Hur går det med katastroffilmsbloggen då?
Tackar som frågar, det går alldeles utmärkt. Den har precis nått den magiska gränsen av 60 recensioner. Nu senast ett riktigt uselt lågbudgetepos betitlat Deep Core. Ni kan ju ana er till kvaliteten på specialeffekterna av bilden här ovan.
Det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. När jag når 100 recensioner smäcker jag ihop en bok, tänkte jag.
Javisst, gott folk, det är varmt och soligt ute men själv offrar jag både solbränna och frisk luft för att istället titta på katastroffilmer av ofta diskutabel kvalitet. Men ni vet hur det är: nån måste göra det.
Den här veckan frestar min andra, engelskspråkiga blogg Disaster Movie World med en Sean Connery/Natalie Wood-rökare från 1979, nämligen Meteor. Våra hjältar måste försöka stoppa en urspårad asteroid från att ödelägga jorden. Ungefär som Armageddon, fast med sämre effekter och mindre stämsång. Check it out.
Andra bloggar om film, katastroffilm, sean connery
Som ni vet har jag en viss faiblesse för katastroffilm, med allt vad det innebär av ostiga relationsdramer mot en bakgrund av katastrofal förstörelse. Och som ni säkert vet är Roland Emmerich, som ju redan kvaddat jorden ett par gånger i Independence Day och Day After Tomorrow, på gång med en ny katastrofrulle som heter 2012. Jag har postat några inlägg om den borta på min renodlade (och engelskspråkiga) katastroffilmsblogg, för den som är intresserad av lite trailers och grejor.
Jan-Olov Andersson på Aftonbladet hör till dem som fått se en 53-minuters preview av filmen, och han rapporterar nu i ganska positiva ordalag. Jag tar förvisso inte hans omdömen som the gospel truth, men när han skriver att han sällan sett så maffiga och realistiska effekter är det ju lovande. För om inte effekterna klaffar i 2012 så rasar ju sannolikt hela bygget. Tunn story, klyschor och diverse logiska luckor är man ju liksom förberedd på och inom rimliga gränser beredd att förlåta, eftersom vi snackar om just katastroffilmsgenren här, men det är ju ingen diskussion om att det här i första hand kommer att vara en effektrulle. Och då gäller det att man får det rätt.
Jag försöker inte för en sekund göra gällande att 2012 kommer att gå till hävderna som ett enastående drama, men om trailern och förhandsklippen håller vad de lovar kommer jag förmodligen att ha vansinnigt roligt i biomörkret i två timmar och 40 minuter.
13 november är domedagen här.
Andra bloggar om film, katastroffilmer, 2012
Javisst, traditionen fortsätter! Den här gången med en fläskig historia om hur världens megajordbävning mosar New York City och ger ett antal människor chansen att utforska sina känslor i Aftershock: Earthquake in New York. Visste du inte att New York ligger i en jordbävningszon? Eller att jordbävningar har en rent terapeutisk effekt på medelamerikanen? Då ska du klicka dig vidare till Disaster Movie World.
Om jag vore en lite mer seriös person skulle jag skriva en essä om hur 9/11 satt spår i moderna filmer – vi kan ju lugnt konstatera att bilden här ovan daterar filmen till innan 2001 – men det är jag inte. Jag bara frossar obekymrat i tvivelaktig underhållning. Häng med!
Andra bloggar om film, katastroffilm
Varför är Ernest Borgnine så arg? Han har goda skäl: det är nyårsafton, men Ernest är instängd i en upp-och-nedvänd lyxkryssare medan vattnet obevekligt stiger, och den enda kvinna han någonsin älskat har just gått en hemsk död till mötes. Men Ernest vet vems fel det är: Gene Hackmans…
Filmen heter The Poseidon Adventure, och du kan läsa mer om den på Disaster Movie World.
Andra bloggar om film, katastroffilm
Mannen på bilden är Robert Wagner. Han spelar en figur som heter Dan Bigelow och är instängd på sitt brinnande kontor tillsammans med sin sekreterare som också råkar vara hans älskarinna. Om några sekunder kommer han att störta iväg genom lågorna i ett försök att ta sig ut och hämta brandkåren. Det kommer inte att lyckas. Inte ens den blöta handduken han svept runt huvudet kommer att rädda honom från en spektakulär död i slowmotion. Filmen heter the Towering Inferno, på svenska Skyskrapan brinner, och är en av de bästa katastroffilmer som finns. Vill du läsa mer om den finns en alldeles för lång recension ute på Disaster Movie World.
