Om en rollfigur i en komedi plötsligt känns som att han är filmens ”comic relief” – då är det inte någon särskilt bra komedi. Men så är det faktiskt med Run Fatboy Run, som jag såg enbart för att den har Simon Pegg i huvudrollen, och han var rolig i både Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Men den här gången handlar det inte om något samarbete mellan radartrion Pegg/Frost/Wright, utan om en betydligt slappare historia regisserad av David ”Ross i Vänner” Schwimmer. Att Pegg varit inblandad i manuset hjälper tyvärr inte.
Det handlar om Dennis som överger sin gravid flickvän Libby (Thandie Newton) vid altaret men som fortfarande går och trånar efter henne. Nu har Libby träffat en ny kille i form av den framgångsrike amerikanen Whit (Hank Azaria). Och eftersom Whit springer maraton för välgörenhet inser slapphögen Dennis att ett maratonlopp är rätt sätt att vinna Libby tillbaka.
Det här är med andra ord precis som vilken romantisk komedi som helst, fast lite dummare, lite segare och lite sämre tajmat. Det blir aldrig särskilt roligt. Bäst är faktiskt ståuppkomikern Dylan Moran i en liten biroll som Libbys kusin.
Och reflektionen om ”comic relief” dyker upp i min skalle mot slutet av filmen när Dennis hyresvärd – han är tjock! han har ett långt konstigt namn! han är från Pakistan! han är en klassisk komedifigur! – kommer lubbande och ser tokig ut för att inte slutet ska bli för sockersött.
Andra bloggar om film, filmrecension, dvd, run fatboy run, simon pegg, david schwimmer
Den kanske bästa scenen i American Gangster kommer alldeles i slutet, och är i all enkelhet en dialog i ett förhörsrum mellan de två huvudpersonerna. Det är den slutliga maktkampen i form av ett snärtigt och välskrivet meningsutbyte där de artiga replikerna speglar två järnviljor. Det är också filmen payoff i ytterligare en bemärkelse: i princip första gången filmens två stjärnor Denzel Washington och Russell Crowe efter nästan två och en halv timme får spela mot varandra.
Vad som kommer dessförinnan är en ambitiös och till större delen lyckad gangsterfilm som verkar vilja parkera någonstans mellan Scarface och Gudfadern. Men American Gangster är också resultatet av ett annat temperament: en mer distanserad hållning jämfört med Coppolas nästan romantiska blick och de Palmas psykotiska våldsorgie. Vilket är passande givet att detta handlar om en gangster som nästan skildras som en bokhållarkaraktär: oklanderligt prydlig och kyligt korrekt men brutal under ytan.
Berättelsen bygger på den verkliga historien om Frank Lucas som med hjälp av lika delar hänsynslöshet och slipat affärssinne tar över heroinhandeln i 1960-talets Harlem och blir stans nya gangsterkung. Mot honom står narkotikaspanaren Richie Roberts, en hederlig polis utfryst av sina genomkorrupta kollegor, som får mandat att ta upp jakten på New Yorks största knarkhandlare.
Med American Gangster gör Ridley Scott sin stabilaste film på ganska länge, ett gangsterepos med klassiskt anslag som kan skryta med bra rollprestationer och en fin skildring av det sena 60-talets Harlem som ger karaktär åt filmen. Jag är ingen superfan av Denzel Washington, som jag tycker kan bli lite träig ibland, men här fungerar han utmärkt som prydlig gangster, och Russell Crowe matchar honom väl som envis snut.
Tyvärr dras helhetsintrycket ner en aning av sådant som den klyschiga vårdnadstvist som Roberts är inblandad i, eller den pliktskyldiga skildringen av Lucas äktenskap eller hans relation till sin mamma. Det är detaljer, men de bidrar till att filmen inte riktigt når hela vägen fram.
