På sätt och vis är det lite lustigt att inte Gwyneth Paltrow blev nominerad till en Oscar för sin roll i Sylvia. Filmer om plågade konstnärer med psykiska besvär som tar livet av sig brukar ju gå hem i sådana sammanhang. Men även om det inte blev några priser för Sylvia så behöver Gwyneth inte skämmas, hon gör utmärkt ifrån sig här och det gäller även Daniel Craig som har den andra huvudrollen som Sylvias make Ted.
Det handlar om äktenskapet mellan poeterna Sylvia Plath och Ted Hughes. Hon är amerikanskan som kommer till Cambridge för att studera och möter britten Ted på en fest. De blir genast ett par som förenas av sin passion för poesi, men livet tillsammans blir inte helt lätt. Sylvia har ett misslyckat självmordsförsök i sitt förflutna och har aldrig kommit över sin fars död. Skrivkrampen och depressionerna blir inte lättare av Teds otrohetsaffärer (verkliga eller inbillade) och rollen som småbarnsförälder.
Regissören Christine Jeffs har gjort en ganska stilfull film, lika mörk och murrig i färgerna som det dunkel som breder ut sig allt mer i huvudpersonernas liv – i synnerhet de engelska miljöerna är gråa, ruggiga och dystra. Visuellt är det mycket fint gjort.
Själva berättelsen känns inte fullt lika helgjuten. Det är en ganska rak biografisk skildring som håller sig i den trygga mittfåran, kompetent och välspelad men aldrig överraskande eller drabbande. Trots stämningsfull iscensättning lyckas Jeffs inte på allvar dra in oss i dramat – det handlar om djupa känslor men på något vis är det svårt att spåra någon riktig passion i filmen. Viktiga skeenden i Sylvias liv redovisas men vi får få nycklar till hennes storhet. Det blir istället ett värdigt, välspelat och lite långdraget relationsdrama i vacker belysning.
På tv: Torsdag 15/1 kl 22:30 i SVT 2.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, gwyneth paltrow, sylvia plath
Jag har aldrig varit någon större Bondfan så det var kanske inte så underligt att jag hörde till dem som tyckte att Daniel Craig och Casino Royale var en välkommen omstöpning och nytändning för en sliten gammal franchise.
I Quantum of Solace bygger man vidare på den nya brutalversionen av Bond (som enligt somliga förståsigpåare ligger närmare Ian Flemings böcker, men vad vet jag?). Filmen som helhet är bister råaction med en ganska mörk och bitter grundstory. Vi är på gott och ont väldigt långt från Roger Moore nu.
Quantum of Solace når inte upp till Casino Royales höjder men den har absolut kvalitéer. Den har bland annat en karismatisk och intressant skurk i Mathieu Amalrics gestalt, och den rör sig i flera fascinerande miljöer. Dessutom gillar jag fortfarande Craig i rollen. Här tycker jag att han på ett utmärkt sätt glider över i ett slags absolut iskyla som en logisk fortsättning på hans upplevelser i Casino Royale. I slutscenerna får han mig att tänka på Michael Caine i Get Carter och det är gott beröm.
Men. Det här hypersnabba sättet att klippa actionscener som blivit så hippt på senare år är en konstart som kräver sin man. Det har blivit väldigt effektfullt i exempelvis Bourne-filmerna men inte alls lika bra i de nya Batmanfilmerna. Marc Forster har överlåtit regin av actionscenerna till second unit/stunt-killen Dan Bradley. Det borde vara en bra idé eftersom han även varit second unit-regissör just på de två senaste Bournefilmerna, men den här gången tycks han ha käkat en rejäl näve amfetamin innan han börjat jobba.
Avsikten är säkert att placera åskådaren mitt i händelsernas centrum, men att mosa ihop extrema närbilder med en genomsnittlig tagningslängd strax under sekunden kan också bli rätt rörigt. Den inledande biljakten funkar fint, men i andra scener – till exempel filmens klimax på ett hotell i öknen – blir slutresultatet bitvis abstrakt. En tidig stuntsekvens i byggnadsställningar ligger precis på gränsen.
