Han gör film som ingen annan just nu, Paul Thomas Anderson, och han golvar mig gång på gång – och varje gång på helt olika sätt. Sydney var ett stramt, elegant och intensivt förstlingsverk. Boogie Nights snygg, kaxigt virtuos och underhållande med en delikat vändning ner i djupaste mörker. Magnolia en lika övermodig och melodramatisk som gripande röra av känslostormar. Punch Drunk Love så underbart egen och melankoliskt komisk att det tog mig ett par tittningar innan jag riktigt förstod dess finess.
Och här kommer nu There Will Be Blood och rullar in på biograferna som ett gammaltestamentligt åskväder, och den är på en gång något nytt och något välbekant från Anderson. Det nya är att den är en adaption (om än vad jag förstår väldigt lös) och ett periodstycke placerat kring förra sekelskiftet. Det är också en väldigt linjär och ”enkel” film från en regissör som gärna associeras med myllrande ensembler och diverse berättartekniska krumelurer. Samtidigt känns den bekant i åtminstone ett avseende: liksom i tre av Andersons fyra tidigare filmer är relationen mellan fäder och söner ett centralt tema.
Daniel Day-Lewis fick en Oscar för sin insats i huvudrollen som oljeletaren Daniel Plainview, och han dominerar filmen totalt – teatral och kraftfull med en djupt mullrande stämma. Plainview är inledningsvis en kombination av försäljarcharm och målmedvetenhet som under berättelsens gång övergår i något betydligt mörkare; enögd hänsynslöshet och så småningom galenskap. Han är en protagonist som är omöjlig att sympatisera med men ändå är fullkomligt magnetisk.
Somliga har tyckt att Day-Lewis blåser alla andra ur vattnet men riktigt så är det inte. Däremot är det sant att väldigt få andra rollfigurer får tillräckligt mycket utrymme i berättelsen för att hinna göra något större intryck. Men Paul Dano (tidigare surmulen tonårsson i Little Miss Sunshine) är alldeles utmärkt i rollen som den unge predikanten och helbrägdagöraren Eli Sunday, som till det yttre verkar vara den idealistiska motpolen till Plainview men inte nödvändigtvis är det. Dessutom vore det fel att inte nämna Dillon Freasier som inte får många repliker men ändå har fin närvaro i rollen som Plainviews unge son H.W.
There Will Be Blood har ett episkt drag i skildringen av oljeindustrins begynnelse, men den berättar sin historia på ett återhållsamt sätt – utan spektakel och masscener men med desto mera av jordnära realism. Det är smutsigt och dammigt och farligt och det skildras i bilder som stundtals är svindlande vackra i sin enkelhet. Samtidigt är det en intim film, ett slags karaktärsstudie av en genuint hänsynslös människa. Att ställa en oljekapitalist mot en predikant, pengar mot religion, är att inbjuda till allegoriska och/eller politiska, läsningar men den sidan av filmen behöver jag fundera mera på.
Det må vara en ”enkel” film, men den är för den skull inte självklar. Däremot är den oerhört fascinerande från början till slut – egensinnig och djärv och inte riktigt lik något annat du kan se just nu.
Extrapoäng dessutom för Johnny Greenwoods udda men oerhört effektfulla soundtrack.
Fotnot: Filmens titel är inte bara ett löfte om att berättelsen kommer att sluta våldsamt utan är också hämtad från en passage i Bibeln (2:a Moseboks sjunde kapitel, om man vill kolla upp det) där Gud straffar Egypten genom att förvandla allt vatten i landet till blod – och i det här sammanhanget är det kanske inte en alltför djärv tolkning att blod syftar på den i filmen överallt förekommande oljan, som till och med sipprar upp ur marken på familjen Sundays gård och som förgiftar Plainview och allt han kommer i kontakt med.
Andra bloggar om film, recension, there will be blood, paul thomas anderson, daniel day-lewis
Steven Spielberg och utomjordingar brukar betyda lätt religiösa visioner badade i ett magiskt ljus – tänk ET och Närkontakt av tredje graden. Så icke i Världarnas krig. Här har Spielberg gjort en hederlig gammal ”alien invasion”-rulle med kategoriskt onda rymdvarelser som inte är ett dugg intresserade av att frälsa mänskligheten.
