På IMDb var det någon som beskrev Tideland som (bland mycket annat) ”Terrence Malick gone insane”, och det är faktiskt inte alls någon dum karaktäristik, i kombination med Terry Gilliams egen varudeklaration, ”Alice i Underlandet möter Psycho”. Tideland kombinerar något av Malicks naturlyrik med en nattsvart berättelse och halvt psykotiskt skådespeleri. Ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den.
Att den skulle bli en kommersiell flopp var väl närmast givet. Däremot förvånar det mig att kritikerkåren var så massivt negativ (åtminstone den amerikanska – jag har överhuvudtaget inte sett många svenska recensioner av filmen). Tideland är utmanande på många sätt, en provokativ och udda film och inte direkt behaglig att se – men också stark, fascinerande och vacker, och jag hade nog förväntat mig att fler recensenter skulle se de kvalitéerna. Mest av allt är det kanske lite ironiskt. Först fick Terry Gilliam skäll för Bröderna Grimm som ansågs för mainstream och tillrättalagd. Sen kom Tideland och då tycktes många sakna det tillrättalagda och lättsmälta. Oh well.
Navet i Tideland är Jeliza-Rose, en flicka i ungefär tioårsåldern som växer upp med ett par hopplösa knarkare till föräldrar. När mamman dör tar pundarpappa med sig Jeliza-Rose till farmors övergivna hus nånstans ute på den amerikanska landsbygden. Det dröjer inte alltför länge förrän knarket tar kål även på pappan. Kvar är Jeliza-Rose som enbart har sällskap av fyra kroppslösa dockhuvuden, och som hanterar den genuint mardrömslika situationen genom att spinna en bisarr fantasivärld. Och så träffar han det minst sagt underliga syskonpar som bor grannar med ödehuset…
Man hade kunnat vänta sig att Gilliam skulle ta till allehanda specialeffektsknep för att måla upp vidunderliga fantasivärldar – men det gör han inte. Istället låter han Jeliza-Roses fantasier vara helt grundade i den verkliga världen, vilket någonstans gör det hela väl så starkt, och svårare att avfärda som pittoresk fantastik. Det handlar ju, tror jag, om hur Jeliza-Rose som det barn hon är försöker göra en fullkomligt genomhemsk verklighet uthärdlig, och det hade nog lätt kunnat bli lättköpt eller banalt om man gjort för mycket cartoon av det hela.
Skildringen av det ensliga huset mitt ute i ett hav av böljande sädesfält är i sig rätt fantastisk – det är som om Gilliam tagit Norman Bates kåk från Psycho och parkerat den på ett av fälten i Himmelska dagar, och det är kanske mer än en tillfällighet: det är vemodigt och bildskönt men här lurar förruttnelse, psykoser och otäcka familjehemligheter. Det är på en gång vackert, krypande obehagligt, nattsvart komiskt, poetiskt och fullkomligt sinnessjukt.
Huvudrollen spelas på ett imponerande sätt av Jodelle Ferland – det är inte illa av en elvaåring att bära en hel film, i synnerhet en som är så avig som den här. Bra är också Brendan Fletcher i den utmanande rollen som Dickens.
Med Tideland ger sig Terry Gilliam ut på betydligt mörkare vatten än han seglat på tidigare. Den är lite lång och lite svår och definitivt inte en film för alla, men ge den gärna en chans. Den stannar kvar i skallen.
Andra bloggar om film, filmrecension, tideland, terry gilliam
Med Curse of the Golden Flower är det ungefär som att sätta i sig en stor påse godis: du blir ganska mätt men har egentligen inte fått i dig något av värde.
Precis som Zhang Yimous tidigare utflykter i wuxia-genren – Hero och House of Flying Daggers – är även den här överdådigt praktfull rent visuellt. Det är färgsprakande och fantastiskt tjusigt och av det skälet svårt att slita ögonen ifrån.
Däremot känns handlingen, som kretsar kring intriger på liv och död inom den kejserliga familjen någon gång på 900-talet, tämligen statisk och måttligt spännande. Gong Li är utmärkt som den kejsarinnan och även de övriga huvudrollerna sköter sig bra, men jag kan inte skaka av mig känslan att Yimou ägnat mer omsorg åt att komponera anslående tablåer än åt att ge liv åt dramat.
Andra bloggar om film, filmrecension, curse of the golden flower, gong li
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nIzUouh_1Yk&hl=en]
Jag är hjälplöst svag för billiga katastroffilmer, så naturligtvis var jag tvungen att kolla in Destination: Infestation som Kanal 5 frestade med klockan mitt i natten. Enklaste sättet att beskriva den är som en kanadensisk made-for-tv ripoff på Snakes on a Plane, fast med myror istället för ormar. Visst vattnas det i munnen?
