I min lilla värld är filmversionen av Watchmen en ganska stor händelse, vilket jag inser att det inte är om man inte är uppfödd på en diet av serier. Jag ska försöka se den snart, och försöker avhålla mig från att läsa för mycket recensioner för att undvika att färga min egen upplevelse med andras åsikter alltför mycket. Men jag halkade in hos Roger Ebert som gav den full pott och kallade den för
a film experience of often fearsome beauty
och det gör ju inte att förväntningarna sjunker, direkt.
Andra bloggar om film, watchmen
Jorå, så att jag satte igång en ny blogg. Huvudsakligen för att jag är komplett dum i huvudet och uppenbarligen har alldeles för mycket ledig tid.
Det andra skälet är att jag successivt skrivit mer och mer om katastroffilmer, och eftersom jag hittade förvånansvärt få bra sajter när jag googlade runt på det ämnet så fick jag för mig att det kunde bli en schysst temablogg.
Har ni hängt med här på Crippas filmblogg så har ni redan läst det mesta av det som ligger på Disaster Movie World, fast på svenska (japp, den nya bloggen är på engelska och kommer därmed att bjuda på ohyggligt många fler språkfel). Successivt kommer det väl att bli lite mer unikt material där, men mycket kommer att vara dubbelpublicering och räkna inte med någon högre inläggsfrekvens. Det mesta krutet kommer jag fortfarande att lägga här.
Det var det. Somna om.
Andra bloggar om film, katastroffilm
För första gången i mitt liv är jag faktiskt lite nyfiken på en film med Jean-Claude van Damme i huvudrollen. Jag är ingen större vän av gamla avdankade actionbiffar, men däremot är jag en varm anhängare av att man ställer invanda uppfattningar på huvudet och undergräver vedertagen image. Vilket verkar vara ungefär vad man försöker göra i JCVD, som tycks vara Jean-Claudes svar på I huvudet på John Malkovich. Jag vet, det låter crazy, men att döma av vad som sagts och skrivits om den här filmen verkar det faktiskt fungera.
Atlantic Film ombesörjer den svenska premiären som är satt till den 27 mars. Trailers och grejor finns på den svenska JCVD-sajten.
Andra bloggar om film, jean-claude van damme
Vad sägs om en alldeles äkta Oscarsvinnare? When Worlds Collide (svensk titel: Flykten från jorden), prodicerad av klassiske sf-producenten George Pal och regisserad av Rudolph Maté (som också gjorde noirstänkaren D.O.A.) vann kategorin Bästa specialeffekter vid 1952 års Oscarsgala. Och faktum är att de miniatyrbaserade effektsekvenserna fortfarande är filmens absoluta höjdpunkt såhär ett halvt sekel senare.
Filmen öppnar med att några astronomer upptäcker att en stjärna, Bellus, med vidhängande planet, Zyra, befinner sig på kollisionskurs med jorden, och det är ingen tvekan om att jorden kommer att dra det kortaste strået. Mänsklighetens enda hopp är att bygga en ark i form av ett rymdskepp och packa det fullt med människor och djur för att fly till Zyra och fortsätta livet där. Vetenskapsmännen blir utskrattade, men lyckligtvis har de några rika finansiärer som är villiga att sponsra projektet. En av dem är den rullstolsbundna Sydney Stanton (John Hoyt) som är en skamlös egoist som enbart har sitt eget bästa i åtanke. Han är lätt den bästa karaktären i filmen.
Vi får följa byggandet av rymdskeppet och diskussionerna om vem som bör få följa med, och vi bjuds dessutom på en fesljummen kärlekstriangel mellan en cool frilanspilot, en trist läkare och dottern till en av de ledande forskarna.
När Zyra äntligen passerar jorden lyfter filmen avsevärt tack vare ett montage av katastrofala händelser, uppenbart miniatyrbaserade men trots det väldigt fina och charmiga: enorma flodvågor översvämmar städerna, transformatorstationer exploderar, okontrollerade bränder bryter ut. Jorden får sig en rejäl omgång, och för överlevarna återstår bara att vänta på det slutliga dråpslaget när Bellus själv anländer ytterligare några dagar senare.
Man lyckas dock få ark-skeppet klart i tid, och genom lottdragning utses de 40 lyckliga som får chansen att leva vidare. De som blir tvungna att stanna kvar gör sent omsider upplopp, men lyckas inte stoppa avfärden. De 40 – eller 38, efter att en av forskarna offrat sig själv för att stoppa den elake rullstolskillen från att ta sig ombord – anländer till Zyra, där de kan konstatera att planeten givetvis har en atmosfär som är som skräddarsydd för människor. Sicken tur!
