Nä, men jag är faktiskt lite besviken. Jag gillar både Ben Stiller och Robert Downey, Jr., och tyckte att upplägget för Tropic Thunder – en bunt Hollywoodskådisar som spelar in en krigsfilm men utan att inse det hamnar mitt i ett riktigt krig – lät väldigt tacksamt. Men resultatet är tyvärr långt ifrån den skrattfest jag hade hoppats på.
Idéerna, parodierna och de satiriska påhoppen finns ju där, men de blir sällan så roliga som de borde ha blivit givet det uppbåd av stjärnor som medverkar och den budget man bränt på projektet.
Robert Downey, Jr. är verkligen väldigt bra som superpretto Oscarsvinnare som färgat hela huden brun för att kunna spela afroamerikan, och hans karaktär är en bra kommentar till Hollywoods stundtals helidiotiska castingidéer. Ben Stillers i förhand kritiserade drift med Oscarsjuryns svaghet för mentalt handikappade huvudpersoner (så länge de är ”lagom” handikappade på ett gulligt sätt) är också helt rätt. Bägge är roliga – men ofta mer på det teoretiska planet än på det praktiska. Jag uppskattar gagsen men de får mig inte att skratta i praktiken.
Så är det med stora delar av filmen. Trots att det är väldigt påkostat och välproducerat så har hela filmen en rätt ofokuserad känsla. Som om man inte kunnat bestämma sig för om man ska bränna krutet på häftiga specialeffekter och stunts eller på komedin. Det slutar i en halvmesyr – som det tyvärr ofta verkar göra med storbudgetkomedier.
Mest skrattar jag när Steve Coogan utan förvarning trampar på en mina och sprängs i atomer. Med tanke på all satir man bakat in i manuset är det inte riktigt vad jag hade förväntat mig.
En helt annan sak: Säga vad man vill om Tom Cruise, men karln bjuder verkligen på sig själv i rollen som vidrig filmbolagsboss. Hans hiphopdans är en höjdpunkt i filmen. Hatten av för det.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, ben stiller, tom cruise
Postat den 31 augusti 2008 Get Smart
Steve Carell och Anne Hathaway. Foto: Warner Bros.
Precis det här behöver jag ibland: en lagom dum komedi. Och gärna med Steve Carell i huvudrollen. Han har förvisso en del mindre lyckade filmer på sitt CV, men han halvt om halvt stal showen från Jim Carrey i Bruce Almighty och utmanade definitivt Will Ferrell i Anchorman, och han var bra på alldeles egen hand i 40-Year Old Virgin.
Get Smart är mer eller mindre skräddarsydd för Carell, känns det som, och utnyttjar hans talang för deadpan och fumlighet. Filmen bygger på en tv-serie från 60-talet som Mel Brooks låg bakom och som jag inte sett mer än några enstaka avsnitt av. Det är enkelt och simpelt en agentparodi: Carell spelar Maxwell Smart, en analytiker inom spionorganisationen Control, som bli befordrad till agent efter att organisationens högkvarter attackerats av skurkorganisationen Kaos. Sen är det upp till Smart att tillsammans med Agent 99 (Anne Hathaway) sätta stopp för Kaos ondskefulla planer.
Det är rätt roligt. Det är slapstick blandat med replikskiften som…
- How do I know you’re not Control?
- If I were Control, you’d already be dead.
- If you were Control, you’d already be dead.
- Neither of us is dead, so I am obviously not from Control.
...och det roar åtminstone mig. Det är också den sortens högkoncept-komedi där en del av budgeten lagts på att få actionscenerna att se relativt trovärdiga ut, så det är bra driv även på den fronten i några sekvenser. Carell är självklart den komiska motorn med småroliga insatser även från bland andra Alan Arkin . Anne Hathaway glimrar väl inte när det gäller komiken men har huvudsakligen också rollen som straight guy.
Att filmen är nästan två timmar lång gör att det på sina håll blir aningen glest mellan skratten, men bortsett från det är det en trivsam historia. Inte på riktigt samma nivå som Zoolander eller Anchorman, men ett dugligt val när man bara vill ha kul en stund. Och det vill man ju ibland.