Berättelsen bygger på H.G. Wells klassiska science fiction-roman från 1898, och placerar frånskilde tvåbarnspappan och hamnarbetaren Ray Ferrier (Tom Cruise) i centrum. Han ska ta hand om tonårssonen Robbie (Justin Chatwin) och dottern Rachel (Dakota Fanning) över helgen, men nätt och jämnt har ungarna anlänt förrän blixtar slår ner och fasansfulla krigsmaskiner tränger upp ur marken. Panik utbryter när utomjordingarna ödelägger allt i sin väg. Ray och barnen flyr mot Boston där modern finns, och vägen blir en kamp både för att hålla familjen samman och för att alls överleva.
Det hade knappast varit Spielberg om det inte hade funnits ett familjetema med i bilden, och här är det integrerat på ett sätt som gör helheten starkare. Spielberg placerar handlingen i vardagliga och oglamorösa miljöer och behåller hela tiden ett tajt fokus på Ray och hans barn. En jättelik historia skalas på det sättet ner till begripliga mänskliga proportioner. Samtidigt får vi tillräckligt med glimtar av dödsmaskiner och förstörelse för att bli nöjda, men genom att hållas lite i bakgrunden blir de än mer hotfulla än i gängse specialeffektsfyrverkerier (Independence Day, till exempel).
Sen är kanske själva familjedramat måttligt originellt och lite fyrkantigt med den misslyckade pappan som måste försöka återvinna sina barns förtroende, men det är stundtals väldigt fint genomfört. Dakota Fanning har sina förnumstigt lillgamla ögonblick men får annars spela mer vanligt barn än oftast, och Justin Chatwin är trovärdigt obstinat som tonårssonen. Sen har vi Cruise som går en märklig balansgång – stundtals är han väl så bra som någonsin, på andra ställen tar hans lite stela manér över. I slutänden bildar de dock en trio som det är lätt att engagera sig i.
Världarnas krig är ett familjedrama i blockbusterförklädnad, känslostarkt, snyggt och spännande. Säg vad du vill om Spielberg, men science fiction kan han.
TV-tips: Visas i Kanal 5 i kväll, fredag 7/3 kl 21:00.
Andra bloggar om film, recension, världarnas krig, steven spielberg, tom cruise
Det är med David Lynch som med whisky, tror jag. Det är inget som man bara älskar första gången man provar – det är en smak som utmanar – men efter ett tag utvecklar man en desto större passion för det. An acquired taste, som det heter.
Inland Empire är hans senaste långfilm och mycket mer Lynch än så här blir det inte. Ska man göra jämförelser så ligger förra filmen Mulholland Dr. nära till hands i vissa avseenden (exempelvis ramhandlingen om en skådespelerska vars identitet löses upp), men den var rena publikfrieriet i jämförelse med den massivt mystiska Inland Empire. Där Mulholland Dr. ganska länge höll fast vid en åtminstone skenbar verklighet släpper Inland Empire greppet om det nästan direkt.
Vi kan dock vara (relativt) säkra på att Laura Dern spelar skådespelerskan Nikki som får huvudrollen i en ny film, där Devon (Justin Theroux) är hennes motspelare. Regissören avslöjar att filmen de gör är en remake av en äldre, polsk film som aldrig färdigställdes eftersom huvudrollsinnehavarna blev mördade. Nikki går djupt in i sin roll och börjar tappa greppet om verkligheten.
Och resten…är inte helt lätt att beskriva annat än som fragment. En flicka på ett hotellrum gråter och ser delar av filmen på tv. Prostituerade kvinnor går och drar på en gata någonstans i Östeuropa för åtskilliga decennier sedan. Tid och rum tycks upplösas eller flyta samman. Då och då tittar vi in hos en familj med kaninhuvuden.
Jag är inte klyftig nog att klura ut en logiskt sammanhängande berättelse ur detta – i synnerhet inte efter att bara ha sett filmen en gång – men det är inte heller huvudsaken för mig när det gäller Lynchs filmer. De levererar så mycket i termer av stämningar, drömlika sekvenser, fasa och skönhet, att övergripande logik eller innebörd blir underordnade. Inland Empire är inte begriplig, men den är stundtals väldigt fascinerande.
Samtidigt – och möjligen på grund av att den är så kompakt ”svår” – blir jag aldrig lika tagen av Inland Empire som jag blev av just Mulholland Drive som rymde en grym emotionell slagkraft i sin mystiska intrig. Empire är intressant, men bara måttligt engagerande trots fantastiskt spel från Laura Dern.
Andra bloggar om film, recension, inland empire, david lynch, laura dern
Säga vad man vill om Rounders, men den ger inte någon särskilt realistisk bild av pokervärlden. Det är precis det felet Lucky You ger sig på att korrigera. Hur väl lyckas den?
