Feelbad med Ethan och Philip. Foto: SF/Capitol Films
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men förmodligen var det en trailer eller ett klipp på nätet som gav mig intrycket att Before the Devil Knows You’re Dead lutade åt komedihållet.
Det gör den inte. Alls. Tvärtom är det ett riktigt svart (kriminal)drama där i princip allting går åt skogen med obönhörlig konsekvens.
Andy och Hank (Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke) är bröder med problem. Andys äktenskap knakar i fogarna, han fifflar på jobbet och han knarkar – Andy behöver pengar. Hank är en allmän loser som inte kan betala underhållet – Hank behöver pengar. Andy kommer på en smart idé om hur de båda ska komma på grön kvist igen. Sen går allting åt helvete.
Sidney Lumet har väl varit ganska ojämn på senare tid, men på 70-talet formligen spottade han ur sig bra filmer (Serpico, Dog Day Afternoon, Network, Equus) och han har dessutom äldre klassiker som 12 Angry Men på meritlistan. Många har sagt att Before the Devil Knows You’re Dead är det bästa han åstadkommit på 20 år eller så, och det är möjligt (jag har lite för stora luckor när det gäller hans produktion på 80- och 90-talen).
Det här är en bra story, välspelad och snitsigt berättad med en struktur som hoppar både kronologiskt och mellan de olika personerna för att ge oss sammanhangen ur flera olika synvinklar. Egentligen hittar jag inte så mycket att klaga på – det är helt klart den typ av film jag ofta faller för, så jag har svårt att riktigt sätta fingret på varför jag ändå känner mig en aning ljummen inför den. Kanske behöver jag se den en gång till. Jag återkommer när det klarnar.
Andra bloggar om film, filmrecension, philip seymour hoffman, sidney lumet
Håll i hatten!
Det är ju inte bara Harrison Ford som har blivit tjugo år äldre. Det har ju vi också blivit. Och det är väl en av de bidragande orsakerna till att Indiana Jones och kristalldödskallens rike känns som…en lite smådammig repris.
För visst innehåller filmen den stuns och fart och fläkt man kan förvänta sig när superskäggen Lucas och Spielberg är i farten, men det är också så självmedvetet och blankpolerat att det hela blir en gäspning.
Somliga har ondgjort sig över såväl filmens titel som dess final, men båda ligger egentligen rätt bra i linje med de gamla filmerna som också osade pulpmagasin och gjorde paradnummer av övernaturligheter som förbundsarken och den heliga graal. Ur det perspektivet tycker jag knappast att kristallskallar och utomjordingar är så mycket att störa sig på. Här är problemet snarare att finalen blir alltför vag och osammanhängande.
Men som Johanna Koljonen konstaterade på Weird Science är den här typen av högbudgeterade B-filmer ingen ransoneringsvara nu för tiden. Spielberg/Lucas vill gärna framhäva hur oldschool de är – trots massiv CGI-användning i flera sekvenser – och egentligen är det bara just nostalgifaktorn som motiverar den här filmen. Dess modernare arvtagare, från pimpade klassiker som Mumien till serietidningsfilmatiseringar som Batman och Hellboy, är i de flesta avseenden både effektivare och fräschare som effektäventyr med wow-känsla (och somliga lyckas rentav få med sig en viss samtidsrelevans också).
Jaharu. Men hur var filmen då? Tackar som frågar: Harrison Ford är sitt vanliga småtjuriga jag, och det finns bland annat ett motorburet slagsmål som tillsammans med en armé elaka myror utgör den äventyrsmässiga behållningen och är ganska sevärda. Några gags är rätt roliga, några ganska krampaktiga och övertydliga (det där ormskämtet tog ju aldrig slut). Annars är det ungefär som det var för tjugo år sedan, med skillnaden att vi alla blivit lite äldre och fått lite vidare referensramar.
Inte så väldigt mycket att hetsa upp sig för, med andra ord.
Andra bloggar om film, filmrecension, indiana jones
Philip Seymour Hoffman och Tom Hanks.