Andra bloggar om film, get smart, steve carell, anne hathaway
Carrie-Ann Moss och Billy Connolly. Foto: Lions Gate/SF
Alla familjer i den välordnade villaförorten har sin egen tama zombie – utom familjen Robinson. Det ser mamma Robinson snart till att ändra på för att slippa det sociala stigmat, och den nya zombien blir snart sonen Timmys bästa vän. Timmy döper sitt levande lik till Fido. Men pappa Robinson är inte alls förtjust i familjens nyaste medlem, och när Fido angriper den sura granntanten spårar snart allting ur…
Fido utspelas i ett alternativt 1950-tal där ”rymddamm” fått de döda att gräva sig upp ur sina gravar. Lyckligtvis har företaget ZomCom utvecklat en krage som håller zombiernas mordiska tendenser i schack så att de kan utnyttjas som tjänstefolk.
Fido blandar allmän zombiekomedi med inslag från Lassie-genren och sociala problemdramer, och resultatet är kitschigt, smart och roligt. Zombierna och det tillstånd av konstant paranoia och skräck de injagar i bland andra pappa Robinson skulle kunna ses som symboler för terrorhot, rasism eller allmän främlinsgskräck. Byt ut zombierna mot svarta tjänare och mamma Robinsons svaghet för Fido får en plötsligt att tänka på filmer som Far From Heaven. Vilket helt går hand i hand med hur zombier visat sig vara ypperligare bärare av samhällskritiska reflektioner från åtminstone Romero och framåt.
Nu är det långt ifrån så tungt som föregående stycke kanske får det att låta. Fido är först och främst en mycket underhållande zombiekomedi med roliga detaljer och bra skådisprestationer. Carrie-Anne Moss är charmig och vass som prydlig hemmafru, och Tim Blake Nelson gör en rolig krumelur som grannen vars sexiga tjänstezombie förmodligen gör mer än att bara städa. Dylan Baker är också bra vald som hämmad medelklassman.
Extra beröm måste dock gå till Billy Connolly, som spelar Fido själv (halvt oigenkännlig under sminket) och trots avsaknaden av repliker – utöver gutturala grymtningar – lyckas ge honom något så ovanligt för en zombie som själ.
Andra bloggar om film, filmrecension, fido, zombier
Om en rollfigur i en komedi plötsligt känns som att han är filmens ”comic relief” – då är det inte någon särskilt bra komedi. Men så är det faktiskt med Run Fatboy Run, som jag såg enbart för att den har Simon Pegg i huvudrollen, och han var rolig i både Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Men den här gången handlar det inte om något samarbete mellan radartrion Pegg/Frost/Wright, utan om en betydligt slappare historia regisserad av David ”Ross i Vänner” Schwimmer. Att Pegg varit inblandad i manuset hjälper tyvärr inte.
Det handlar om Dennis som överger sin gravid flickvän Libby (Thandie Newton) vid altaret men som fortfarande går och trånar efter henne. Nu har Libby träffat en ny kille i form av den framgångsrike amerikanen Whit (Hank Azaria). Och eftersom Whit springer maraton för välgörenhet inser slapphögen Dennis att ett maratonlopp är rätt sätt att vinna Libby tillbaka.
Det här är med andra ord precis som vilken romantisk komedi som helst, fast lite dummare, lite segare och lite sämre tajmat. Det blir aldrig särskilt roligt. Bäst är faktiskt ståuppkomikern Dylan Moran i en liten biroll som Libbys kusin.
Och reflektionen om ”comic relief” dyker upp i min skalle mot slutet av filmen när Dennis hyresvärd – han är tjock! han har ett långt konstigt namn! han är från Pakistan! han är en klassisk komedifigur! – kommer lubbande och ser tokig ut för att inte slutet ska bli för sockersött.
Andra bloggar om film, filmrecension, dvd, run fatboy run, simon pegg, david schwimmer
En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de har fått.
