Vi gick på bio i helgen för att se den senaste Pirates of the Caribbean-rullen. Vi övervägde 3D-versionen en kort stund. 140 pix per skalle, det vill säga 560 spänn för en familj på fyra. ”Ja, eller hur?” var min första och enda reaktion. Det blev 2D-versionen istället. Och personligen föredrog jag ju det i vilket fall som helst.
För som den surmulna och framstegsfientliga gamla get jag är så är jag ganska skeptisk till den här idén med 3D skulle vara filmens framtid och räddningen för biobranschen. Det är en kommersiell gimmick av det slag som Hollywood gärna krystar ur sig när det är lite motigt för dem, men det ger sannerligen inte en större filmupplevelse. Snarare tvärtom.
Jag har sett en enda 3D-film i mitt liv där tekniken möjligen tillförde något, och det var givetvis Avatar. Det funkade skapligt, mycket beroende på att själva miljöskildringen någonstans var filmens poäng och starkaste sida, och att Avatar dessutom var ovanligt subtil i användningen av 3D-effekter. Jag menar, säg vad ni vill om James Cameron men han är tekniskt väldigt skicklig.
Men: Även vad gäller Avatar tycker jag att de eventuella vinsterna med 3D negerades ganska effektivt av att behöva sitta med de där jobbiga clownbrillorna på näsan (för oss som redan har glasögon i normala fall är det extra obekvämt, kan jag meddela), svårigheter att fokusera blicken i vissa sekvenser med ytterligare obehagskänslor som följd, samt det faktum att 3D-tekniken av någon anledning får allting att kännas mindre. Som att titta in i ett dockskåp, jämfört med de underbara vidder som i normala fall öppnar sig på en bioduk.
Eftersom 3D, för att låna Roger Eberts ord, är komplett olämpligt för vuxna filmer med några som helst seriösa anspråk används det huvudsakligen för nonsensaction och barnfilmer. Men den som någon gång varit på 3D-bio med yngre barn vet att de små knoddarna inte sällan tröttnar på clownbrillorna efter fem minuter och hellre ser dubbelt i 90 minuter.
I rådande läge är 3D detsamma som att betala extra mycket för att få en underlägsen upplevelse. Tack, men nej tack.
Jag har den i bokhyllan, och kanske du också: den där tegelstenen med titeln 1001 filmer du måste se innan du dör. Den som ger en sådan prestationsångest när man bläddrar igenom den och inser precis hur stora luckor man har i sin filmiska bildning. Tanken att verkligen försöka beta av alla de 1001 rullarna har föresvävat mig, men eftersom jag är typen som bara söker efter en ursäkt att ge upp och lägga ner så har jag aldrig kommit till skott.
Det finns det däremot andra som gör, på ett beundransvärt envist sätt, och som dessutom redovisar sina framsteg. Så jag tänkte bara tipsa om 1001 movies – living by the book, där tecknaren m.m. Nicolas Krizan sakta men säkert betar av de ettusenen filmerna.
Själv vore jag nöjd om jag fick tummen ur och tittade på några av de dvd:er som legat osedda i hyllan härhemma i åratal. Uff.
Andra bloggar om film
Javisst, gott folk, det är varmt och soligt ute men själv offrar jag både solbränna och frisk luft för att istället titta på katastroffilmer av ofta diskutabel kvalitet. Men ni vet hur det är: nån måste göra det.
Den här veckan frestar min andra, engelskspråkiga blogg Disaster Movie World med en Sean Connery/Natalie Wood-rökare från 1979, nämligen Meteor. Våra hjältar måste försöka stoppa en urspårad asteroid från att ödelägga jorden. Ungefär som Armageddon, fast med sämre effekter och mindre stämsång. Check it out.
Andra bloggar om film, katastroffilm, sean connery
Jag hör till dem som anmält mitt intresse för att testa den nya videotjänsten Voddler, och nyligen ramlade inbjudan in i mailen. Jag har inte hunnit göra mycket mer än att installera klienten och logga in för att se mig omkring, så jag har egentligen inte så mycket att säga än – mer än att jag håller tummarna för att det ska bli riktigt bra. Än så länge är filmbiblioteket naturligtvis ganska magert och de stora titlarna saknas, men man ska hålla i minnet att tjänsten bara är i betastadiet.
Första intrycket är ändå skapligt, även om jag redan nu tycker att ”väggen” med filmomslag är ett ganska otympligt sätt att presentera sortimentet. Inte heller har jag hittat en ordentlig sökfunktion, vilket är ett måste i förlängningen.