2012: Där ryker Vita huset...igen!
1. Jordens undergång: Häromdagen släpptes den första fullskaliga trailern för Roland Emmerichs kommande undergångsrulle 2012, och det ser ut att kunna bli en spektakulär historia, åtminstone vad gäller effektarbetet. När det gäller storyn ska man kanske inte vänta sig något alltför subtilt – men ni som följer Disaster Movie World vet att jag är mycket förlåtande när det gäller katastroffilmer…
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=F6hGgbE-r0k]
2. Mega-Shark vs. Giant Octopus: Jag skrev om trailern för den här b-rullen för ett tag sen, och nu har jag sett själva filmen. Den var, för att hålla det kort och koncist, fullkomligt värdelös från början till slut. Jag menar, den var inte ens så dålig att den var rolig. Den var enbart usel i alla avseenden: manus, skådespeleri, effekter, till och med klippning är kass. Allt du behöver se finns i trailern, som är ett under av elegans i jämförelse med the main attraction…
3. Vem recenserar recensenterna? Svaret på den frågan är The Critics, en blogg som recenserar bloggar. Nu har de även recenserat mig. Jag tackar för de vänliga orden och tar till mig kritiken om ojämn inläggsfrekvens. Jag försöker, men ibland…
Andra bloggar om film, trailers, 2012, katastroffilm
Jorå, så att jag satte igång en ny blogg. Huvudsakligen för att jag är komplett dum i huvudet och uppenbarligen har alldeles för mycket ledig tid.
Det andra skälet är att jag successivt skrivit mer och mer om katastroffilmer, och eftersom jag hittade förvånansvärt få bra sajter när jag googlade runt på det ämnet så fick jag för mig att det kunde bli en schysst temablogg.
Har ni hängt med här på Crippas filmblogg så har ni redan läst det mesta av det som ligger på Disaster Movie World, fast på svenska (japp, den nya bloggen är på engelska och kommer därmed att bjuda på ohyggligt många fler språkfel). Successivt kommer det väl att bli lite mer unikt material där, men mycket kommer att vara dubbelpublicering och räkna inte med någon högre inläggsfrekvens. Det mesta krutet kommer jag fortfarande att lägga här.
Det var det. Somna om.
Andra bloggar om film, katastroffilm
Det var en massiv hype kring Snakes on a Plane innan den kom, huvudsakligen beroende på den roliga titeln. Nu när jag till sist sett filmen är jag rätt nöjd med att jag inte sprang iväg och betalade en hundring för att se den på bio, för vid sidan av titeln har den inte så mycket att komma med.
Det hela går ut på att en FBI-agent, spelad av Samuel L Jackson, ska transportera ett viktigt åklagarvittne från punkt A till punkt B. Skurken som killen ska vittna mot har bestämt sig för sig att likvidera honom på ett sätt som får den genomsnittlige Bondskurken att framstå som ett under av genomtänkt effektivitet: han låter släppa lös en bunt superaggressiva ormar på planet. Gissa vad som händer sen?
Problemet med Snakes on a Plane är egentligen inte att den skulle vara oerhört mycket sämre än andra bidrag till genren – den är dålig men jag har sett värre. Grundproblemet är dock att man så uppenbart försökt skapa en kultfilm, vilket sällan fungerar särskilt bra. Man kan göra en pastisch eller hommage, som Tarantino och Rodriguez gjorde i sin Grindhouse-kombo, och man kan göra det till opretentiöst B-skoj som i Eight-Legged Freaks. Men Snakes on a Plane däremot verkar inte kunna bestämma sig för om den ska vara en B-film fullt ut eller bara en parodi på en B-film, och det hela slutar därmed i något som bara är dumt och visset i största allmänhet.
