Postat den 18 augusti 2010 Inception
Det har inte varit mycket på biorepertoaren som har lockat mig i sommar. Christopher Nolans Inception är det lysande undantaget. Att karln är väldigt begåvad är ju väl etablerat vid det här laget. Baklängesthrillern Memento var ett genombrott som hette duga, och även om hans version av Insomnia gick relativt obemärkt förbi så har han i åtminstone mina ögon visat att han även fortsättningsvis är en kraft att räkna med tack vare den spektakulära nystarten för Batman-franchisen (Batman Begins och The Dark Knight) och det stämningsfulla trollerimysteriet The Prestige. Om modern blockbusterfilm drar åt Nolans håll så är jag en rätt nöjd kille.
Inception fortsätter på den inslagna vägen: en något mystisk berättelse, snyggt och muskulöst filmad, och levererad av en attraktiv skådislineup: här Leo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Cillian Murphy, Ken Watanabe och Ellen Page med flera.
Intrigen i korthet: Cobb (DiCaprio) är expert på att stjäla information ur människors drömmar, men får i uppdrag att göra det motsatta, nämligen plantera en idé i huvudet på arvtagaren till ett stort företagsimperium. Det är svårt nog i sig, men uppdraget äventyras dessutom av Cobbs känslor kring hans hustru som dyker upp i hans undermedvetna och försöker sabotera det hela. För att gå i land med uppdraget måste Cobb alltså konfrontera sina egna känslor.
Intrigen är fantasieggande och lagom invecklad, actionscenerna för tankarna till såväl Bond som The Matrix, Marion Cotillard tillför en välbehövlig emotionell förankring, och utan att gå överstyr utnyttjar Nolan de möjligheter som drömmiljön ger till att leverera några visuella godbitar. Exakt hur begåvad han är visar Nolan i en storslaget orkestrerad klimax där han staplar tre drömnivåer på varandra (en dröm i en dröm i en dröm) och tvingar huvudpersonerna att fly upp ur alla tre simultant.
Så visst är det bra: två och en halv timme rullar snabbt förbi, jag har roligt under tiden och ser gärna filmen en gång till vid tillfälle. Men jag måste erkänna att jag tyckte Memento var mer raffinerad i sin uppbrutna berättarstruktur, och i termer av ren impact — både känslomässigt och visuellt — fick jag ärligt talat en större kick av The Dark Knight.
Russell Crowe och Leonardo DiCaprio.
En sak ska George W Bush i alla fall ha cred för: hans regeringstid och i synnerhet kanske hans utrikespolitik har resulterat i ett uppsving för politiskt orienterade amerikanska filmer, flera av dem riktigt bra. Body of Lies är ytterligare en rulle inspirerad av kriget mot terrorismen, som dock prioriterar att berätta en ren thrillerhistoria.
Ridley Scott har regisserat, och Leonardo DiCaprio gör huvudrollen som CIA-agenten Roger Ferris. Han är stationerad i mellanöstern där han försöker skapa allianser med lokala underrättelsetjänster i jakten på terrorledaren al-Salim – en svårfångad Usama-version som bland annat ligger bakom ett bombdåd mot turistkvarteren i Amsterdam. Ferris överordnade är en CIA-byråkrat vid namn Ed Hoffman (Russell Crowe) som styr operationen via mobiltelefon hemifrån Virginia samtidigt som han skjutsar ungarna till skolan. Att det blir konflikt mellan två helt olika sätt att förhålla sig till verkligheten säger sig självt – Ferris är upptagen av praktisk diplomati och får handskas med vad det innebär att faktiskt döda någon med sina egna händer medan Hoffman övervakar via högteknologi och ger order på distans.
Saker och ting når ett kritiskt läge när Ferris och Hoffman diktar upp en falsk terrororganisation i ett försök att locka ut den oåtkomlige al-Salim ur hans gömställe. Ferris råkar i onåd hos den jordanska säkerhetstjänsten, som vägrar hjälpa honom när kvinnan han intresserar sig för, Aisha, försvinner…
Jovisst, här finns både ett love interest och häftiga shootouts av ett slag som kanske inte hade funkat riktigt i en mer politiskt centrerad film. Men Ridley Scott har satt ihop en snygg, välspelad och ganska effektiv thriller där spänningshistorien kommer i första hand och politiken mest fungerar som stoff för intrigen.
Om man bortser från det osannolika i att någon skulle ta Leonardo DiCaprio för arab (som han klär ut sig till i en scen – och nej, det hjälper inte att han odlat ett tovigt skägg) är Body of Lies en klart sevärd och ganska maffig film: snygg, spännande och välspelad. Vid sidan av tungviktarna Crowe och DiCaprio gör Mark Strong intryck i rollen som chefen för den jordanska underrättelsetjänsten.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, leonardo dicaprio
Han älskar ju sitt New York, Martin Scorsese. De flesta av hans bästa filmer har utspelats där – Mean Streets, Taxi Driver, Tjuren från Bronx, King of Comedy, Maffiabröder. I Gangs of New York går han tillbaka till 1860-talet och gängkulturens våldsamma rötter i slumdistriktet Five Points.
Och det är staden och dess historia som ger tyngd åt filmen. Själva intrigen är nämligen av enklaste slag: en ung man, Amsterdam Vallon, återvänder till Five Points för att hämnas på Bill the Butcher, mannen som mördade hans far. Naturligtvis blir det mer komplicerat än han tänkt sig.
En simpel historia, alltså, men tjusigt iscensatt. Slummiljöerna är kärleksfullt återskapade och Scorsese öser på med myllrande och våldsamma gatuslagsmål med knivar och köttyxor. ”Episkt” är ordet.
Men Scorsese har också ambitionen att berätta om det moderna Amerikas födelse: de infödda ogillar vågen av irländska immigranter och rasismen grasserar. Nyanlända män får ett gevär i handen och skickas iväg till inbördeskriget för att ”slåss för sitt land”. Och medan gängkrigen rasar i Five Points härjas resten av staden av upplopp mot tvångsinkallningarna till armén.
Bitvis är det väldigt bra, men det blir lite för många olika element som kämpar om utrymmet. Det myllrar av intressanta inslag i bakgrunden medan den centrala berättelsen är ganska ljummen. Där ligger också en annan av filmens svagheter: Leonardo DiCaprio. Han har både bättre och sämre insatser på meritlistan men han bleknar fullkomligt bort vid sidan av Daniel Day-Lewis kraftfulla porträtt av Bill the Butcher som blir filmens utan konkurrens mest minnesvärda karaktär. Och Cameron Diaz kan vara nog så charmig men här bottnar hon inte alls.
Se gärna filmen för den färgstarka miljöskildringen och för Daniel Day-Lewis. Någon av Scorseses starkaste är den inte – men han har onekligen en rätt hög lägstanivå, gamle Marty.
TV-tips: Visas lördag 23/2 kl 22:30 i TV4 Plus.
Andra bloggar om film, filmtips, recension, gangs of new york, daniel day-lewis, leonardo dicaprio, martin scorsese