When Worlds Collide är charmig men väldigt daterad i många avseenden (som det faktum att det uteslutande är kritvita kaukasier som får uppdraget att föra mänskligheten vidare) och skådespeleriet drar åt det träiga hållet. Men grundstoryn är hyfsat underhållande, och den elake Sydney Stanton och de fina effektsekvenserna gör att rullen är värd en titt för den som gillar katastroffilm.
Fotnot: Tydligen ska det bli en remake på When Worlds Collide nästa år, i regi av Stephen Sommers. Hoppas den elaka rullstollskillen får vara med då också.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, katastroffilm, science fiction
Postat den 23 februari 2009 Religulous
”Faith means making a virtue of not thinking.”
När Bill Maher gör en film om religion finns det en påtaglig risk att han huvudsakligen predikar för de redan omvända. Religulous är en rolig och vass bredsida mot organiserad religion i allmänhet och den fundamentalistiskt undergångskåta varianten i synnerhet, och förtjänar en stor publik. Sannolikt kommer den publiken att vara välvilligt inställd redan från början.
Religulous är inte så mycket en dokumentär i klassisk bemärkelse som en ogenerad partsinlaga. Den har guerillastilen gemensam med exempelvis Michael Moores filmer, men Maher försöker inte för ett ögonblick spela opartisk faktajägare. Istället reser han världen runt och ställer näsvisa frågor till företrädare för olika religioner och rörelser med det uppenbara syftet att få dem att trassla in sig i orimligheter eller dumheter…vilket inte är alltför svårt.
Roligast och mest avslöjande är kanske den amerikanske tv-predikanten som försöker förklara att ”money happens” när man tror på gud, och sedan misslyckas med att citera Jesus ord om kamelen och nålsögat. Konstigast är förmodligen den katolske prästen som står utanför Peterskyrkan, verkar allmänt försupen och mer eller mindre avfärdar hela kristendomen som bullshit – men han har god konkurrens av predikanten som påstår sig vara Jesus eller den ortodoxe juden som åker på förintelseförnekarkonferens i Iran.
Vill man lära sig mer om religion som sociologiskt fenomen eller historisk företeelse är det här fel film att se. Maher är intresserad av att kritisera och ifrågasätta. Eftersom jag håller med honom i sak tycker jag att Religulous är en vass, snärtig och sevärd film. De som anser att Maher har helt fel kommer troligen att tycka att den är elak och oschysst vinklad. Men det kan de å andra sidan gott stå ut med, med tanke på hur sakliga de själva brukar vara när andra människors livsstil kommer på tal…
Andra bloggar om film, filmrecensioner, religion, bill maher
George Kennedy.
Om du letat efter en film där en av rollfigurerna dör efter att ha blivit påkörd av ett Concorde-plan så behöver du inte leta längre: Concorde – Airport 79 är den filmen. Och incidenten på startbanan är bara ett av många sanslösa inslag i denna den fjärde och sista delen av den berömda Airport-serien.
Den här gången är handlingen direkt svagsint. I korthet går det ut på att en tv-reporter (Susan Blakely) får nys om att en förmögen industriman (Robert Wagner) – som också råkar vara hennes boyfriend – har varit inblandad i illegal vapenhandel. Precis när hon ska borda Concordplanet på väg till Moskva via Paris får hon i sin hand dokumenten som bevisar olagligheterna. Robert Wagner lovar att möta henne i Paris och förklara allt. I själva verket planerar han att sätta stopp för henne på det mest diskreta sätt man kan tänka sig: genom att skjuta ner Concorden med en missil.
George Kennedy, som varit med sedan den allra första Airport-filmen, har nu hunnit omskola sig från flygplatsarbetare till Concordepilot, och visar genom en serie spektakulära rollar och loopar att en Concorde kan utmanövrera vilket jaktplan som helst – för att inte tala om missiler.
Robert Wagners första attentat misslyckas. Under mellanlandningen i Paris träffas han och Susan Blakey igen. Susan gör slut och försäkrar att hon ska avslöja allt…när hon väl kommit till Moskva. Man kan tycka att Robert Wagner skulle ta chansen att tysta henne när de befinner sig på tu man hand på en ödslig gata i Paris mitt i natten, men icke sa Nicke. Istället väljer han en betydligt mer invecklad metod. Under tiden bearbetar George Kennedy saknaden efter sin döda fru genom att ligga med en fransk hora spelad av Bibi Andersson, som Georges andrepilot Alain Delon bjuder på. Hedersknyffel.