Första tredjedelen eller så av filmen är smärtsamt ostig. Det är katastroffilm för folk som tycker att de senaste årens parodirullar är bra komedi. Inte nog med att planet är fullt av ormar, de envisas dessutom med att bita folk i kuken eller brösten eller krypa upp under kjolen på tjocka tanten. Och det är ju… jätteroligt? (Jotack, jag inser att målgruppen här är ett par-tre decennier yngre än jag).
Filmen tar sig lite grann när man övergår till att koncentrera sig på försöken att stoppa ormarna och överleva i största allmänhet (givetvis går båda piloterna åt, och den enda som kan landa planet är en kille som spelat flygsimulator på Playstation). Den biten av filmen lirar skapligt, även om gross-out-inslagen känns märkligt påklistrade och nästan alla agerar som om de medverkade i Scary Movie.
Givet min svaghet för katastroffilmer och over-the-top-koncept borde jag tycka hyfsat bra om filmen, men självmedvetenheten och den puerila humorn sänker den för mig. Många verkar tycka att Samuel L Jackson är det coolaste som går i ett par skor men jag håller inte med – han är en okej skådis som sällan höjer sig över omgivningarna och som på senare år lånat ut sig till en massa skräp. Så det här är ju ett logiskt val för honom.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, samuel l jackson, katastroffilm, skräckfilm
Vad sägs om en alldeles äkta Oscarsvinnare? When Worlds Collide (svensk titel: Flykten från jorden), prodicerad av klassiske sf-producenten George Pal och regisserad av Rudolph Maté (som också gjorde noirstänkaren D.O.A.) vann kategorin Bästa specialeffekter vid 1952 års Oscarsgala. Och faktum är att de miniatyrbaserade effektsekvenserna fortfarande är filmens absoluta höjdpunkt såhär ett halvt sekel senare.
Filmen öppnar med att några astronomer upptäcker att en stjärna, Bellus, med vidhängande planet, Zyra, befinner sig på kollisionskurs med jorden, och det är ingen tvekan om att jorden kommer att dra det kortaste strået. Mänsklighetens enda hopp är att bygga en ark i form av ett rymdskepp och packa det fullt med människor och djur för att fly till Zyra och fortsätta livet där. Vetenskapsmännen blir utskrattade, men lyckligtvis har de några rika finansiärer som är villiga att sponsra projektet. En av dem är den rullstolsbundna Sydney Stanton (John Hoyt) som är en skamlös egoist som enbart har sitt eget bästa i åtanke. Han är lätt den bästa karaktären i filmen.
Vi får följa byggandet av rymdskeppet och diskussionerna om vem som bör få följa med, och vi bjuds dessutom på en fesljummen kärlekstriangel mellan en cool frilanspilot, en trist läkare och dottern till en av de ledande forskarna.
När Zyra äntligen passerar jorden lyfter filmen avsevärt tack vare ett montage av katastrofala händelser, uppenbart miniatyrbaserade men trots det väldigt fina och charmiga: enorma flodvågor översvämmar städerna, transformatorstationer exploderar, okontrollerade bränder bryter ut. Jorden får sig en rejäl omgång, och för överlevarna återstår bara att vänta på det slutliga dråpslaget när Bellus själv anländer ytterligare några dagar senare.
Man lyckas dock få ark-skeppet klart i tid, och genom lottdragning utses de 40 lyckliga som får chansen att leva vidare. De som blir tvungna att stanna kvar gör sent omsider upplopp, men lyckas inte stoppa avfärden. De 40 – eller 38, efter att en av forskarna offrat sig själv för att stoppa den elake rullstolskillen från att ta sig ombord – anländer till Zyra, där de kan konstatera att planeten givetvis har en atmosfär som är som skräddarsydd för människor. Sicken tur!
When Worlds Collide är charmig men väldigt daterad i många avseenden (som det faktum att det uteslutande är kritvita kaukasier som får uppdraget att föra mänskligheten vidare) och skådespeleriet drar åt det träiga hållet. Men grundstoryn är hyfsat underhållande, och den elake Sydney Stanton och de fina effektsekvenserna gör att rullen är värd en titt för den som gillar katastroffilm.
Fotnot: Tydligen ska det bli en remake på When Worlds Collide nästa år, i regi av Stephen Sommers. Hoppas den elaka rullstollskillen får vara med då också.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, katastroffilm, science fiction