Eric Bana spelar Huck Cheever, ett pokerproffs i Las Vegas som inte är mer framgångsrik än att han tvingas pantsätta sin döda mammas vigselring och polarens digitalkamera för att finansiera sina vändor vid borden. Sen går han raka vägen till turistborden på The Bellagio och lirar på några timmar ihop så mycket att han kan hoppa in i The Big Game – ett mytomspunnet highstakes-parti som även garvade storspelare närmar sig med hälsosam respekt. Realism? Oh, well.
Hur som helst – året är 2003 och Huck siktar på att spela i årets upplaga av WSOP, pokerns ”världsmästerskap”, men han saknar de tio loppor han behöver för att delta. Samtidigt som han försöker skramla ihop pengarna på olika sätt måste han reda ut gammal osämja med sin pappa, det legendariska pokerproffset L.C., och dessutom knackar kärleken på i form av söta sångerskan Billie…
Lucky You undviker många av de vanliga fällorna i Vegas-skildringar, och reducerar den glittrande fasaden till bakgrund till förmån för det mindre glamorösa vardagsgnetet som spelproffs. Man har också lagt sig vinn om att checka av alla möjliga detaljer som ska ge en mer genuin feeling åt filmen, och har till och med låtit pokerlegenden Doyle Brunson agera konsult för att de händer som spelas ska vara trovärdiga. Och visst är det lite kul för den pokerintresserade att se profiler som Sammy Farha och Barry Greenstein dyka upp vid borden.
Men hur minutiöst researchad och noggrannt iscensatt Lucky You än är så får den aldrig pulsen att höjas. Viss nerv finns i far/son-rivaliteten mellan Huck och L.C. (den senare solitt spelad av Robert Duvall) men romansen med Drew Barrymores Billie är alldeles livlös, och hur charmig Barrymore än må vara kan det inte dölja att hennes rollfigur är ett komplett vakuum. De många spelsekvenserna må också innehålla någorlunda verklighetstrogna händer, men de blir aldrig rafflande. Såväl regissören Curtis Hanson som övriga inblandade har gjort bättre ifrån sig på andra håll än de gör i Lucky You.
Säga vad man vill om Rounders – men den är fan så mycket mer underhållande.
Andra bloggar om film, recension, lucky you, eric bana, drew barrymore, poker
Han älskar ju sitt New York, Martin Scorsese. De flesta av hans bästa filmer har utspelats där – Mean Streets, Taxi Driver, Tjuren från Bronx, King of Comedy, Maffiabröder. I Gangs of New York går han tillbaka till 1860-talet och gängkulturens våldsamma rötter i slumdistriktet Five Points.
Och det är staden och dess historia som ger tyngd åt filmen. Själva intrigen är nämligen av enklaste slag: en ung man, Amsterdam Vallon, återvänder till Five Points för att hämnas på Bill the Butcher, mannen som mördade hans far. Naturligtvis blir det mer komplicerat än han tänkt sig.
En simpel historia, alltså, men tjusigt iscensatt. Slummiljöerna är kärleksfullt återskapade och Scorsese öser på med myllrande och våldsamma gatuslagsmål med knivar och köttyxor. ”Episkt” är ordet.
Men Scorsese har också ambitionen att berätta om det moderna Amerikas födelse: de infödda ogillar vågen av irländska immigranter och rasismen grasserar. Nyanlända män får ett gevär i handen och skickas iväg till inbördeskriget för att ”slåss för sitt land”. Och medan gängkrigen rasar i Five Points härjas resten av staden av upplopp mot tvångsinkallningarna till armén.
Bitvis är det väldigt bra, men det blir lite för många olika element som kämpar om utrymmet. Det myllrar av intressanta inslag i bakgrunden medan den centrala berättelsen är ganska ljummen. Där ligger också en annan av filmens svagheter: Leonardo DiCaprio. Han har både bättre och sämre insatser på meritlistan men han bleknar fullkomligt bort vid sidan av Daniel Day-Lewis kraftfulla porträtt av Bill the Butcher som blir filmens utan konkurrens mest minnesvärda karaktär. Och Cameron Diaz kan vara nog så charmig men här bottnar hon inte alls.
Se gärna filmen för den färgstarka miljöskildringen och för Daniel Day-Lewis. Någon av Scorseses starkaste är den inte – men han har onekligen en rätt hög lägstanivå, gamle Marty.
TV-tips: Visas lördag 23/2 kl 22:30 i TV4 Plus.
