det här är ju trots allt inte vilken actionmaräng som helst – det ska vara en Terminator-film. Det förpliktigar.
Det som framför allt legat och gnagt i bakhuvudet är en mycket, mycket liten detalj som gör mig oproportionerligt irriterad: mitt i filmen får vi se en Terminator som bär en bandana.
“WTF?!” som kidsen säger nu för tiden.
Vad kan det rimligtvis finnas för anledning för en dödsmördarrobot att dra på sig en bandana? Det fanns trots allt ett skäl till att Arnold klädde sig som biker i den första Terminator-filmen: han var en cyborg som skickats tillbaka i tiden som infiltratör och behövde smälta in bland vanliga människor. Fine. Men här har vi en sketen vakt-robot i Skynets högkvarter i en framtid där maskinerna kontrollerar hela jorden som fått för sig att pimpa till sig med en bandana. Det finns ingen logisk orsak till det. Slutsatsen måste följaktligen bli – jag vet inte – att Terminators har utvecklat en visserligen tvivelaktig men dock stilkänsla?
Det är en i det stora hela irrelevant detalj, men på något vis blir den symbolisk för vad som är problematiskt med filmen. Det känns som om filmmakarna inte riktigt fattat konceptet. Det finns en del logiska luckor och en del intrigmässiga vägval av mer besvärande art. Som hur det kommer sig att Skynet behöver hålla en lång Bondskurksmonolog om sina planer för en av sina egna robotar. Eller hur det kommer sig att Skynets Hunter-Killer-maskiner genast hör en bergsprängare som spelar Guns’n’Roses men inte hör när motståndsrörelsen går loss med kulsprutor och landminor i tjugo minuter. Eller…ja, ni förstår.
James Cameron hade aldrig satt bandana på en Terminator. Det är allt jag säger.
(Ovanstående publicerades ursprungligen på Science fiction-bloggen. Jag var för lat för att skriva en ny text om samma film. Sorry.)
Andra bloggar om film, filmrecensioner, terminator salvation, christian bale
Bara ett snabbt tips om att WB lagt ut en sprillans ny 4-minuters trailer för Terminator Salvation och banne mig om det inte ser riktigt fläskigt och fint ut. Kan det möjligen vara så att det är dags att glömma att McG gjorde Charlies änglar 2? Låt oss hoppas det.
Andra bloggar om film, trailers, terminator
Postat den 28 oktober 2008 3:10 to Yuma
Känns det inte som det varit en liten westernrevival så här på fel sida millennieskiftet? 3:10 to Yuma är ytterligare ett stabilt bidrag till genren.
Christian Bale spelar den fattige farmaren Dan Evans som sätts åt av järnvägsbolaget som vill komma åt hans mark. Russell Crowe spelar den karismatiske men brutale banditen Ben Wade som grips efter att ha rånat en diligens. Han ska sättas på 3:10-tåget till fängelset i Yuma, men hans kumpaner kommer att göra allt för att frita honom. För tvåhundra dollar erbjuder sig Evans att hjälpa till att eskortera Wade till tåget.
Vad som följer är en ganska spännande äventyrshistoria där följet kämpar för överlevnad bland banditer, fientliga indianer och andra som vill åt Wade. Men det som ger filmen dess verkliga styrka är hur den successivt utvecklas till ett drama om moral, mod och upprättelse. Den charmerande banditen Wade lockar hela tiden med det glamorösa livet som laglös medan Evans tjurigt stretar emot och envisas med att gå en hård men hederlig väg. Mellan dem finns Evans tonårsson, som är bländad av banditens stjärnglans och hänsynslöshet, och som brottas med sin relation till en far han uppfattar som alltför vek i konflikten med järnvägsbolaget.
Finalen väver på ett lyckat vis ihop en gunfight av episka proportioner med kulmen på den moraliska fajten. 3:10 to Yuma är mer actioninriktad och mindre revisionistisk än genrekollegan Mordet på Jesse James, men den är spännande och effektiv och nog tusan satt jag och blev lite rörd i slutet. Inte illa.
Andra bloggar om film, western, russell crowe, christian bale, 3:10 to yuma
Heath Ledger som The Joker. Foto: Warner Bros.
Världens bästa film är det inte, trots den upphöjda placering den för närvarande har på IMDb:s topplista. Däremot är The Dark Knight tveklöst en av de bästa superhjältefilmerna hittills. Kanske den bästa. (Låt mig känna efter lite till bara.)
Det är hursomhelst en fruktansvärt kraftfull sak som Christopher Nolan åstadkommit: en stor och blytung film med ett enormt framåtdriv och den dystraste stämningen hittills i en blockbuster. Samtidigt bjuder den på effektiv action, starka stämningar, snygga bilder och en rollprestation som förtjänar att bli en omedelbar klassiker.
Det sistnämnda handlar förstås om Heath Ledger, vars förtidiga död bidrog till att trissa upp förväntningarna på The Dark Knight till kokpunkten. Och Ledger är precis så bra som förhandssnacket och glimtarna ur trailern låtit ana. Hans Joker i lortigt sönderfallande makeup är en genuint otäck och fullkomligt oberäknelig fullblodspsykopat, spelad med nervös energi och fina detaljer.