Möjligen är de här invändningarna ett tecken på att jag till sist blivit för gammal för att yttra mig, men jag vidhåller att trots den massiva mängden action kan Quantum of Solace inte visa upp en enda actionscen som kan mäta sig med exempelvis den inledande parkour-jakten i Casino Royale.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, james bond, daniel craig, quantum of solace
Postat den 11 september 2008 Ny Bondtrailer
Biotrailern för Quantum of Solace kom ut på nätet häromdagen. Jag har så sakteliga börjat tycka att själva titeln faktiskt är ganska lockande, så jag hoppas att filmen håller måttet och kan ta den nystartade Bond vidare på ett bra sätt. Men det ser skapligt ut, eller vad tycker ni?
Andra bloggar om film, james bond, trailers
Jag tyckte väldigt bra om Philip Pullmans romansvit Den mörka materian men när jag sätter mig ner för att se filmversionen av den första delen, Guldkompassen, blir jag skeptisk redan från början. Filmen öppnar med ett slags prolog som etablerar hela paketet med parallella världar, det mystiska ”stoftet” och den sanningssägande alethiometern. Jag kan förstå att man med en så pass esoterisk berättelse som den här vill försöka lägga grunden för en bred publik redan från början, men samtidigt gör man alltihop så mycket plattare: vi får ingen chans att upptäcka någonting själva eftersom vi får det skrivet på näsan, vilket kan vara en bidragande orsak till att återstoden av filmen är så sorgligt tom på magiska ögonblick.
Handlingen kretsar, i all korthet, kring flickan Lyra som lever på ett universitet i Oxford. När hennes upptäcktsresande farbror Lord Asriel kommer på besök och berättar om märkliga upptäckter i den kalla Norden dras Lyra in i ett äventyr där långt mycket mer än hon själv anar står på spel. Hon blir centralpunkten i en kamp mellan gott och ont, där ondskan representeras av det totalitära Magisteriet och den förrädiskt ljuva Mrs Coulter.
Vad regissören/manusförfattaren Chris Weitz har åstadkommit är en plikttrogen redovisning av de viktigaste skeendena i intrigen, men han misslyckas tyvärr rejält med att knyta ihop dem till en vettig helhet. Det allmänna intrycket är jäktat och osammanhängande. Det finns scener som framstår som halvt obegripliga, och då har jag ändå läst boken så jag vet hur det hänger ihop.
Så rapsodiskt är berättandet att inte ens personerna i filmen verkar bekommas särskilt mycket av de mest traumatiska upplevelser. Här finns noll emotionell klangbotten – saker händer i ett skenande tempo men ingenting betyder något. Resultatet är särdeles oengagerande.
Jag får säga att både Nicole Kidman och Sam Elliott är väl valda för sina roller, och de två är i princip de enda som gör något större intryck (även om Elliott inte kan ha mycket mer än ett par minuters effektiv screen time). De digitala specialeffekterna ser dyra ut men är inte alltid helt övertygande.
Om Philip Pullmans romansvit rymmer en del intressanta och, för somliga, utamanande teman – exempelvis den omtalade religionskritiken – så är filmen det lättsmälta och färgglatt illustrerade Det Bästa-sammandraget där idéer och substans får stå tillbaka för fartfyllda äventyr. Förståeligt, men inte nödvändigtvis bra. Om de återstående två delarna blir verklighet ska jag erkänna att jag ser fram mot dem med rätt stor skepsis.
Andra bloggar om film, filmrecension, guldkompassen, nicole kidman, daniel craig, fantasy
Ett första litet bakom kulisserna-klipp från den kommande Bondfilmen Quantum of Solace (inte någon av tidernas klatschigaste Bond-titlar, men på något vis gillar jag den faktiskt) har kommit ut på nätet: Daniel Craig kör bil, kör båt, svingar sig i rep och får spö av en tjej. Det är väl för tidigt att spekulera för mycket om resultatet, men jag håller i alla fall tummarna för att man lyckas bygga vidare på allt man gjorde rätt i Casino Royale.
Klippet finns bland annat här (TV4).
Andra bloggar om film, james bond, quantum of solace