Finns det en sportslig chans att en gratistjänst för streamad film funkar? Jag är inte tillräckligt mycket affärsmänniska för att göra en initierad gissning, men jag hoppas ju på det. Jag tror att så småningom kommer marknaden att komma ikapp tekniken. Om det sedan blir Voddler eller någon annan liknande tjänst som lyckas är en helt annan fråga. Den som är först med något är inte alltid den som sedan lyckas slå mynt av det.
Andra bloggar om film, voddler
Postat den 8 september 2009 Tidsfördriv
Har du ingenting bättre för dig kan du alltid hoppa över till Quizible som frestar med ett stort quiz om filmaffischer. 101 stycken, närmare bestämt, och ditt jobb är att gissa vilka filmer de kommer ifrån. Jag tog 88 av 101 på första och kan konstatera att jag inte är vidare bra på skräckfilmer. Fast det visste jag ju redan.
(Via HeyUGuys!)
Andra bloggar om film, quiz
Jovisst var det Russell Crowe och Al Pacino som gömde sig bakom pixlarna, och då förstår ju alla och envar att filmen det rörde sig om var The Insider, det förnämliga thrillerdramat om fula metoder i tobaksbranschen.
De fem som först skickade in rätt svar och därmed vann friplåtar till Manns nya film Public Enemies var André, Stefan Pettersson, Jonas, Foghagen och Andreas Johansson. Biljetterna är på väg med posten.
Jag är också glatt överraskad över responsen på tävlingen – tack alla ni som skickade in svar!
Min recension av Public Enemies kommer i veckan.
Andra bloggar om film, tävling, public enemies
Judd Apatow och kretsen runt honom har fått till det rätt bra i sånt som Dumpad och 40 Year Old Virgin. Step Brothers är dock inte någon av deras allra finaste stunder, trots John C Reilly i rollistan och trots att regisserande Adam McKay också gjorde Anchorman.
Reilly och Will Ferrell (som ställda sida vid sida plötsligt är ganska lika) spelar två män i 40-årsåldern som aldrig riktigt vuxit upp och flyttat hemifrån. När deras ensamstående föräldrar finner varandra och gifter sig blir de därmed motvilliga styvbröder. Allihopa flyttar ihop vilket leder till syskonrivalitet och därefter ännu allvarligare problem när herrarnas ovilja att växa upp gör relationerna alltmer ansträngda.
Den här filmen bygger på ett enda gag, nämligen att två vuxna män beter sig som småungar. Vilket väl egentligen bara är halvroligt redan från början. Men det funkar en stund, innan det så sakteliga mest blir enformigt i sin fånighet. Ferrell och Reilly är tillräckligt goda komiker för att kunna hålla någorlunda liv i anrättningen men trots det känns det ändå som om filmen trampar vatten.
Två saker ska dock föras upp på pluskontot: dels Richard Jenkins (japp, han igen) som fadern i familjen, och dels att filmen avslutas med en sekvens där två vuxna män spöar upp en skock skolbarn. Det förekommer inte så ofta på film.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, will ferrell
Bröderna Coens två senaste filmer visar med eftertryck att de är i högform igen efter den okaraktäristiska besvikelsen som var The Ladykillers. No Country for Old Men var en tuff och tung historia, medan Burn After Reading är komedi av prima märke med idel högklassiga skådisar i rollistan.
För visst är det så att en del av nöjet med Burn After Reading är att se Brad Pitt, John Malkovich och Tilda Swinton samsas med Coen-bekanta som George Clooney och Frances McDormand. Det är bra spelat hela vägen, och ganska underhållande att se en aktör som Malkovich måla med en betydligt bredare pensel än han oftast gör.
Malkovich spelar CIA-analytikern Cox som får sparken. Hans fru vill skiljas, och via hennes advokats tankspridda sekreterare hamnar en CD-skiva med manuset till Cox självbiografi, där han tänker avslöja de hemligheter han samlat på sig under karriären, i händerna på den korkade gymtränaren Chad (Pitt). Chad och hans kollega Linda (McDormand) får för sig att utpressa Cox för att skaffa pengar till de plastikoperationer Linda vill genomföra. Cirkeln sluts när Linda dejtar via nätet och träffar Harry (Clooney) som är något slags beväpnad statstjänsteman och råkar vänstra med Cox fru.