En pojke får en häst i present på sin 14-årsdag. ”Så underbart”, säger alla byborna. ”Vi får se”, säger zenmästaren. Två år senare ramlar pojken av hästen och bryter benet. ”Så förfärligt”, säger byborna. ”Vi får se”, säger zenmästaren. Så bryter kriget ut och alla unga män måste dra ut i fält, utom pojken som inte kan på grund av sitt skadade ben. ”Så underbart”, säger byborna. ”Vi får se”, säger zenmästaren…
Den historien berättar Philip Seymour Hoffmans rollfigur, CIA-agenten Gust Avrakotos, mot slutet av Charlie Wilson’s War och knyter därmed ihop händelserna i slutet av 1980-talet med världen efter den 11 september 2001. En svårighet med operationer av den typ som skildras i filmen, när USA hjälpte mujaheddin att driva ut Sovjet ur Afghanistan, är ju att man aldrig har full kontroll över konsekvenserna. Poängen i sammanhanget, även om manusförfattaren Aaron Sorkin är för subtil för att säga det rakt ut, är att USA:s ovilja att stanna i Afghanistan och hjälpa till att återuppbygga landet i förlängningen banade väg för det kaos ur vilket talibanerna och Osama bin Laden kunde resa sig.
Historien i sig är fascinerande så det förslår och bra stoff för en film: en festprisse till kongressman och en undanskuffad CIA-agent med attitydproblem lyckas med hjälp av en stenrik societetsdonna från Texas beväpna den afghanska motståndsrörelsen och i förlängningen få Sovjetunionen på fall. Material som klippt och skuret för just Sorkin (Vita huset), och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler, med mera) gör en sevärd film av ett pratigt – men mycket välforumulerat – manus.
Det bör väl påpekas att inledningen är något kompakt och tungrodd: massor av politisk dialog introducerar kongressman Charlie Wilson (Tom Hanks) men hjälper inte storyn att komma igång. När väl CIA-mannen Avrakotots (Hoffman, som sagt) och societetskvinnan Joanne Herring (Julia Roberts) kommer in i bilden blir det dock fart på både intrigen och de snärtiga replikskiftena.
Det är intressant och, tack vare Sorkins rappa manus och den rutinerade och mycket samspelta huvudrollstrion, i stora delar väldigt underhållande. Samtidigt funkar filmen ypperligt som tankeväckare, i synnerhet (vilket sannolikt är avsikten med att göra den just nu) i ljuset av skeendena i Irak. ”Should we stay or should we go?”, för att citera The Clash.
Andra bloggar om film, filmrecension, charlie wilson’s war, tom hanks, julia roberts, philip seymour hoffman
Postat den 9 juli 2008 Juno
Fördelen med att dröja med att se en film är att alla andra redan tagit hand om själva diskussionen så man kan glida in på banan och välja position. Argumenten är redan framtagna. Vad gäller Juno har vi redan hunnit hela varvet runt från glödande beröm till backlash till anti-backlash.
Jag har ingenting nytt att tillföra i sammanhanget. Jag placerar mig i det förmodligen ganska breda segment som tycker att det är en sevärd liten film när den väl lägger sin tillkämpat hippa ton och beräknande indie-sensibilitet (och repliker som ”Silencio, old man”) åt sidan och låter karaktärernas ironiska fasader rämna.
För i början är Juno ganska påfrestande. En trovärdig skildring av tonårsgraviditeter är det knappast, och jag har väldigt svårt att köpa den svårartat lillgamla karaktären Juno under första halvan av filmen. Visst är replikerna vassa och roliga, men herregud, sådär pratar ju ingen! Vilket förvisso är helt irrelevant kritik när det gäller en fiktion. Men ändå.
Sedan händer någonting, och det är Diablo Codys stora förtjänst att hon lyckas få detta att växa fram ur den ovan beskrivna inledningen. Vanessa bryter sig ur rollen som stiff neurotisk yuppiebrud och Juno själv klarar inte längre att agera oberörd av allt som försiggår och känslorna kommer upp till ytan och it gets messy. Till sist kommer filmens hjärta fram och alltihopa blir smått rörande och väldigt svårt att tycka illa om.
Andra bloggar om film, filmrecension, juno
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Ben Affleck som skådespelare, men jag får lyfta på hatten för hans regibegåvning. Gone Baby Gone är Afflecks första långfilm som regissör och han gör ett riktigt stabilt jobb med den.