Ledger stjäl en god del av showen – han tar över alla scener han medverkar i. Man ska väl inte säga att Batman blir en bifigur i sin egen film, men Christian Bale har fått åtskillig god konkurrens den här gången: förutom Ledger gör Aaron Eckhart en utmärkt insats som Harvey Dent, Gary Oldmans polischef Jim Gordon växer ytterligare en bit, Michael Caine och Morgan Freeman repriserar sina roller med all heder, och Maggie Gyllenhaal tar över som Rachel Dawes (efter Katie Holmes) och ger henne viss tyngd.
Att Batman själv på sätt och vis tar ett steg bakåt den här gången går hand i hand med filmens tema. Man bygger upp Harvey Dent som den verklige hjälten: den idealistiske åklagaren som utan mask tar upp kampen mot Gothams maffia tillsammans med Gordon. Maffian svarar med att släppa lös Jokern, utan att själva inse riktigt vad de har att göra med. Den resulterande terrorn får Gothamborna att kräva att Batman grips som en laglös vigilante, eftersom de anklagar honom för att ha utlöst hela situationen. Och Batman själv tvingas konfrontera precis hur långt han är beredd att gå för att stoppa Jokern. Det borgar för en i stora stycken nattsvart och inte så lite brutal historia.
Det som lyfter filmen över de flesta konkurrenter är inte fajter och actionscener – som är spektakulära så det räcker (Jokerns joyride är nog min favorit) men inte fantastiskt mycket bättre än i andra moderna actionrullar – utan den psykologiska och moraliska dynamiken mellan de centrala karaktärerna. Flera av filmens bästa scener är dialogscener, inte tokaction.
Det är som att Nolan och kompani släppt tyglarna den här gången. Batman Begins var också en maffig historia, men känns fokuserad och sammanhållen där The Dark Knight successivt utvecklas till sitt eget överdådiga kaos, som en spegling av intrigen. Det är på gott och ont: det finns massor att njuta av, men kring tvåtimmarsmärket börjar en viss övermättnad ändå göra sig påmind.
Så visst kan man ha en och annan invändning trots det massiva beröm filmen fått, framför allt i USA. Till exempel: Hur kan man i en annars strålande designad film nöja sig med att låta Two-Face se ut som något ur en b-film från 60-talet? Borde inte den i övrigt fantastiske klipparen lugna ner sig två hekto när han jobbar med de stora slagsmålsscenerna? Och varför, varför måste Batman låta som om han har druckit Klorin…?
Bortsett från det är det bara att bocka och tacka. The Dark Knight är grym – i dubbel bemärkelse.
Andra bloggar om film, filmrecension, the dark knight, heath ledger, batman
Här är en riktigt intressant nyhet: Christian Bale verkar vara på väg att skriva på för Michael Manns kommande film Public Enemies, som handlar om gangstern John Dillinger. Johnny Depp är redan klar för projektet och ska spela Dillinger medan Bale förhandlar om rollen som FBI-agenten som jagar honom. Inspelningarna börjar i mars.
Läs mera här.
Andra bloggar om film, christian bale, johnny depp, michael mann
Den första ordentliga trailern för nästa Batmanfilm, The Dark Knight, har släppts på nätet – och milda matilda vad det ser bra ut. Så bra att det här inlägget får bli en bildspecial. Alldeles bortsett från att Heath Ledger ger intryck av att vara fullkomligt klippt och skuren för rollen som Jokern så slås jag framför allt av att Christopher Nolan gjort det så ruskigt snyggt.
Nu blev jag lite upphetsad, faktiskt. Eller vad säger ni?
Läs även andra bloggares åsikter om film, trailer, batman, the dark knight, heath ledger
Än så länge bara ett obekräftat rykte, men flera sajter rapporterar att Christian Bale skrivit på för att medverka i Terminator 4.
Jag borde kanske vara lite upphetsad över det, men det är jag inte. Det är lite för mycket gamla återupplivade filmfranchises nu. Rocky. Rambo. Die Hard. Indiana Jones. Och så Terminator, då.
Jag gillar Christian Bale, och jag gillar Terminator – i alla fall de två första filmerna. Ni vet, med Arnold. Trean hade en del maffiga actionsekvenser men gjorde inte så mycket för mig. Den kändes ungefär lika mycket Terminator som Die Hard 4.0 kändes som Die Hard. Jag inser att det låter stockkonservativt, men jag tycker det hela blir rätt urholkat. Varför gräva fram varenda avsomnad filmserie som finns och sen mangla ut en bunt nya rullar – med fetare CGI-effekter men sällan mycket till story – tills man verkligen piskat livet ur alltihopa?
Jo, jag vet. Pengar.
Men det räckte utmärkt med två Terminators, det räckte med två Die Hard, och det hade alldeles definitivt räckt med en enda Rocky, Rambo, Matrix och Pirates of the Caribbean.
Avdammade gamla franchises i kombination med alla remakes och alla roman/serietidnings/dataspels-filmatiseringar gör onekligen att frågan infinner sig: finns det inte en enda författare i filmbranschen som kan kläcka alldeles egna idéer? Ja, förutom Charlie Kaufman, då.
Läs även andra bloggares åsikter om film, christian bale, terminator 4