Kenneth Branaghs karriär som regissör är en ganska ojämn historia som blandar väl ansedda Shakespearefilmatiseringar (som Henry V eller Mycket väsen för ingenting) med fiaskon som Mary Shelley’s Frankenstein.
Allmänt bortglömd i all anspråkslöshet är dock en av pärlorna på hans meritlista, en svartvit komedi betitlad In the Bleak Midwinter (eller A Midwinter’s Tale om man väljer den amerikanska titeln) från 1995.
Det här är en underhållande historia om ett hastigt sammansatt teatersällskap som ger sig på att sätta upp Hamlet (vad annars?) kring jul i en dragig gammal kyrka ute på den brittiska landsbygden. Primus motor är den arbetslöse skådespelaren Joe och de aktörer och medarbetare han får tag på är inte direkt a-listan. Naturligtvis blommar konflikter och egenheter i den excentriska ensemblen samtidigt som premiärkvällen obönhörligen närmar sig.
Det vore fel att påstå att det här är en direkt originell film – vi känner igen åtskilliga av inslagen från andra showbusiness-berättelser. Däremot är det en väldigt rolig liten sak som driver med hela den märkliga teatervärlden och de människor som befolkar den på ett mycket kärleksfullt sätt. Det är lite kulturfars över det hela. ”Spinal Tap for the Shakespeare set”, som någon recensent tydligen uttryckte sig enligt trailern.
Ensemblen består huvudsakligen av brittiska skådisar som man kanske känner igen men inte vet namnet på. Undantagen är framför allt Joan Collins och Jennifer Saunders som dyker upp mot slutet. Samtliga gör dock ett utmärkt jobb.
Och nej, den finns förstås inte på dvd. Har du tur dyker den kanske upp i tv endera året, sannolikt halv tre på natten.
Andra bloggar om film, filmtips, komedi, kenneth branagh, in the bleak midwinter
Sent omsider kom jag mig för att se Frostbiten, den berömda svenska vampyrfilmen som dök upp 2006. Det var en vankelmodig upplevelse.
Inför de fåtaliga försöken till svensk genrefilm som görs vill man gärna ropa hejaramsor och vara allmänt uppmuntrande. Att sedan möta resultatet är inte alltid lika kul. Man är så glad att någon ändå vågat försöka att man lätt fastnar i en lite mjäkigt överseende attityd.
För visst är det skoj att någon tar sig an att göra en svensk vampyrrulle, och visst märks det att människorna bakom filmen kan sin filmskräck och har gjort sin hemläxa när det gäller kameraarbetet, och visst är åtminstone de flesta effekterna hyggliga (det är väl storvampyren i slutet som blir lite väl mycket gummidräkt i vissa vinklar). Men det håller ju ändå inte!
En stor del av problemen kommer från manuset. Frostbiten börjar i ett ambitiöst försök att berätta en sammanhållen historia, men övergår så småningom i ett collage av smålustiga episoder. Det allvarsamma anslaget i inledningen övergår successivt i spexig komedi. Ungefär som om man insett att ‘visst ja, vi kan ju inte göra skräck på riktigt för vi är ju svenskar. Vi får försöka göra det skojigt istället.’
Och visst är det bitvis roligt. Överlägset bäst i hela filmen är sekvenserna där en vampyrssmittad ung man hamnar på middag hos flickvännens kyrkliga föräldrar. Där lyckas filmen med något slags ”tänk om man var vampyr i vardags-Sverige”-humor som både är småfyndig och serverad med bra tajming. Alltför mycket av komiken i filmen består annars av taffliga skådisar som levererar illa skrivna repliker.
Skräckfilmsentusiaster som själva får göra film vill gärna peppra sina alster med referenser och ironiska passningar. Det gör att det ibland är svårt att avgöra vad som är avsiktligt och pricksäkert, och vad som bara är fumligt och dåligt. Även åtskilliga amerikanska skräckisar erbjuder ju massor av dåligt skådespeleri, korkad intrig och haltande repliker. Innebär det att dåligt skådespeleri och korkad intrig i en svensk film är en hyllning, en ironisk referens eller bara dåligt?