Gone Baby Gone bygger på en deckare av Dennis Lehane och är en mörk berättelse om ett försvunnet barn. Casey Affleck spelar privatdetektiven som tillsammans med sin partner (Michelle Monaghan) blir anlitad att jobba med fallet. Polischefen (Morgan Freeman) tvingas motvilligt släppa in dem i utredningen, och Ed Harris och John Ashton (javisst, Taggart från Snuten i Hollywood) spelar de två veteranutredare som har hand om fallet från polisens sida.
Med god hjälp från sin utmärkta ensemble lyckas Affleck bjuda på en atmosfärrik kriminalhistoria med en twist eller två längs vägen. En av filmens allra bästa sidor är faktiskt miljöskildringen – inte för att jag någonsin varit i Boston, men Affleck har lyckats ge filmen en avskalat realistisk feeling.
Gone Baby Gone är mer spännande drama än nagelbitarthriller, och har en ganska vemodig ton. Storyn utmynnar till sist i ett moraliskt dilemma som i högsta grad är värt att fundera på och som är väl argumenterat från båda sidor.
Casey Affleck var bra i Mordet på Jesse James, och han är väldigt bra här också, kapabel till just de nyanser som hans äldre bror ofta har lite svårt med när han ställer sig framför kameran. Ed Harris, förnämlig som alltid, är filmens andra nav, men även Amy Ryan är mycket bra som den försvunna flickans mamma.
Andra bloggar om film, filmrecension, gone baby gone, ben affleck, dennis lehane, casey affleck
Om en rollfigur i en komedi plötsligt känns som att han är filmens ”comic relief” – då är det inte någon särskilt bra komedi. Men så är det faktiskt med Run Fatboy Run, som jag såg enbart för att den har Simon Pegg i huvudrollen, och han var rolig i både Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Men den här gången handlar det inte om något samarbete mellan radartrion Pegg/Frost/Wright, utan om en betydligt slappare historia regisserad av David ”Ross i Vänner” Schwimmer. Att Pegg varit inblandad i manuset hjälper tyvärr inte.
Det handlar om Dennis som överger sin gravid flickvän Libby (Thandie Newton) vid altaret men som fortfarande går och trånar efter henne. Nu har Libby träffat en ny kille i form av den framgångsrike amerikanen Whit (Hank Azaria). Och eftersom Whit springer maraton för välgörenhet inser slapphögen Dennis att ett maratonlopp är rätt sätt att vinna Libby tillbaka.
Det här är med andra ord precis som vilken romantisk komedi som helst, fast lite dummare, lite segare och lite sämre tajmat. Det blir aldrig särskilt roligt. Bäst är faktiskt ståuppkomikern Dylan Moran i en liten biroll som Libbys kusin.
Och reflektionen om ”comic relief” dyker upp i min skalle mot slutet av filmen när Dennis hyresvärd – han är tjock! han har ett långt konstigt namn! han är från Pakistan! han är en klassisk komedifigur! – kommer lubbande och ser tokig ut för att inte slutet ska bli för sockersött.
Andra bloggar om film, filmrecension, dvd, run fatboy run, simon pegg, david schwimmer
Den kanske bästa scenen i American Gangster kommer alldeles i slutet, och är i all enkelhet en dialog i ett förhörsrum mellan de två huvudpersonerna. Det är den slutliga maktkampen i form av ett snärtigt och välskrivet meningsutbyte där de artiga replikerna speglar två järnviljor. Det är också filmen payoff i ytterligare en bemärkelse: i princip första gången filmens två stjärnor Denzel Washington och Russell Crowe efter nästan två och en halv timme får spela mot varandra.
Vad som kommer dessförinnan är en ambitiös och till större delen lyckad gangsterfilm som verkar vilja parkera någonstans mellan Scarface och Gudfadern. Men American Gangster är också resultatet av ett annat temperament: en mer distanserad hållning jämfört med Coppolas nästan romantiska blick och de Palmas psykotiska våldsorgie. Vilket är passande givet att detta handlar om en gangster som nästan skildras som en bokhållarkaraktär: oklanderligt prydlig och kyligt korrekt men brutal under ytan.