Andra bloggar om film, filmtips, recension, gangs of new york, daniel day-lewis, leonardo dicaprio, martin scorsese
Jag hade verkligen inga speciella förväntningar på Stardust. Att Neil Gaiman skrev boken som filmen bygger på var för all del ett lovande tecken, men ska jag vara ärlig så har jag bara läst hans serier och aldrig riktigt orkat ta itu med hans romaner (med undantag för den stolligt roliga Good Omens som han skrev ihop med Terry Pratchett och som kanske, kanske blir en film av Terry Gilliam någon gång om gud vill).
Lång inledning där. Ber om ursäkt.
Hur som helst: Stardust är en fantasifull allålderssaga om pojken Tristan som ger sig av för att hämta en fallen stjärna som bevis på sin kärlek till byns vackraste flicka. Men när Tristan väl hittar stjärnan, som landat i sagoriket Stormhold, visar den sig vara en högst levande kvinna vid namn Yvain – och det är fler än bara Tristan som är på jakt efter henne.
Här finns klassiska sagoingredienser som elaka häxor som söker evig ungdom och den renhjärtade ynglingens jakt på äkta kärlek. Här finns också mer moderna, ”sagorevisionistiska” inslag som Robert De Niros luftburne pirat som under den råbarkade ytan visar sig vara en riktig fjolla.
Det är charmigt, romantiskt och ofta väldigt roligt – och det är välkommet i den annars ofta ganska humorbefriade fantasygenren. Skådespeleriet är överlag skapligt men själv fastnar jag förstås mest för De Niros pirat och Michelle Pfeiffers hänsynslösa häxa. Regissören Matthew Vaughn håller huvudsakligen schysst tempo i berättelsen och det hela är dessutom snyggt paketerat. Klart sevärt för både stora och små.
Andra bloggar om film, recension, stardust, robert de niro, michelle pfeiffer, neil gaiman
Peter Jackson har sagt att King Kong är filmen han drömt om att göra sedan nio års ålder, och det märks. Hans nyinspelning av den gamla monsterklassikern är väldigt kärleksfull – kanske rentav lite för förälskad i grundmaterialet.
Det är en på alla vis väldigt tjusig film Jackson har åstadkommit, och han är mestadels trogen originalet från 1933. Där filmerna skiljer sig åt handlar det mest om att Jackson med den moderna teknikens hjälp pumpat upp spektaklet ytterligare några nivåer – här slåss Kong mot tre dinosaurier istället för en, och så vidare. Den mest radikala skillnaden är egentligen relationen mellan hjältinnan Ann Darrow (Naomi Watts) och Kong: i den gamla filmen var Kong den hotfulla naturen som måste tämjas medan mötet mellan Ann och apan här utvecklas till djup sympati och snudd på en kärlekshistoria.
Det är ett stort och häftigt spektakel vi bjuds på. 1930-talets New York är vackert återskapat, miljöerna på Skull Island är spektakulära och actionscenerna är riktigt maffiga. Av skådespelarna är det faktiskt Jack Black, i en något mer seriös roll än vanligt, som gör mest intryck på mig. När det gäller specialeffekterna är Kong själv fantastiskt välgjord medan vissa andra bitar, till exempel sekvensen med den skenande dinosauriehjorden, känns överraskande ofullgångna.
Min huvudsakliga invändning är längden: en speltid på cirka tre timmar är på tok för mycket för den här storyn. Jackson lägger mycket tid på att introducera bifigurer och utvecklar historien mellan Ann och Kong nästan lite väl långt. Jag gissar, som sagt, att det beror på att Jackson är så förtjust i den här historien att han har svårt att släppa den när han väl fått chansen att berätta den. Men vissa longörer må vara ursäktade – det här är i allt väsentligt en mycket välgjord och väldigt underhållande film.
TV-tips: King Kong visas söndag 17/2 kl 21:00 i TV3.)
***
Onödig utvikning: I samband med att Jacksons King Kong släpptes på dvd passade jag på att under ett par veckor titta igenom alla de tre versionerna av den här historien: originalet, 1970-talsremaken och Jacksons version. Det blev samtidigt ett litet experiment i och med att jag såg samtliga tre tillsammans med två av mina bonusbarn, då 9 och 11 år.
Först såg vi originalfilmen, och för att inte chocka dem alltför mycket valde jag den kolorerade utgåvan från Atlantic. ”Gud vad dåligt!” utbrast kidsen när den stopmotion-animerade apan gjorde entré. Efter ett tag tystnade dock hånet och det verkade som storyn grep tag om dem. Båda såg filmen till slut.