Vi befinner oss alltså ombord på ett passagerarflygplan på väg härifrån till dit, som plötsligt invaderas av myllrande horder jätteaggressiva myror (de verkar ha smugit sig ombord inuti kroppen på en olycklig passagerare, men jag är inte riktigt säker eftersom felaktig tid i tv-tablån gjorde att jag missade den första kvarten). Som av en slump är en av passagerarna, Dr Carrie Ross (Jessalyn Gilsig), entomolog till yrket och kan identifiera det krälande otyget som bulldogmyror – men muterade sådana som är både intelligentare och aggressivare än vanligt. De tar raskt livet av en passagerare och kastar sig sedan över förstepiloten, som dock överlever. Huga!
Medan piloterna förgäves försöker få tillstånd för nödlandning men nekas – eftersom en namnlös myndighetsperson i ett stort anonymt betongkomplex inte vill släppa in myrhotet i USA – tar Dr Carrie Ross upp kampen mot myrorna tillsammans med den tvålfagre air marshal Ethan Hart (Antonio Sabato, Jr). Myrorna gnager sönder kablar och ledningar vilket orsakar att bränslesystemet börjar läcka. Dr Carrie Ross och Ethan går ner i lastrummet och löser problemet genom att koppla om några ledningar och sedan dunka på ett rör med en hammare. Till sist lyckas man nödlanda på en övergiven militärbas, och den massaker på passagerarna som den onde (och fortfarande namnlöse) myndighetspersonen beordrat för att stoppa myrhotet måste avblåsas i sista sekunden eftersom – tadaa! – tv-nyheterna kommer farande med kamerorna i högsta hugg.
Det är naturligtvis hur kass som helst, men underhållande på det där viset som bara b-katastroffilmer kan vara. Och man lyckas också bocka av punkt efter punkt på klichélistan: vi har den egoistiske skitstöveln som gnäller om precis vartenda beslut som fattas, vi har ett gulligt husdjur i fara, vi har till och med ett par nunnor ombord (men till min stora besvikelse får de varken sjunga eller yttra en enda replik). Och naturligtvis hinner Dr Carrie Ross ta timeout från den pågående dödsfaran för att prata relationer med sin ömsom truliga och ömsom förnumstiga tonårsdotter (som fäller repliker som ”Mamma, kan du hindra dem från att skada någon annan…från att skada mig?”) och för att bli psykoanalyserad av den tvålfagre air marshal Ethan Hart precis när läget är som allra mest pressat (”Du står inte ut med att bli betraktad så du blev doktor Carrie Ross…och nu är det du som betraktar…genom ett mikroskop”).
Riktigt craptastic, med andra ord. I do love my guilty pleasures.
Boktips: Du som dras med samma osunda förkärlek för katastroffilm har mycket roligt att hämta i Disaster Movies: A Loud, Long, Explosive, Star-Studded Guide to Avalanches, Earthquakes, Floods, Meteors, Sinking Ships, Twisters, Viruses, Killer Bees, Fallout, and Alien Attacks in the Cinema!!!! Rekommenderas.
Andra bloggar om film, katastroffilm, b-film, filmrecension
Egentligen är det väl inte så konstigt att Grindhouse floppade på bio. När allt kommer omkring är det nog inte så många som är besatta av gamla skräpfilmer eller ens har en särskilt nostalgisk relation till dem.
Själv är jag långt ifrån någon expert på området, men jag tycker det kan vara ganska underhållande med B-film, även om det i ärlighetens namn oftast är roligare att läsa om dem än att faktiskt se dem.
Den sortens exploitation som Tarantino och Rodriguez anspelar på i Death Proof och Planet Terror var ju oftast snabba och hänsynslösa lågbudgetprodukter, hopslängda i förhoppningen om att göra stålar på något raffigt och snaskigt. Det resulterade ofta i coola affischer och underhållande trailers medan själva filmerna inte sällan var riktigt sega och trista historier. I slutänden räckte naturligtvis inte pengarna till mer än en eller två effekter eller stunts som payoff efter sjuttio minuter av tröga dialogscener och meningslösa förflyttningar i tid och rum. (Jag vet, jag generaliserar vilt här. Är du bättre bildad än jag på området och har tips på filmer som kan vidga mina vyer så hör gärna av dig!)
Så man önskar att alla gamla skräpfilmsregissörer hade haft både samma begåvning och samma budget som Tarantino och Rodriguez när de gör sin hommage till 70-talets grindhousebiografer. För visserligen har jag inte sett Death Proof ännu, men Robert Rodriguez bidrag Planet Terror är faktiskt sjukt rolig. Rodriguez släpper alla spärrar och levererar en zombierulle som är precis hur dum, våldsam och smaklös som helst – men gjord med en distans som gör att den kommer undan med det mesta.
