Postat den 10 maj 2009 Knowing
Nicolas Cage brukar ofta se lite slokörad ut i sina filmer men i Knowing slår han något slags rekord. Cage spelar en astrofysiker vid MIT som heter John. John miste sin fru för ett år sedan eller så, och ser följaktligen jätteledsen ut hela tiden. Caleb, Johns hörselskadade son, ser också jätteledsen ut hela tiden. De säger ”du och jag, tillsammans för evigt” till varandra på teckenspråk och ser ledsna ut. De bor i ett stort dystert hus där det är mörkt hela tiden, och på kvällarna efter att Caleb lagt sig sitter John och dricker jättemycket sprit. Och ser ledsen ut.
Annars börjar storyn hyfsat. I en prolog förlagd till 1950-talet möter vi flickan Lucinda. Eleverna i hennes skola får i uppgift att rita teckningar av hur de tror framtiden kommer att se ut. Dessa teckningar ska sedan grävas ned i en ”tidskapsel” till framtida generationer. Medan de andra barnen ritar robotar och rymdraketer fyller Lucinda sitt papper med rad efter rad av siffror.
Femtio år senare grävs kapseln med teckningarna upp igen, och Lucindas papper hamnar i händerna på Caleb. En dyster och whiskyblöt kväll tar så John en närmare titt på siffrorna och upptäcker ett mönster: siffrorna visar sig ange tid och plats för alla större olyckor och katastrofer som inträffat de senaste femtio åren, och som Lucinda på något vis alltså förutsett. Och nu återstår bara en handfull datum på pappret…
Inte helt ospännande i mitt tycke, men den massivt dystra iscensättningen, som väl är avsedd att skapa en stämningsfull inramning, blir efter ett tag snudd på parodisk. Regissören Alex Proyas lyckades bättre med mörker och paranoia i Dark City.
Ett ännu allvarligare problem för filmen som helhet är dock att handlingen allt eftersom övergår i en rörig kamp mot klockan och utmynnar i en jolmig moralitet där det paranormala anslaget övergår i metafysisk overkill. Att diskutera upplösningen i mer detalj är rätt omöjligt utan att avslöja vad som händer, men finalen är en orgie i religiöst anstruken kitsch.
Behållningen för min del är det inledande mysterier och ett par effektfulla katastrofscener, varav en flygkrasch ganska tidigt i handlingen faktiskt är rätt spektakulär. Skådespelarinsatserna spänner däremot från det anonyma till det irriterande, och budskapet levereras med inte så lite övertydlighet.
Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecensioner, nicolas cage
Nicolas Cage och Jared Leto. Foto: Scanbox
Lord of War börjar med en riktigt vass titelsekvens: vi följer en gevärskula hela vägen från löpande bandet i fabriken till dess slutdestination i huvudet på en ung soldat någonstans i Afrika. Andrew Niccol gör klart från början att han har något att säga med sin nya film.
Ämnet är den internationella vapenhandeln och i centrum står Yuri Orlov, son till ryska immigranter i New Yorks ”Little Odessa”, som efter att ha bevittnat ett maffiamord inser att det finns pengar att tjäna i vapenbranschen. Han börjar som småhandlare med brorsan Vitaly som sidekick, men när muren faller öppnas nya möjligheter och Yuri blir snart en av världens största vapensmugglare. I hälarna har han den envise Interpolagenten Jack Valentine, och därhemma sitter modellfrun som inte vet – eller inte vill veta – vad maken egentligen sysslar med.
Lord of War är inte den actionthriller man kunde ha väntat sig. Niccol tar formmässigt ut svängarna lite grann och hänger upp filmen på ett ganska löst ramverk som mer är en serie episoder ur Yuris karriär än en egentlig intrig. Över det hela ligger dessutom Nicolas Cages berättarröst som ett kommentarspår som hela tiden ger Yuris syn på saker och ting. Han försöker i det längsta tackla de moraliska frågeställningarna kring sin verksamhet genom att helt enkelt inte bry sig – ”om inte jag gör det så gör någon annan det”, är hans inställning – och Cage är faktiskt perfekt för rollen, på en gång ytligt charmerande och ett totalt moraliskt vakuum. Faktum är att jag tycker han gör en av sina bästa insatser här.
