Från en husgud till en annan (och steget kunde väl knappast vara längre än från James Ellroy till den här killen). Jag är som bekant omåttligt förtjust iEddie Izzard, och nu har till sist en trailer dykt upp för Believe, som är en dokumentär om Eddies liv och karriär so far. Jag tror men är inte hundraprocentigt säker på att det här är samma projekt som för några år sedan kallades Diva 51.
Jag vet inte vad man ska säga om trailern. Den känns lite rörig och jag vet inte om den direkt ger mig så mycket feeling för filmen – men i det här fallet spelar det ingen större roll eftersom jag kommer att se den så fort jag får chansen i vilket fall som helst. Fast först är det Hovet i december som gäller…
Hittade en notis om en man vid namn Will Pike som ligger förlamad efter att ha blivit skadad i terrordåden i Bombay. Pike och hans flickvän hade planerat att gå och se Eddie Izzard uppträda, men det gick ju inte. Pikes far skrev till Izzard och undrade om han kunde skicka en hälsning till Will för att lindra besvikelsen. Det gjorde inte Izzard. Han dök istället upp på sjukhuset och körde hela sin 90-minutersshow vid Pikes sjuksäng. Hedersknyffel. Vågar vi hoppas på ett Sverigesbesök med Stripped också så småningom?
Jag är väldigt förtjust i komikern Eddie Izzard, som de senaste åren jobbat hårt på att skaffa sig en filmkarriär. Inte mig emot – Eddie har visat att han inte saknar skådespelartalang. Däremot har det varit si och så med kvaliteten på de filmer han hittills medverkat i. Nu har jag förstås inte sett allt han gjort, men mycket av det är frustrerande halvlyckat.
I morgon kväll (fredag 8/2 kl 00:35 för att vara exakt) kan den som är hågad kolla in Hollywoods hemlighet (The Cat’s Meow) på TV4. Där spelar Eddie rollen som Charlie Chaplin i en historia som kretsar kring ryktet att mediamogulen William Randolph Hearst – förlagan till huvudpersonen i Citizen Kane – skulle ha varit inblandad i ett mord i mitten av 1920-talet. Och Eddie är alldeles utmärkt i en film som rymmer flera potentiellt intressanta karaktärer och snygga miljöer men som också är märkligt livlös. Det blir som ett lite mer pretentiöst Agatha Christie-mysterium. Synd.
Ungefär likadant var det med Shadow of the Vampire. Jag vet att en hel del kritiker tyckte den var finfin, och jag håller med om att grundidén var lovande – att Nosferatu-skådisen Max Schreck själv skulle ha varit en vampyr – men resultatet blev mest pompöst och akademiskt. Eddie Izzard däremot hörde till behållningarna i filmen med en underhållande insats som stumfilmsstjärna.
Ocean’s Twelve saknade i princip allt som gjorde Ocean’s Eleven rolig, och filmatiseringen av Blueberry var huvudsakligen obegriplig och seg. Velvet Goldmine gillar jag i och för sig, men det var ju helt och hållet Christian Bales film.
Faktum är att den av Izzards filmer som jag gillar mest är superhjältekomedin Mystery Men, där Eddie spelar skurken Tony P och levererar en av filmens roligaste repliker (”Disco is NOT dead. Disco is LIFE!”). Om Eddie hade fått en större roll och man hade redigerat bort Paul Reubens smärtsamt icke-roliga rollfigur så hade Mystery Men kunnat bli ännu mycket bättre.
Dessutom var det ju väldigt synd att TV3 helt plötsligt bestämde sig för att att inte fortsätta sända The Riches, som jag tyckte började bra. Jag får väl leta upp en dvd-box någonstans.