Berättelsen bygger på den verkliga historien om Frank Lucas som med hjälp av lika delar hänsynslöshet och slipat affärssinne tar över heroinhandeln i 1960-talets Harlem och blir stans nya gangsterkung. Mot honom står narkotikaspanaren Richie Roberts, en hederlig polis utfryst av sina genomkorrupta kollegor, som får mandat att ta upp jakten på New Yorks största knarkhandlare.
Med American Gangster gör Ridley Scott sin stabilaste film på ganska länge, ett gangsterepos med klassiskt anslag som kan skryta med bra rollprestationer och en fin skildring av det sena 60-talets Harlem som ger karaktär åt filmen. Jag är ingen superfan av Denzel Washington, som jag tycker kan bli lite träig ibland, men här fungerar han utmärkt som prydlig gangster, och Russell Crowe matchar honom väl som envis snut.
Tyvärr dras helhetsintrycket ner en aning av sådant som den klyschiga vårdnadstvist som Roberts är inblandad i, eller den pliktskyldiga skildringen av Lucas äktenskap eller hans relation till sin mamma. Det är detaljer, men de bidrar till att filmen inte riktigt når hela vägen fram.
Andra bloggar om film, filmrecension, american gangster, ridley scott, denzel washington, russell crowe
Nånstans måste man vara lite glad över kanaler som TV8 som nischar sig åt ett annat håll än de flesta.
De andra tv-kanalerna lassar på med Indiana Jones och det sista korståget, Kill Bill och Roadkill, och det är ju underhållande så det förslår och klockren programmering en lite kylig fredagkväll i mitten av maj. Under tiden bjuder TV8 på Paradise Now (i kväll 22:00) som är en liten palestinsk film om två killar som beslutar sig för att bli självmordsbombare. Och det går väl inte lika bra ihop med chipsen men är väldigt sevärt i alla fall.
Berättelsen kretsar kring Said och Khaled, två unga män från Nablus som tröttnat på den hopplösa tillvaron på Västbanken. Tidigare har de anmälts sig frivilligt för självmordsuppdrag och nu är det dags: de blir kontaktade av gruppen som organiserar attackerna. Men redan vid gränsen till Tel Aviv går det snett och de två kommer ifrån varann.
Paradise Now är en lågmäld historia som ändå griper tag. Den skildrar Saids och Khaleds förberedelser för uppdraget lika sakligt som deras vardagsliv och låter både de militanta och de moderata komma till tals. De senare representeras av den unga kvinnan Suha, dotter till en martyr, som förespråkar dialog och ifrågasätter det moraliska i självmordsbombningarna.
Styrkan i filmen kommer ur att inget är svart eller vitt. Said och Khaled presenteras inte som onda eller goda utan som frustrerade unga män som inte vet hur de ska hantera den förödmjukelse och maktlöshet de upplever. Berättelsen ger stort utrymme åt deras eget tvivel och hur de vacklar i sin beslutsamhet, och upplösningen är på inget sätt självklar. Om det är några i filmen som framstår i tvivelaktig dager är det ledarna för terrorcellen, som hyllar Said och Khaled som hjältar utan att själva ha minsta tanke på att offra livet.
Det här är en film som engagerar och väcker åtskilliga tankar, och som tar ner konflikten Israel/Palestina på en personlig och berörande nivå. Det är rätt starkt.
Och nej, det är väl knappast en rulle man klämmer på fredagkvällen. Men spela in den och ge den lite tid nån annan gång. Det är den värd.
Andra bloggar om film, filmrecension, filmtips, paradise now, tv8
Jag tyckte väldigt bra om Philip Pullmans romansvit Den mörka materian men när jag sätter mig ner för att se filmversionen av den första delen, Guldkompassen, blir jag skeptisk redan från början. Filmen öppnar med ett slags prolog som etablerar hela paketet med parallella världar, det mystiska ”stoftet” och den sanningssägande alethiometern. Jag kan förstå att man med en så pass esoterisk berättelse som den här vill försöka lägga grunden för en bred publik redan från början, men samtidigt gör man alltihop så mycket plattare: vi får ingen chans att upptäcka någonting själva eftersom vi får det skrivet på näsan, vilket kan vara en bidragande orsak till att återstoden av filmen är så sorgligt tom på magiska ögonblick.