Det hela blir ett slags exposé över vapenhandeln, inklusive dess effekter och dess moraliska dilemman, som kryddas av en bittert svart humor, krispigt snyggt foto och stilistiska knorrar (som när Yuri bevittnar hur fattiga afrikaner över en natt plockar isär ett flygplan i dess beståndsdelar). Angreppet på vapenhandeln är kanske inte direkt subtilt, men Niccol lyckas (mestadels) hålla sig på rätt sida om det direkt övertydliga, och det finns ett starkt driv och en vilja i botten på berättelsen som lyfter helheten.
Det som blir lite lidande av det här något stiliserade berättarsättet är karaktärerna – alla, Yuri inkluderad, fungerar egentligen mer som symboler än som verkliga människor. Det understryker att Lord of War ytterst är ett politiskt drama mer än en thriller. Yuris moraliska tomhet kontrasteras mot den nästan osannolikt rättrådige Jack Valentine (Ethan Hawke) och Yuris vilsne bror Vitaly (Jared Leto) som på en gång blir hans motvillige medhjälpare och hans samvete.
Samtidigt blir är Lord of War mer än bara en illustrerad föreläsning. Niccol lyckas göra det underhållande genom färgstarka figurer och episoder, och han gör det på ett stilfullt sätt. Sevärt.
På tv: fredag 3/10 kl 22:00 i SVT1.
Andra bloggar om film, filmtips, filmrecensioner, nicolas cage, ethan hawke
National Treasure från 2004 var i mitt tycke ett stycke okej matinéunderhållning i ett slags mix av Da Vinci-koden och Indiana Jones (och som kanske inte nådde Indiana Jones-nivå men definitivt utklassade den urtrista Da Vinci-filmen).
Nu är Nicolas Cage tillbaka för mer skattjakt i rollen som Ben Gates i uppföljaren
National Treasure: Book of Secrets. Än en gång handlar det om bred äventyrsunderhållning som fungerar fint för stunden men som försvinner fort ur minnet.
Den här vändan måste Ben rycka ut för att rädda familjen Gates heder sedan en av hans förfäder anklagats för att ha varit delaktig i mordet på president Lincoln. I ett fall av inte helt glasklar logik kan Ben bevisa motsatsen genom att hitta indianernas mytomspunna guldstad. Precis som i första filmen innebär det att lösa diverse koder och söka ledtrådar på spektakulära platser.
Den största invändningen är egentligen att allting går alldeles för lätt för våra hjältar – de löser urgamla mysterier och promenerar in i hjärtat av Buckingham Palace som ingenting. Som så många andra sequels känns Book of Secrets som en blekare och mindre inspirerad kopia av föregångaren. Men det går undan, det är småroligt och det funkar bra att ta med ungarna på.
Dessutom har man tryckt in en bunt tunga namn i supportande roller: förutom Harvey Keitel och Jon Voight – som båda var med i första filmen – även Helen Mirren och Ed Harris. Och är
Ed Harris med kan det ju aldrig vara helt hopplöst, eller hur? (Jo förresten, jag kom just på att han var med i
Masked and Anonymous. Den soppan kunde ingen rädda.)
Överkurs: Att filmprofessorn David Bordwell (ett välkänt namn för alla filmstudenter) skulle gå på tvären mot kritikerkonsensus och hylla National Treasure-filmerna var kanske lite otippat, men det är precis vad han gör på sin blogg i inlägget
Your trash, my Treasure. Vidare skriver Bordwell
en essä om scenövergångar och använder genomgående National Treasure som exempel. Läsvärt!
Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, national treasure, nicolas cage