När vi såg 1970-talsversionen tog det ungefär tio minuter innan ungarna vred sig av otålighet i soffan. Efter en halvtimme hade ungarna övergett filmen till förmån för Nintendo-spelet i rummet intill. Jag såg resten av filmen själv, och konstaterade att ungarna hade gjort det rätta valet. King Kong a la 1976 är usel.
Slutligen Jacksons version, som föga överraskande satt som en smäck hos ungarna, uppfödda som de är på CGI-stinna effektfilmer. Däremot hann de bli rätt otåliga under den väldigt långa upptakten innan handlingen till sist kommer fram till Skull Island.
Sammanfattningsvis vittnar det här ytterst vetenskapliga experimentet om vikten av rappt och effektivt berättande. Originalet från 1933 är (kanske lite överraskande) den överlägset tajtaste och mest tempofyllda av de tre versionerna. Att Jacksons CGI-monster segrar när det gäller dynamik och realism hindrar inte att originalfilmens effekter står sig förhållandevis väl. Den stora förloraren i alla kategorier är 1976 års Kong, vars supersega och händelselösa intrig får Jacksons tretimmarsversion att te sig rapp och snabb, och vars klumpiga effekter får original-Kong att framstå som ett under av liv och trovärdighet.
Andra bloggar om film, recension, king kong, peter jackson, naomi watts
William H Macy hör till de där skådisarna som ständigt överöses med lovord men sällan får spela huvudroller. The Cooler är dock en film som är som skräddarsydd för just honom.
Macy spelar Bernie Lootz, en riktig förlorare med notorisk otur som efter att ha dragit på sig stora spelskulder jobbar som cooler på ett casino i Las Vegas. En cooler är enligt Vegas-myten en person med dålig karma som har till uppgift att förstöra turen för andra spelare. Bernie vill lämna jobbet, men casinoägaren Shelly vill inte släppa honom. Så träffar Bernie servitrisen Natalie, och det verkar som om hans ruttna tur plötsligt vänt…
The Cooler är en snygg liten film som framför allt lever på bra skådespeleri och en skönt smådekig Vegas-atmosfär med massor av såsig jazz på soundtracket. Bill Macy har väl blivit något av specialist på att spela losertyper och passar väldigt bra som Bernie med sin sorgmodiga uppsyn. Romansen mellan honom och Maria Bellos servitris är realistiskt och lite rörande skildrad, och Alec Baldwin är utmärkt som casinochef, på ytan en reko kille men under skalet betydligt brutalare.
Det hela är sympatiskt och väl paketerat, men räcker inte riktigt till för att föra filmen till de verkliga höjderna. Det är både lätt melankoliskt och småkomiskt, men blir stundtals också ganska övertydligt och en aning melodramatiskt med en del stolpiga repliker. Tyvärr är slutet också i vekaste laget med en upplösning som känns väldigt tillrättalagd och lättköpt. En trevlig film – sevärd för Macy-fans – men man hade hoppats på mer.
Mera Macy: Gillar du Bill Macy bör du också se Fargo, Magnolia, Välkommen till Pleasantville, Wag the Dog och Boogie Nights.
TV-tips: The Cooler visas i SVT1 tisdag 12/2 kl 22:30.
Andra bloggar om film, filmtips, recension, the cooler, william h macy
Många seriemördarfilmer satsar hårt på att spela upp den sensationella aspekten av ämnet och lassar på med våld och blod så det står härliga till.
Men man kan göra tvärtom också, som Richard Fleischer gjorde i 10 Rillington Place från 1971, där seriemördaren skildras som en förvisso osympatisk men också trivialt vardaglig och grå liten man. Vilket faktiskt är betydligt mer intressant än det kanske låter.
Filmen bygger på det verkliga fallet med John Reginald Christie, som mördade ett flertal kvinnor i London under 1940- och början av 1950-talet. Förlagan till filmen är Ludovic Kennedys bok om Christie (som även den heter 10 Rillington Place), och så vitt jag kan se håller sig filmen ganska väl till kända fakta.
Richard Attenborough spelar rollen som Christie och gör det mycket bra. Det är långt ifrån någon extravagant Hannibal Lecter men en desto mer trovärdig figur som växer fram – en självupptagen, struntviktig och impotent typ som frammanar mer förakt än skräck. Ingen smickrande roll men mycket väl genomförd.