Andra bloggar om film, filmrecension, american gangster, ridley scott, denzel washington, russell crowe
Jag tyckte väldigt bra om Philip Pullmans romansvit Den mörka materian men när jag sätter mig ner för att se filmversionen av den första delen, Guldkompassen, blir jag skeptisk redan från början. Filmen öppnar med ett slags prolog som etablerar hela paketet med parallella världar, det mystiska ”stoftet” och den sanningssägande alethiometern. Jag kan förstå att man med en så pass esoterisk berättelse som den här vill försöka lägga grunden för en bred publik redan från början, men samtidigt gör man alltihop så mycket plattare: vi får ingen chans att upptäcka någonting själva eftersom vi får det skrivet på näsan, vilket kan vara en bidragande orsak till att återstoden av filmen är så sorgligt tom på magiska ögonblick.
Handlingen kretsar, i all korthet, kring flickan Lyra som lever på ett universitet i Oxford. När hennes upptäcktsresande farbror Lord Asriel kommer på besök och berättar om märkliga upptäckter i den kalla Norden dras Lyra in i ett äventyr där långt mycket mer än hon själv anar står på spel. Hon blir centralpunkten i en kamp mellan gott och ont, där ondskan representeras av det totalitära Magisteriet och den förrädiskt ljuva Mrs Coulter.
Vad regissören/manusförfattaren Chris Weitz har åstadkommit är en plikttrogen redovisning av de viktigaste skeendena i intrigen, men han misslyckas tyvärr rejält med att knyta ihop dem till en vettig helhet. Det allmänna intrycket är jäktat och osammanhängande. Det finns scener som framstår som halvt obegripliga, och då har jag ändå läst boken så jag vet hur det hänger ihop.
Så rapsodiskt är berättandet att inte ens personerna i filmen verkar bekommas särskilt mycket av de mest traumatiska upplevelser. Här finns noll emotionell klangbotten – saker händer i ett skenande tempo men ingenting betyder något. Resultatet är särdeles oengagerande.
Jag får säga att både Nicole Kidman och Sam Elliott är väl valda för sina roller, och de två är i princip de enda som gör något större intryck (även om Elliott inte kan ha mycket mer än ett par minuters effektiv screen time). De digitala specialeffekterna ser dyra ut men är inte alltid helt övertygande.
Om Philip Pullmans romansvit rymmer en del intressanta och, för somliga, utamanande teman – exempelvis den omtalade religionskritiken – så är filmen det lättsmälta och färgglatt illustrerade Det Bästa-sammandraget där idéer och substans får stå tillbaka för fartfyllda äventyr. Förståeligt, men inte nödvändigtvis bra. Om de återstående två delarna blir verklighet ska jag erkänna att jag ser fram mot dem med rätt stor skepsis.
Andra bloggar om film, filmrecension, guldkompassen, nicole kidman, daniel craig, fantasy
Mordiska råttor! Mordiska hajar! Mordiska bläckfiskar! Studio S Entertainment ger ut dvd-boxen Djävla djur med tre italienska djurskräckisar från 70- och 80-talet. Oj, vad jag vill ha den!
Andra bloggar om film, dvd, skräckfilm
Jag hade verkligen inga speciella förväntningar på Stardust. Att Neil Gaiman skrev boken som filmen bygger på var för all del ett lovande tecken, men ska jag vara ärlig så har jag bara läst hans serier och aldrig riktigt orkat ta itu med hans romaner (med undantag för den stolligt roliga Good Omens som han skrev ihop med Terry Pratchett och som kanske, kanske blir en film av Terry Gilliam någon gång om gud vill).
Lång inledning där. Ber om ursäkt.
Hur som helst: Stardust är en fantasifull allålderssaga om pojken Tristan som ger sig av för att hämta en fallen stjärna som bevis på sin kärlek till byns vackraste flicka. Men när Tristan väl hittar stjärnan, som landat i sagoriket Stormhold, visar den sig vara en högst levande kvinna vid namn Yvain – och det är fler än bara Tristan som är på jakt efter henne.
Här finns klassiska sagoingredienser som elaka häxor som söker evig ungdom och den renhjärtade ynglingens jakt på äkta kärlek. Här finns också mer moderna, ”sagorevisionistiska” inslag som Robert De Niros luftburne pirat som under den råbarkade ytan visar sig vara en riktig fjolla.