Handlingen kretsar, i all korthet, kring flickan Lyra som lever på ett universitet i Oxford. När hennes upptäcktsresande farbror Lord Asriel kommer på besök och berättar om märkliga upptäckter i den kalla Norden dras Lyra in i ett äventyr där långt mycket mer än hon själv anar står på spel. Hon blir centralpunkten i en kamp mellan gott och ont, där ondskan representeras av det totalitära Magisteriet och den förrädiskt ljuva Mrs Coulter.
Vad regissören/manusförfattaren Chris Weitz har åstadkommit är en plikttrogen redovisning av de viktigaste skeendena i intrigen, men han misslyckas tyvärr rejält med att knyta ihop dem till en vettig helhet. Det allmänna intrycket är jäktat och osammanhängande. Det finns scener som framstår som halvt obegripliga, och då har jag ändå läst boken så jag vet hur det hänger ihop.
Så rapsodiskt är berättandet att inte ens personerna i filmen verkar bekommas särskilt mycket av de mest traumatiska upplevelser. Här finns noll emotionell klangbotten – saker händer i ett skenande tempo men ingenting betyder något. Resultatet är särdeles oengagerande.
Jag får säga att både Nicole Kidman och Sam Elliott är väl valda för sina roller, och de två är i princip de enda som gör något större intryck (även om Elliott inte kan ha mycket mer än ett par minuters effektiv screen time). De digitala specialeffekterna ser dyra ut men är inte alltid helt övertygande.
Om Philip Pullmans romansvit rymmer en del intressanta och, för somliga, utamanande teman – exempelvis den omtalade religionskritiken – så är filmen det lättsmälta och färgglatt illustrerade Det Bästa-sammandraget där idéer och substans får stå tillbaka för fartfyllda äventyr. Förståeligt, men inte nödvändigtvis bra. Om de återstående två delarna blir verklighet ska jag erkänna att jag ser fram mot dem med rätt stor skepsis.
Andra bloggar om film, filmrecension, guldkompassen, nicole kidman, daniel craig, fantasy
En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de har fått.
Säg Kate Beckinsale och åtminstone jag tänker i första hand på halvdan skräckaction som Underworld, riktigt usel skräckaction som Van Helsing eller allmänt utskällda Pearl Harbor. Så nej, hon är inte någon av mina favoritskådespelerskor, men i ärlighetens namn har hon ju mer än bara högbudgeterat skrot på meritlistan.
Väldigt bra på alla upptänkliga sätt är till exempel en liten BBC-producerad film från 1995 i regi av John Schlesinger med just Beckinsale i huvudrollen: Nya vindar över Cold Comfort Farm.
Det här är en trivsamt grotesk komedi som utspelas i början av 1930-talet och kretsar kring unga societetsflickan Flora som blivit föräldralös och skickas iväg till sina släktingar på landsbygden. Släktingarna visar sig dock vara allt annat än de sofistikerade storstadsmänniskor Flora är van vid: Cold Comfort Farm är en gudsförgäten plats i allmänt förfall, och släktingarna är lika tokiga som de är skitiga. Flora låter sig dock inte lamslås av misären. Tvärtom: på ett mycket brittiskt sätt tar hon itu med att få fason på gården och dess invånare.
Det känns stundtals lite som parodi på romantiska kostymdramer, men står samtidigt väldigt stadigt på egna ben. Man kan glädjas åt ett skojigt manus och skruvade karaktärer, samt inte minst väldigt underhållande insatser från skådisar som Stephen Fry, Rufus Sewell, Ian McKellen, Eileen Atkins och den alltid magnifika Joanna Lumley. Och Kate Beckinsale passar faktiskt alldeles utmärkt som den sprudlande Flora – en nyttig påminnelse om att hon kan mer än bara slåss med varulvar.
Jag skulle just börja gnälla om att filmen inte finns utgiven på dvd i Sverige när jag upptäckte att Atlantic Film släpper den i slutet av maj. Hipp hurra! Den kommer att hamna i min hylla.
Andra bloggar om film, filmrecension, kate beckinsale, cold comfort farm,