Naturligtvis går allt fel som kan tänkas gå fel i en historia som allteftersom tvinnar ihop de olika trådarna på ett mycket underhållande sätt. Det här är Coen-komedi av välkänt snitt, befolkad av knepiga typer och allmänna losers som ställer till det i sin hopplösa jakt på något slags lycka.
Story, rollfigurer och skådespeleri är kul i sig, men grädden på moset är nästan hur Joel och Ethan förpackar vad som i grunden är en klantfars och ger den de attribut som traditionellt tillhör jättetuffa teknothrillers, inklusive magnifika inzoomningar från spionsatelliter och ett stundtals dundrande soundtrack. Det senare blir närmast metafilmiskt komiskt när de mullrande trummorna ackompanjerar ett montage där de olika karaktärerna utför diverse triviala ärenden i sin vardag.
Slutligen måste jag också nämna Richard Jenkins, som lite grann i skuggan av storstjärnorna gör en lysande insats som den slokörade gymägaren. Toppklass där.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, bröderna coen, brad pitt, george clooney
Kuppfilmer går det tretton på dussinet, men det är sällan de är så tajta som den här. Spike Lee, i vanliga fall känd för lite mer kontroversiellt material, gör med Inside Man en ganska rak kriminalthriller och gör det med stil.
En grupp rånare slår till mot ett bankkontor på Manhattan och tar ett femtiotal personer som gisslan. Polisen Keith Frazier tar hand om fallet och försöker förhandla med ledaren för rånarna. Det står snart klart att Frazier har att göra med en ovanligt smart rånare som ligger steget före. Och när en kvinna med band till stadens mäktigaste män blandar sig i leken inser Frazier att det här inte är något vanligt bankrån.
Att avslöja mer om handlingen vore inte schysst mot den som ännu inte sett filmen. Det räcker med att säga att Lee och manusförfattaren Russel Gewirtz satt ihop en intrig som håller intresset uppe hela vägen och kommer med flera oväntade vändningar.
Berättelsen om bankkuppen och spelet mellan polis och rånare är underhållande, men det som verkligen ger filmen liv är de små detaljerna runt om. Men det vore väl knappast en Spike Lee-film om han inte fick med åtminstone en touch av samhällskritik, och här finns många små iakttagelser om livet i USA efter 9/11 – till exempel en bankanställd sikh som genast blir misstänkt på grund av sin turban – och relationerna mellan olika folkslag och raser. Ibland med en fin komisk twist som bonus.
Denzel Washington gör en bra insats som Frazier och Clive Owen har gjuten pondus som ledare för rånarligan. Willem Dafoe och Chiwetel Eijofor är underhållande i sina biroller medan Jodie Foster som den mystiska Madeleine White inte hinner göra något större intryck.
Möjligen drar Lee ut för långt på finalen – vid det laget har vi förstått hur det hela hänger ihop och vi behöver inte fler förklaringar – men bortsett från det är Inside Man en elegant och mycket underhållande film.
På tv: Torsdag 2/4 kl 21:00 på TV6.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, spike lee, clive owen, denzel washington
Jag har utvecklat en viss smak för alternativcountry, bluegrass och andra former av rotmusik (eller moderniserad dito) från de amerikanska sydstaterna, så naturligtvis fastnade jag framför Searching for the Wrong-Eyed Jesus på SVT i går kväll.
Med musikern Jim White som ciceron blir det en och en halv timmes irrfärd genom djupaste södern i ett slags friformsdokumentär, som mer försöker skildra ett sinnestillstånd än någon egentlig musikriktning eller samtida samhälle. Den bild av sydstaterna som tonar fram – en förbisprungen region som fastnat i utarmat förkrigsmörker och färgas av fattigdom och religion och befolkas av kufer och white trash – är sannolikt mer mytologisk än representativ för Södern som helhet.
Samtidigt bildar de här miljöerna och berättelserna en resonansbotten för den musik det i förlängningen handlar om – den ofta mörka folkmusik som skildrar ett hårt och tröstlöst liv med Jesus och djävulen som påtagligt närvarande krafter. Som ett stycke stämningsfull ”Southern gothic” är det sevärt. Och snyggt filmat därtill.
Hur det låter? Leta upp 16 Horsepower (Spotify), The Handsome Family (Spotify) eller Lee Sexton (Spotify). Enjoy!
Andra bloggar om film, filmrecensioner, musik, americana