Det är charmigt, romantiskt och ofta väldigt roligt – och det är välkommet i den annars ofta ganska humorbefriade fantasygenren. Skådespeleriet är överlag skapligt men själv fastnar jag förstås mest för De Niros pirat och Michelle Pfeiffers hänsynslösa häxa. Regissören Matthew Vaughn håller huvudsakligen schysst tempo i berättelsen och det hela är dessutom snyggt paketerat. Klart sevärt för både stora och små.
Andra bloggar om film, recension, stardust, robert de niro, michelle pfeiffer, neil gaiman
Jag ägnade en stor del av gårdagen åt att organisera upp dvd-hyllan. Inte för att det är någon exceptionellt stor samling jämfört med vad många andra har, men den börjar bli så pass omfångsrik att jag ibland har svårt att komma ihåg vad vi faktiskt äger. Nu är alltihopa sorterat och inlagt i en databas. 496 filmer och boxar, inklusive en handfull anonyma recensionsexemplar som aldrig blivit recenserade. En himla tid tog det, men nu är det i alla fall ordning på torpet.
Läs även andra bloggares åsikter om film, dvd
För några år sedan fastnade jag framför en gammal svensk film på tv. Jag hade missat inledningen så jag visste inte exakt vad det var, men jag blev väldigt fångad av den stämningsfulla och sorgliga historien. Det visade sig vara Flicka och hyacinter av Hasse Ekman, som på ett lite Citizen Kane-liknande sätt försöker pussla ihop varför den unga Dagmar Brink (spelad av Eva Henning) tog livet av sig. En väldigt fin film, som lagom till jul kommer ut på dvd tack vare den eklektiska svenska distributören Studio S Entertainment.
Med ”eklektisk” menar jag här att de varvar utgivningen av vördade klassiker – de släpper bland annat en Vittorio De Sica-box – med diverse b-rullar och gammalt snusk som Utan trosor i Tyrolen. Den politiken gillar vi.
Tidigare julklappstips här.
Läs även andra bloggares åsikter om film, filmtips, flicka med hyacinter, hasse ekman
Egentligen är det väl inte så konstigt att Grindhouse floppade på bio. När allt kommer omkring är det nog inte så många som är besatta av gamla skräpfilmer eller ens har en särskilt nostalgisk relation till dem.
Själv är jag långt ifrån någon expert på området, men jag tycker det kan vara ganska underhållande med B-film, även om det i ärlighetens namn oftast är roligare att läsa om dem än att faktiskt se dem.
Den sortens exploitation som Tarantino och Rodriguez anspelar på i Death Proof och Planet Terror var ju oftast snabba och hänsynslösa lågbudgetprodukter, hopslängda i förhoppningen om att göra stålar på något raffigt och snaskigt. Det resulterade ofta i coola affischer och underhållande trailers medan själva filmerna inte sällan var riktigt sega och trista historier. I slutänden räckte naturligtvis inte pengarna till mer än en eller två effekter eller stunts som payoff efter sjuttio minuter av tröga dialogscener och meningslösa förflyttningar i tid och rum. (Jag vet, jag generaliserar vilt här. Är du bättre bildad än jag på området och har tips på filmer som kan vidga mina vyer så hör gärna av dig!)
Så man önskar att alla gamla skräpfilmsregissörer hade haft både samma begåvning och samma budget som Tarantino och Rodriguez när de gör sin hommage till 70-talets grindhousebiografer. För visserligen har jag inte sett Death Proof ännu, men Robert Rodriguez bidrag Planet Terror är faktiskt sjukt rolig. Rodriguez släpper alla spärrar och levererar en zombierulle som är precis hur dum, våldsam och smaklös som helst – men gjord med en distans som gör att den kommer undan med det mesta.
Storyn är en lövtunn ursäkt för att servera en radda grisiga zombiescener och allmänt äckel: det är något om ett biologiskt vapen och några mystiska militärer under ledning av Bruce Willis, och det hänger inte ihop så noga men det spelar ju heller ingen roll. Rose McGowan som strippan Cherry och Freddy Rodriguez som den mystiske El Wray är huvudpersonerna i kampen mot zombieplågan, och får hjälp av ett skönt galleri av färgstarka bifigurer.