När resan fortsätter nästa dag har Wagners underhuggare installerat en manick som öppnar lastluckan mitt under flygningen, vilket orsakar att ett stort hål rivs upp i botten av planet. George Kennedy och Alain Delon lyckas som tur är nödlanda Concorden mitt på en bergssida i Alperna, där – som av en lycklig slump – ett komplett räddningsteam står redo att undsätta passagerarna innan planet exploderar.
Förutom den absurda handlingen bjuder Airport 79 på riktigt vissna visuella effekter och en uppsättning jättetråkiga skämt. Som oftast i katastroffilmer har man klämt in en vild blandning av personer, men den här gången är så gott som alla sjukt irriterande. Vi möter bland annat ett lag ryska elitgymnaster på väg hem samt några musiker som ska till jazzfestivalen i Moskva (1970-talets Sovjet var ju som bekant ett riktigt jazzmecka). Den enda som gör något bestående intryck är Jimmie Walker, som påminner lite om Snoop Dogg och tillbringar delar av resan med att sitta pårökt inne på toaletten och lira saxofon.
Stundtals är det som att se en parodi på en katastroffilm. Det är inte särskilt underligt att Airport-serien gick i graven i och med den här rullen.
Det här var på den tiden man fick röka (på) ombord på flygplanen.
Därmed har vi också avverkat hela serien här på bloggen. Tidigare delar: Airport, Airport 75 och Airport 77.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, katastroffilm
En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de har fått.
Jag vet inte om man kan kalla en film som nominerades till fyra Golden Globes och tre Oscars för ”förbisedd”, men för bloggändamål får den hamna i den kategorin. Och det är sant att medan kritikerna tog den till sina hjärtan så var publiken allmänt ointresserad vilket resulterade i en ekonomisk flopp. Men låt dig inte luras av det, för Wonder Boys är en liten pärla, regisserad av Curtis Hanson som ett par år tidigare levererat den finfina L.A. Confidential.
Wonder Boys, byggd på en roman av Michael Chabon, berättar en varm och ömsint historia om att hitta rätt i sitt liv. Michael Douglas är ruskigt bra som Grady Tripp, universitetslärare i litteratur och själv en gång i tiden ett litterärt underbarn med en succéroman bakom sig. Just nu präglas hans liv av allmän oreda: hans fru har lämnat honom, han vänstrar med sin chefs hustru Sara, hans nya roman har blivit ett evighetsprojekt av löjliga proportioner och han röker för mycket gräs. Saker och ting sätts i rörelse i samband med universitetets årliga litteraturfestival, då diverse trassliga händelser gör att Grady blir tvungen att ta itu med sitt eget liv.
Handlingen rymmer diverse mer eller mindre sorglustiga episoder men Curtis Hanson låter det aldrig bli platt situationskomik. Här är det verkligen karaktärerna som driver filmen framåt och historien är berättad med en underbar känsla för detaljer. Det finns inget överflödigt i filmen – allting (okej, nästan allting) har sin givna plats och kommer förr eller senare till ”nytta”, utan att för den skull bli förutsägbart.
Figurerna är väl tecknade och Douglas & co. gör dem flerdimensionella och komplett trovärdiga. Douglas blir allt mer nedgången och sjavar runt i en ful gammal badrock men filmen förlöjligar honom aldrig. Tobey Maguire spelar studenten James återhållet men med fina nyanser medan Robert Downey, Jr. tillåts släppa loss mer som Gradys strulige redaktör Crabtree. Och Frances McDormand är som vanligt strålande: pricksäker, värdig och vacker i rollen som Sara.
Komedin är av det finstilta slaget och bygger mer på en underliggande humoristisk ton än på direkta skämt (även om det finns några roliga replikväxlingar). Det är fint flyt i berättandet och för en gångs skull känns huvudpersonens inre utveckling både naturlig och trovärdig. En intellektuell feelgoodrulle – när såg du något sådant senast?
Andra bloggar om film, filmtips, michael douglas, robert downey jr, komedi
Och apropå Robert Downey, Jr. kan du med fördel ta en titt på Kiss Kiss Bang Bang i TV6 i morgon kväll, om du inte redan sett den.
Downey hade ju som bekant några förlorade år där under 90-talet när han åkte ut och in på rehabkliniker som en jojo. Nån gång kring millennieskiftet tog han sig samman och började återuppbygga sin karriär igen. 2005 gjorde han Kiss Kiss Bang Bang som må vara en bagatell, men en mycket underhållande sådan.