Storyn är en lövtunn ursäkt för att servera en radda grisiga zombiescener och allmänt äckel: det är något om ett biologiskt vapen och några mystiska militärer under ledning av Bruce Willis, och det hänger inte ihop så noga men det spelar ju heller ingen roll. Rose McGowan som strippan Cherry och Freddy Rodriguez som den mystiske El Wray är huvudpersonerna i kampen mot zombieplågan, och får hjälp av ett skönt galleri av färgstarka bifigurer.
Det känns överlag som den medvetna B-filmsestetiken gett Robert Rodriguez en ursäkt att lattja runt lite som han behagar. Det dräller av för storyn fullkomligt irrelevanta och inte så lite bisarra infall, som den kvinnliga läkaren som bär sprutor i tufft strumpebandshölster, eller Jeff Faheys karaktär som är besatt av receptet till den perfekta barbequesåsen.
Rent tekniskt är det smått imponerande vilken omsorg Rodriguez lagt på att smutsa ner, repa och hacka sönder filmen för att få den att verka som en sliten gammal celluloidkopia. Det inkluderar även den ryckiga, hackiga klippningen i många scener, inklusive sexscenen mellan McGowan och Freddy som ger intryck av att vara hafsigt hoptejpad efter att ha spelats så många gånger att den mer eller mindre är på väg att falla sönder i projektorn. Det är snyggt på ett ohyggligt geekigt sätt.
Rodriguez gör sleazig exploitation som den borde ha gjorts när den gjordes på riktigt. Hade de gamla rullar som Rodriguez anspelar på kunnat uppvisa samma humor och samma filmiska flyt så hade de varit betydligt roligare att se.
Läs även andra bloggares åsikter om film, planet terror, grindhouse, robert rodriguez
Sent omsider kom jag mig för att se Frostbiten, den berömda svenska vampyrfilmen som dök upp 2006. Det var en vankelmodig upplevelse.
Inför de fåtaliga försöken till svensk genrefilm som görs vill man gärna ropa hejaramsor och vara allmänt uppmuntrande. Att sedan möta resultatet är inte alltid lika kul. Man är så glad att någon ändå vågat försöka att man lätt fastnar i en lite mjäkigt överseende attityd.
För visst är det skoj att någon tar sig an att göra en svensk vampyrrulle, och visst märks det att människorna bakom filmen kan sin filmskräck och har gjort sin hemläxa när det gäller kameraarbetet, och visst är åtminstone de flesta effekterna hyggliga (det är väl storvampyren i slutet som blir lite väl mycket gummidräkt i vissa vinklar). Men det håller ju ändå inte!
En stor del av problemen kommer från manuset. Frostbiten börjar i ett ambitiöst försök att berätta en sammanhållen historia, men övergår så småningom i ett collage av smålustiga episoder. Det allvarsamma anslaget i inledningen övergår successivt i spexig komedi. Ungefär som om man insett att ‘visst ja, vi kan ju inte göra skräck på riktigt för vi är ju svenskar. Vi får försöka göra det skojigt istället.’
Och visst är det bitvis roligt. Överlägset bäst i hela filmen är sekvenserna där en vampyrssmittad ung man hamnar på middag hos flickvännens kyrkliga föräldrar. Där lyckas filmen med något slags ”tänk om man var vampyr i vardags-Sverige”-humor som både är småfyndig och serverad med bra tajming. Alltför mycket av komiken i filmen består annars av taffliga skådisar som levererar illa skrivna repliker.
Skräckfilmsentusiaster som själva får göra film vill gärna peppra sina alster med referenser och ironiska passningar. Det gör att det ibland är svårt att avgöra vad som är avsiktligt och pricksäkert, och vad som bara är fumligt och dåligt. Även åtskilliga amerikanska skräckisar erbjuder ju massor av dåligt skådespeleri, korkad intrig och haltande repliker. Innebär det att dåligt skådespeleri och korkad intrig i en svensk film är en hyllning, en ironisk referens eller bara dåligt?
Jag vet inte. Och jag vet inte heller varför man alltid måste ha överseende med dåligt skådespeleri i entusiastdrivna filmprojekt. Jag har sett amatörteaterföreställningar där nivån på agerandet varit högre än i detta 21-miljonerkronorsepos. (Nej, Petra Nielsen imponerar inte heller.)
Visst har jag sett betydligt sämre filmer än Frostbiten. (Genrekollegan Van Helsing, till exempel, är direkt outhärdlig till tonerna av en 50 gånger högre budget.) Den är självironisk och habilt hopsnickrad – fotot är riktigt snyggt – och visst duger den för några garv.
Man jag menar, hallå? Det blev ju inte ens nåt naket! I en skräckfilm med knarksugna ungdomar på ff-partaj? Kom igen…
Läs även andra bloggares åsikter om film, skräckfilm, frostbiten, petra nielsen