Det känns överlag som den medvetna B-filmsestetiken gett Robert Rodriguez en ursäkt att lattja runt lite som han behagar. Det dräller av för storyn fullkomligt irrelevanta och inte så lite bisarra infall, som den kvinnliga läkaren som bär sprutor i tufft strumpebandshölster, eller Jeff Faheys karaktär som är besatt av receptet till den perfekta barbequesåsen.
Rent tekniskt är det smått imponerande vilken omsorg Rodriguez lagt på att smutsa ner, repa och hacka sönder filmen för att få den att verka som en sliten gammal celluloidkopia. Det inkluderar även den ryckiga, hackiga klippningen i många scener, inklusive sexscenen mellan McGowan och Freddy som ger intryck av att vara hafsigt hoptejpad efter att ha spelats så många gånger att den mer eller mindre är på väg att falla sönder i projektorn. Det är snyggt på ett ohyggligt geekigt sätt.
Rodriguez gör sleazig exploitation som den borde ha gjorts när den gjordes på riktigt. Hade de gamla rullar som Rodriguez anspelar på kunnat uppvisa samma humor och samma filmiska flyt så hade de varit betydligt roligare att se.
Läs även andra bloggares åsikter om film, planet terror, grindhouse, robert rodriguez
Brittiska Eureka! släpper en dubbeldisc-utgåva av F.W. Murnaus klassiska Nosferatu som ser ruskigt fin ut. Vi snackar alltså världens kanske bästa vampyrfilm nånsin, med den fantastiske Max Schreck som greve Orlok.
Snälla tomten, jag har varit så snäll i år…
Läs även andra bloggares åsikter om film, skräckfilm, filmklassiker, nosferatu
Om du hör till oss som undrar vad vi egentligen ska ha Michael Bay till – och vi är några stycken – så har du svaret här. Transformers. Filmen som Michael Bay föddes att göra.
Eftersom jag tillhör fel generation så fattade jag aldrig varför så många blev så till sig i trasorna när det började surras om en Transformers-film. För mig har Transformers alltid varit nåt slags ihopvikbara plastleksaker. Jag var inte riktigt medveten om att de hade gjort så stort intryck på så många, men det hade de tydligen.
Och nu är filmen här på dvd. Onda robotar anfaller jorden i jakt på en grej som kallas för Allspark och kan hjälpa dem att ta över universum. En bunt goda robotar kommer och hjälper människorna att försvara sig. The End.
Ja, du hör ju själv hur det låter. Det är inte subtilt karaktärsdrama direkt. Det är så fånigt att hela filmen har gjorts som en extremt actionpackad och specialeffektsfylld slapstickkomedi, som inte tar sig själv på allvar det allra minsta. Med andra ord: filmen som Michael Bay föddes att göra.
Här kommer nämligen knorren: Det är jättekul. Transformers tillfredsställer på det där viset som bara flera ton metallskrot som kolliderar med fruktansvärd kraft kan göra. Häftiga bilar förvandlas till gigantiska robotar och tillbaka igen. Billiga vitsar till höger och vänster. Sexiga bilder på snygga bruden i porrigt skymningsljus. Massiv förstörelse. Om jag var 14 år skulle jag stå upp och jubla, men jag har fyllt 40 och har fortfarande inte förlåtit Michael Bay för en del tidigare synder, så jag sitter still och småskrockar istället och tycker att John Turturro är skön.
I till exempel The Island eller Pearl Harbor fuckar Bay upp i grund och botten intressanta historier genom att dränka varje uns av mänskligt intresse i effektfyrverkerier, klyschor och klumpigt berättande. I Armageddon är det ungefär samma sak, fast där är grundproblemet att hela upplägget är så otroligt korkat. Innan Transformers tycker jag nog att The Rock var det mest sevärda Bay lyckats sy ihop.
Men här har vi filmen som helt och hållet talar till Michael Bays styrkor, nämligen att leverera spektakulär specialeffektsaction utan hjärna. Det gör han faktiskt ganska bra. Transformers. Filmen som Michael Bay föddes att göra. Jag menar det verkligen.
Läs även andra bloggares åsikter om film, transformers, michael bay, science fiction, action