Downey spelar småboven Harry, som under en flykt från polisen ramlar in på en audition, och gör sådant intryck att han skickas till Hollywood för att provfilma för en roll som polis. För att bekanta sig med rollen paras han ihop med privatdeckaren Gay Perry (Val Kilmer), och innan han vet ordet av är han insyltad i ett alldeles verkligt mordmysterium.
Förutom att bekräfta att Downey var tillbaka och vid utmärkt vigör innebar Kiss Kiss Bang Bang också Shane Blacks återkomst, vilket det surrades en hel del om då. Black var manusförfattaren som fick cred för att ha satt fart på actionkomedigenren med Dödligt vapen, men som försvann från branschen efter några tunga floppar i mitten på 90-talet.
Så Kiss Kiss Bang Bang bjussar på två före detta storheter på comebackstigen: Black med ett snärtigt och självironiskt manus, och Downey med sprudlande energi och bett i repliken. Det är snyggt, rappt, lagom fånigt och andas kärlek till noirfilm och billiga pocketdeckare. Kul, kort sagt.
Andra bloggar om film, filmtips, robert downey jr, komedi
Nä, men jag är faktiskt lite besviken. Jag gillar både Ben Stiller och Robert Downey, Jr., och tyckte att upplägget för Tropic Thunder – en bunt Hollywoodskådisar som spelar in en krigsfilm men utan att inse det hamnar mitt i ett riktigt krig – lät väldigt tacksamt. Men resultatet är tyvärr långt ifrån den skrattfest jag hade hoppats på.
Idéerna, parodierna och de satiriska påhoppen finns ju där, men de blir sällan så roliga som de borde ha blivit givet det uppbåd av stjärnor som medverkar och den budget man bränt på projektet.
Robert Downey, Jr. är verkligen väldigt bra som superpretto Oscarsvinnare som färgat hela huden brun för att kunna spela afroamerikan, och hans karaktär är en bra kommentar till Hollywoods stundtals helidiotiska castingidéer. Ben Stillers i förhand kritiserade drift med Oscarsjuryns svaghet för mentalt handikappade huvudpersoner (så länge de är ”lagom” handikappade på ett gulligt sätt) är också helt rätt. Bägge är roliga – men ofta mer på det teoretiska planet än på det praktiska. Jag uppskattar gagsen men de får mig inte att skratta i praktiken.
Så är det med stora delar av filmen. Trots att det är väldigt påkostat och välproducerat så har hela filmen en rätt ofokuserad känsla. Som om man inte kunnat bestämma sig för om man ska bränna krutet på häftiga specialeffekter och stunts eller på komedin. Det slutar i en halvmesyr – som det tyvärr ofta verkar göra med storbudgetkomedier.
Mest skrattar jag när Steve Coogan utan förvarning trampar på en mina och sprängs i atomer. Med tanke på all satir man bakat in i manuset är det inte riktigt vad jag hade förväntat mig.
En helt annan sak: Säga vad man vill om Tom Cruise, men karln bjuder verkligen på sig själv i rollen som vidrig filmbolagsboss. Hans hiphopdans är en höjdpunkt i filmen. Hatten av för det.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, ben stiller, tom cruise
Det är inte alls så att folk enbart laddar ner de senaste filmerna, säger TorrentFreak enligt en nyhetsnotis. I själva verket är det tydligen ”äldre” filmer som laddas ner mest. Som bevis anför man Get Smart, Journey to the Center of the Earth och Indiana Jones och kristalldödskallens rike, som samtliga hade premiär mellan maj och juli i år.
Ursäkta, men…”äldre” filmer?! Vi snackar tre månader här.
Om Get Smart är en ”äldre” film, vad ska man då kalla sånt som släpptes förra året eller – herregud – före millennieskiftet? Fossila filmer?
Kids today, I’m tellin’ ya’…
Nej, jag förstår förstås vad de vill säga, men de säger det på ett sätt som får dem att framstå som korkskallar med attention span som guldfiskar. Och det illustrerar samtidigt ett av skälen till att jag personligen inte orkar ladda ner en massa: det är ändå bara de senaste blockbusterrullarna som är tillgängliga. Tänk vilken glimrande resurs det skulle vara om det istället gick att hitta gamla, smala eller udda filmer som kan vara svåra för att inte säga omöjliga att få tag på genom reguljära kanaler. Ska jag se The Dark Knight när den är aktuell så vill jag ju ändå se den på bio, inte på min tv.
Men det är ju jag det. Och ”Boy, is my finger not on the pulse of America”, som Bill Hicks sa om Basic Instinct.
Andra bloggar om film, fildelning, bittorrent