Jag vet inte. Och jag vet inte heller varför man alltid måste ha överseende med dåligt skådespeleri i entusiastdrivna filmprojekt. Jag har sett amatörteaterföreställningar där nivån på agerandet varit högre än i detta 21-miljonerkronorsepos. (Nej, Petra Nielsen imponerar inte heller.)
Visst har jag sett betydligt sämre filmer än Frostbiten. (Genrekollegan Van Helsing, till exempel, är direkt outhärdlig till tonerna av en 50 gånger högre budget.) Den är självironisk och habilt hopsnickrad – fotot är riktigt snyggt – och visst duger den för några garv.
Man jag menar, hallå? Det blev ju inte ens nåt naket! I en skräckfilm med knarksugna ungdomar på ff-partaj? Kom igen…
Läs även andra bloggares åsikter om film, skräckfilm, frostbiten, petra nielsen
Jag hade glömt bort hur idiotiskt rolig Weekend at Bernie’s (eller Länge leve Bernie, som den heter på svenska) faktiskt var tills jag såg om den på TV häromkvällen.
Bratpackaren Andrew McCarthy plus nån annan snubbe spelar två kontorsslavar på ett försäkringsbolag som blir bjudna till sin korrupta chef Bernies sommarställe över helgen. När de väl kommer dit visar sig deras värd vara död, mördad av sina maffiakontakter. Och av diverse anledningar som är för dumma för att redovisa gäller det för de två att försöka övertyga omgivningen om att Bernie fortfarande lever och mår bra. Vilket huvudsakligen innebär att släpa omkring med liket i den ena klantiga situationen efter den andra.
Föga överraskande var kritikerna måttligt roade. Den stående invändningen var att man inte kan bygga en hel film på ett enda gag, som kanske inte är så himla roligt ens från början. Och visst, för det mesta räcker inte ett gag för att bära en hel film, men i den här idiotpärlan spelar det ingen roll. Bernie’s försöker inte ens vara sofistikerad. (Jag tvivlar till och med på att den ens försöker vara en bra film.) Vad åtminstone somliga recensenter verkade missa var att det här är ren slapstick, och att sådant som trovärdighet därmed är ganska oväsentligt och att eventuell plot enbart är till för att generera absurda situationer och tillfällen att slå folk i skallen och dratta på ändan. Torftigt? Ja, inte är det någon föda för hjärnan i alla fall. Smaklöst? Jo, för all del. Roligt? Ja, väldigt.
Weekend at Bernie’s kom 1989, det vill säga fem år innan bröderna Farrelly inledde sin karriär med Dum & Dummare. Jag vill minnas att den fick ett ganska snålt mottagande också – för att inte tala om den ännu roligare Kingpin två år senare. Numera är de lite av ett alibi för folk som egentligen vill skylta med lite mer sofistikerad tittning men som gillar lite idiothumor ibland (folk som jag själv, med andra ord – och ja, jag gillar bröderna Farrelly). Den här rullen känns lite som samma andas barn, om än utan den underliggande värme som präglar många av brödernas filmer.
Fotnot: Den enda av de medverkande som egentligen är värd att minnas är killen som spelar Bernie själv. Vem är det, kan man undra. Det visar sig att han heter Terry Kiser och utbildade sig på Actor’s Studio i New York – ni vet, metodskådespeleriets mecka. Bernies och en roll i Fredag den 13:e del 7 är nog det mest välkända han gjort, vid sidan av mängder av gästroller i TV (inklusive en episod av WKRP in Cincinatti, om nu någon mer än jag kommer ihåg den serien). Fast nu verkar han ha gått i pension – hans senaste credit på IMDb är från 2001 och Terry fyller 70 bast om två år så han kan väl vara värd att softa nu.
Fotnot 2: Regissören heter Ted Kotcheff. Ted vem, undrar man. Det visar sig att det var han som regisserade Firtst Blood. Numera är han exekutiv producent för Law & Order: SVU. Där ser man.
Läs även andra bloggares åsikter om film, slapstick, weekend at bernie’s