Väldigt bra är också John Hurt i rollen som Timothy Evans, en simpel och naiv man som bor inneboende hos Christie tillsammans med sin fru och sin ettåriga dotter, och som Christie lätt kan manipulera. Filmen ägnar mest tid åt relationen mellan Christie och paret Evans, och på goda grunder eftersom det var detta som gjorde fallet Christie så kontroversiellt i verkligheten: Evans fälldes och avrättades för mord som Christie med största sannolikhet begick, och Christie var huvudvittne mot honom. (Fallet var starkt bidragande till att dödsstraffet avskaffades i England.)
Ytterligare en styrka i filmen är det ekonomiska och elegant återhållsamma berättandet. Fleischer skildrar Christies karriär med ett minimum av våldsinslag och visar aldrig mer än han behöver. Vid flera tillfällen går han från första impuls direkt till fullbordad handling – till exempel i skildringen av det sista mordet i filmen, där Christie möter en kvinna på ett café innan Fleischer klipper till Christies kök där han är i färd med att tapetsera över dörren till kolkällaren. Inte unikt, men uppfriskande när man ibland får en överdos av modernt övertydligt filmberättande där allting ska visas och upprepas intill förbannelse.
Ingen direkt nagelbitare, men en mycket sevärd film med tät och stundtals rätt obehaglig atmosfär.
(Damn, I like 70′s cinema!)
Andra bloggar om film, recension, 10 rillington place, john reginald christie, seriemördare
Hypen kring J.J. Abrams-producerade Cloverfield var smått hysterisk ett tag, i samband med släppet av den mystiska första teasertrailern och diverse ledtrådar på nätet. Sen mattades det av lite grann, men att det var en intressant film bekräftades av den längre trailern som släpptes i november. Nu är den här, och visst är det lite ”Godzilla möter Dogma-manifestet”.
Hela filmen presenteras som en video som hittats i omårdet som ”tidigare kallades Central Park”. Bandet börjar med förberedelser inför en fest: Rob ska flytta till Japan för att jobba och hans kompisar arrangerar en farvälfest. Vi får en skiss över inbördes relationer, som inkluderar en del romantiska fnurror, innan festligheterna avbryts av ett sjujäkla brak. Gästerna störtar upp på taket och ser en enorm explosion på centrala Manhattan. De flyr ner på gatan lagom till att Frihetsgudinnans avhuggna huvud kommer flygande.
Rob har fått ett paniksamtal från Beth, tjejen han är intresserad av, och försöker tillsammans med en handfull kompisar nå hennes lägenhet som olyckligtvis ligger mitt i katastrofområdet. Det blir ingen lätt promenad, förstås.
Det som skiljer Cloverfield från de flesta andra monsterfilmer är att den helt och hållet är subjektivt filmad. Robs brorsa har lånat hans DV-kamera för att dokumentera festen men tröttnar och överlåter den till kompisen Hud, som fortsätter att dokumentera hela kvällen. Det betyder massor av skakiga och fladdriga bilder, och den som tyckte att Blair Witch Project var sjösjukeframkallande får hålla i hatten för här svajar det stundtals betydligt mycket mer.
Men det är definitivt effektfullt. Monsterfilmer mår som bekant bäst av att man inte får se för mycket av monstret, och här bjuds vi under större delen av filmen bara på skymtar av besten vilket gör den än mer fascinerande. Att servera det hela som en hemvideo bidrar till intensiteten – det ger en känsla av ögonvittnesskildring, att själv befinna sig mitt i händelsernas centrum.
Det är givetvis helt rätt tänkt i en tid då hemmagjorda inspelningar ligger till grund för åtskilligt i underhållningsväg både på webben och i tv. Stundtals tänker jag att ingen som befann sig i en livsfarlig situation skulle filma allt på samma vis som Hud gör – men sen slår det mig att det förmodligen är precis vad han skulle göra, i förhoppningen att tjäna storkovan genom att sälja klippen eller bli kändis på YouTube.
Det är bra tempo, underhållande och spännande, och de okända skådisarna agerar på ett passande naturalistiskt sätt. Visuellt är det mer effektivt än njutbart, men specialeffekterna är väldigt snyggt integrerade i de röriga bilderna. Det som gör det här till en film värd att se (eller höra) på bio är faktiskt ljudspåret: Det förekommer ingen musik i filmen (annat än de låtar som spelas i bakgrunden på partyt) men man har lagt åtskilligt krut på ljudeffekter som får hela salongen att vibrera. Det är stundtals riktigt mäktigt.
Andra bloggar om film, recension, cloverfield, j.j. abrams
